Castlevania: Curse of Darkness

Det förra Castlevania-spelet till Playstation 2 var faktiskt helt okej, om man bortsåg från att det knappt hade något med serien att göra, spelmässigt. Till skillnad från de senaste spelen hade det inga som helst rollspelsinslag, inga olika vapen att använda och väldigt lite variation. Producenten Koji Igarashi har därför sett till att fylla uppföljaren med Castlevania-inslag som får gamla fans att mysa nöjt. Men tyvärr har man inte gjort ett dugg åt spelets största brist: den sjukt tråkiga bandesignen.

Demontränaren Hector springer visserligen runt i omgivningar som faktiskt varierar en smula, men det är bara estetiskt. I praktiken rör det sig lik förbaskat om korridor, korridor, fyrkantigt rum, och sedan upprepat så hela vägen genom spelet. Jag springer längs en balkong, men det går inte att hoppa över räcket - det är en osynlig vägg. Jag springer förbi ett vattendrag men jag kan inte hoppa i - en vägg stoppar mig. De små detaljer som finns här och där, såsom altare som bryter upp den enformiga stenväggen, går inte att interagera med det allra minsta, förutom ett gäng stolar som helt oförklarligt står utplacerade i världen. Mellan varje liten sektion blir det också en kort men kännbar laddningstid, och frustrationen går att ta på när jag för tionde gången springer åt fel håll bara för att allt ser likadant ut. Efter att ha spelat det extremt genomtänkta Dawn of Sorrow känns Curse of Darkness som tio steg tillbaka.

Lyckligtvis har spelet några kvaliteter som gör det spelvärt för fans av serien åtminstone. Hector är ju både smed och besvärjare, och kan därmed både bygga nya vapen av de material han hittar längs vägen och träna upp demoner med helt olika egenskaper. Det är rejäl skillnad på att slåss med dolkar jämfört med enorma svärd eller yxor, och varje vapen har sina egna specialattacker. Här är den enda punkten där det verkligen känns som Castlevania på allvar. Lägg sedan till alla de varianter av demoner som går att få fram och deras unika attacker så blir det ganska spännande strider. Du hittar demoner med jämna mellanrum, och kan därefter lära upp dem genom att spöa fiender och ge dem erfarenhet. Beroende på vilka vapen du använder utvecklas de sedan åt olika håll, för att slutligen yngla av sig och ge dig en ny variant att experimentera med. På så sätt kan du bygga upp en liten armé av medhjälpare, även om du förstås bara kan använda en åt gången.

Och som vanligt är bossarna både genomtänkta och läckra att slåss mot. Jag gillar särskilt scenen när Hector går fram till en pelare och stirrar dumt på den - tills en gigantisk minotaur rycker loss den och använder som klubba i den följande striden. Spelet har också en mängd intressanta personligheter som tillsammans skapar en spännande handling mellan allt stridande. Skådespelarna tar sitt uppdrag på väldigt stort allvar, vilket resulterar i en dialog som pendlar mellan dramatisk och överspelad å det grövsta. Men kul är det. Stort plus också för möjligheten att spela som Trevor Belmont, huvudpersonen från gamla Castlevania 3.

Tyvärr överväger nackdelarna och Curse of Darkness känns inkomplett, trots en mer varierad design den här gången. Grafiken känns torr och steril utan höjdpunkter. Det är närmast en förolämpning att tvingas se dimma tjugo meter bort - när man är inomhus! Konami har några av världens bästa Playstation 2-programmerare och då är det här bara ett bevis på en stram budget och brist på engagemang. Jo, för övrigt så är Xbox-versionen tämligen identisk också. Inte heller musiken kommer i närheten av de lysande verken i Lament of Innocence eller Dawn of Sorrow. Jag kan på rak arm inte komma ihåg ett enda stycke, och detta i en serie som alltid utmärkt sig just för detta.

Det är bara att acceptera, Castlevania fungerar inte i 3D. Åtminstone inte i den föråldrade och tröga form som Igarashi envisas med. Snälla, ge oss en tvådimensionell konsoluppföljare eller lägg ner serien!