Det är som om någon slängt ett smatterband i en färgpyts. Skärmen täcks av högteknologisk krutrök, skadeindikeringar och ökendamm. Metallrester från nysprängda robotväktare flyger förbi i samma takt som förstärkningar når slagfältet. Men till slut... Till slut glimmar marken i regnbågens alla färger av all den skimrande loot jag och mina medspelare kämpat oss till. Vi sörplar segersötma, överväger att avsluta den långa spelsessionen - och spelar sedan en timme Borderlands 2 till.
Uppföljaren till 2009 års fräscha - men inte fläckfria - "rollspels-shooter" är en förbättring på alla punkter. Som tidigare väljer du mellan fyra färgstarka karaktärer/klasser, kastar dig ut i en cel-shadad, öppen värld och ger dig på en uppsjö story- eller sidouppdrag. Frihetskänslan är ytterst påtaglig när du bränner iväg med en ökenbil, testar effekten hos 30 miljoner vapen (ja) och utvecklar din karaktär - en så kallad Vault Hunter som tar upp kampen mot sliskige superskurken Handsome Jack och dennes Hyperion Corporation.
Du kan välja bland fyra karaktärer som representerar varsin klass - och hela kvartetten är spelmässigt intressant och noga avvägd. Själv har jag lagt mest tid på lönnmördartypen Zer0, som förlitar sig på prickskyttebössor och en specialförmåga som låter honom skicka ut en vilseledande hologramkopia av sig själv. Även den dual wield-kunnige Salvador är kul att leka krig med. Även Maya, som kan låta fiender hänga i luften med sin phase shift-förmåga, samt stridspitten Axton och hans praktiska turrets finns att välja bland.
Överlag är Borderlands 2 ett effektivt kontrastrikt spel - inte bara tack vare de olika karaktärerna. Hektiska strider blandas med eftertänksamhet. Täta gångar med öppna landskap. Att metodiskt jämföra olika vapen, klura på granatmodifikationer och hur man ska spendera sina "Badass-poäng" för att bättra på sin hjälte är kanske inget för den rastlöse spelaren, men för mig är det ett väldigt trivsamt pillande.
Ibland tvingas du till de där "döda X antal av fiende Y"-utmaningarna som inte direkt höjer pulsen, men överlag är det varierat och bra. Det kittlar dödsskönt att infiltrera ett fiendenäste där skurkarnas level är lika läskiga som belöningarna är lockande, och skulle du stupa på slagfältet är du snabbt tillbaka i fighten igen tack vare ett smidigt återupplivningssytem. De serviceinriktade kommentarerna från maskinen som tar dig tillbaka till livet igen är för övrigt fantastiskt roliga.
Precis som i föregångaren är det i co-op-läget som Borderlands 2 skiner som starkast. Har du tre vänner och lirar online får du den bästa upplevelsen. Både utforskandet av Pandoras nya zoner och de intensiva striderna blir i rätt sällskap en höjdare, och en gemytlig kamratanda uppstår fort under diskussion om vem som borde ha ett nyfunnet vapen, eller kring hur en envis boss ska bemötas bäst.
Även i split-screen fungerar samarbetet fint, och trots brist på skärmmässigt stjärterum (du kan dela skärmen våg- eller lodrätt) är det en utmärkt sysselsättning en lat söndag. Själv har jag delat många skratt och handsvettiga strider med Gamereactors Daniel Steinholtz, och framförallt en incident med en högt levlad Loot Midget som hoppade ur en skenbart oskyldig vapenlåda, är redan en intern klassiker.
Hållbarheten får dessutom med beröm godkänt, då jag efter 40 timmar fortfarande har mycket kvar att göra. Det finns alltid något extra sidouppdrag att ge sig på, en till Sanctuary-invånare att tala med eller fler vapenvarianter att experimentera med. En bit in i spelet hittar du en gladiatorliknande arena att testa din avtryckarfingrar i. Att börja om med en ny klass ger också variation, och för en billig penning kan du dessutom "specca om" din befintliga karaktär för att se hur en annan klättring i färdighetsträdet påverkar striderna. Ett nytt spelläge väntar när du varvat härligheten, det finns fyramannabossar att ta itu med när du dingat 50 och som grädden på moset har ju Gearbox utlovat en mängd DLC-material framöver.
Så var det grafiken. Skärmdumpar och trailerfilmer har skvallrat om det länge, men insikten om hur vackert, unikt och kaxigt designat Borderlands 2 är känns ändå överraskande i mina äventyr i Pandora. Isbergstoppar med kraftiga konturer, de färgstarka bossarna och sättet siffror och text strömmar från träffade fiender... ja, den cel-shadade stilen är helt enkelt makalös - och den står majestätiskt på egna ben bredvid genrekonkurrenternas mer ängsliga strävan efter realism. Borderlands 2 ser (förstås) absolut bäst ut på PC, där du med rätt burk välsignas med superbt ritavstånd och texturer som kommer i tid. Summa summarum får grafiken mig att längta tillbaka till Pandora efter att jag stängt av spelet, vilket förstås är ett mycket bra tecken.
Grafikstilen gifter sig också väldigt bra med den avspända och humoristiska tonen i Borderlands 2. Betydligt mer dialog från de datorstyrda karaktärerna har spelats in denna gång, och den bjuder ständigt på fniss. Claptrap, den ständigt käcka robot-sidekicken, är i sina bästa stunder lika rolig som Wheatley i Portal 2 och till och med i laddningsskärmarnas tipstexter dryper det av karaktäristisk Borderlands-attityd.
Och just den attityden, som bara kan beskrivas som "väldigt Borderlands", är vad som får mig och mina co-op-vänner att återvända till Pandora, om och om igen. Det är fantastiskt kul och vanebildande att äventyra bland dessa vidder, höra kulorna vina och knyta allt starkare band till min vault hunter, definierad av mina egna val. Gearbox spel kommer att ligga kvar i både mitt spelrum och mitt minne en lång tid framöver.