Key of Heaven

Climax Entertainment är ett sånt där lustigt spelföretag som inte gjort något riktigt bra spel på tio år men fortfarande lyckas överleva i den tuffa spelbranschen. Landstalker och Dark Saviour var klassiker på Megadrive respektive Saturn, men sedan dess har de mest gjort medelmåttiga bilspel i den reabacksvänliga Runabout-serien. Tyvärr gör Key of Heaven (Kingdom of Paradise i USA) ingenting för att förbättra den statistiken utan snarare tvärtom.

Hittills har rollspelsfans inte haft så mycket att hämta på Playstation Portable, medan fans av racing och pussel haft rena julaton ett halvår i sträck. Key of Heaven är ett försök att ändra på detta, men det har tyvärr en del allvarliga brister som nästan, nästan fått mig att kasta ut min dyra maskin genom fönstret (på tredje våningen) ett flertal gånger. Det hela handlar om Shinbu, en svärdskämpe som blivit utkastad från sin dojo, mest för att han är en lättlurad idiot. När han är ute och promenerar (och grubblar över hur han ska hedra sin faders minne, yadda yadda yadda stereotyp rollspelsklyscha nummer 1) stöter han på en söt flicka som jagas av skurkar. Det visar sig att hela hans klan utplånats och han är den siste överlevande som därför är den rättmätige arvtagaren. Tjejen själv kan förstås inte bli ny klanledare, hur skulle det se ut? Så Shinbu beger sig ut på ett äventyr. Tyvärr går vägen genom en stor mängd frustration.

Key of Heaven är ett actionrollspel med ett kreativt stridssystem. Under spelets gång hittar du nya färdigheter som kan placeras i olika ordning på förutbestämda pergament och på så sätt bygger upp slagkombinationer. Men själva slagsmålen går ut på att trycka vilt på O-knappen. Du parerar till och med med samma knapp, vilket förstås fungerar uruselt. Mot vanliga fiender går det bra, men så fort jag möter en boss blir jag totalt överkörd utan att egentligen kunna göra något. Hade det inte varit smartare att utnyttja X-knappen som nu inte används till något vettigt, egentligen? Det blir inte bättre av att många bossar föregås av långa dialoger som, förstås, inte går att trycka förbi. Dessutom är nittio procent av fienderna identiska kloner som helt omotiverat poppar fram ur omgivningen vart tionde steg. Att hugga sig fram blir snabbt en studie i tråk och varje gång jag går vilse på grund av en enahanda design och otydliga skyltar blir jag tvungen att hacka ner ytterligare hundrafemtiotvå färgglada ninjor.

Det är synd egentligen, för spelet är rätt påkostat med stilig grafik och helt okej musik. Under dialogerna använder spelet mer detaljerade modeller för karaktärerna som imponerar rejält. Karaktärsdesignen är faktiskt hyfsat fräsch, även om den håller sig helt och hållet inom standardramarna för genren. Det är också ett plus att rösterna går att få på japanska, för de engelska rösterna lyckas förstås uttala allting fel - och på olika sätt från gång till gång. Men det ändrar inte det faktum att det är ett enformigt, obalanserat spel som mycket väl kan få dig att ha sönder din Playstation Portable i vredesmod. Är det värt det?