Red Dead Redemption 2

Mellan varven händer det. Vår uppfattning om vad narrativ och speldesign kan vara skakas om rejält, för att därefter aldrig bli detsamma igen. Detta gäller alla konstformer som flyttar gränserna framåt, oavsett om vi snackar om Pink Floyds The Wall, att se städerna krökas i Inception eller vandra i det neondränkta Vice City för första gången. Mästerverk skapade av mästare. Det är här vi hittar Rockstar och de absolut flesta av oss kan rimligen känna igen känslan från något av deras spel, vare sig vi snackar om ett bankrån i Grand Theft Auto V, skjuta sönder Saint Marks Bistro i San Andreas eller rädda bandet Love Fist i Vice City.

För många spelare är dock bästa Rockstar-minnet att fly en säker död på sin pålitliga springare över gränsen mot Mexiko med miljoner stjärnor på himlen till tonerna av José González Far Away som enda sällskap till protagonisten John Marston. Detta är en av de mest kraftfulla scenerna i spelhistorien någonsin och tveklöst ett av de spel som för alltid stöpt om underhållningsmediet vare sig vi ser till berättande eller karaktärsutveckling.

Det är precis sådana moment Rockstar nu velat återvända till och vad som ligger som grund för hela Red Dead Redemption 2. Ett mål att göra ännu bättre ifrån sig, försöka få dig ännu mer uppslukad av spelvärlden och verkligen förtrolla dig. Nu kan vi äntligen berätta om Rockstar lyckats uppnå dessa mål och återigen skapat en spelupplevelse som sätter nya gränser och helt omdefinierar vad ett spel kan vara.

Även om Red Dead Redemption 2 har likheter med både Grand Theft Auto och det första Red Dead Redemption från 2010, står det snart klart att mycket av spelmekaniken slungats ut till förmån för något nyare och mer relevant. Det känns som en nystart för Rockstar, skapat ur grunderna från det gamla.

Den gamla goa vilda västern håller på att dö ut. Industrialiseringen, befolkningsökningen samt lag och ordning gör att USA fylls av entreprenörer snarare än offer, folk som faktiskt vill något. För att låta USA bli möjligheternas land har Uncle Sam jobbat hårt på att införa ett riktigt rättssystem med social säkerhet, vilket dock sker på bekostnad av friheten som tidigare rått i de så kallade frontier-områdena. Det här passar inte Dutch van der Linde. Han flyr undan alla lagar och regler, och gör det på ett råbarkat, fysiskt sätt som gör att andra som känner på samma sätt hakar på. Det är här vi kommer in i bilden, i rollen som Arthur Morgan, Dutch högra hand om man så vill. En lojal livvakt och en kär medlem av hans gäng. Morgan togs om hand av Dutch redan som liten pojke och har därefter uppfostrats av honom, så lojaliteten vet verkligen inga gränser efterdom det är som far och son. Även om gänget bokstavligt talat lever av att parasitera på andras hårda arbete, ser Morgan ingen anledning att ifrågasätta Dutch och har försakat eget liv med fru och barn för att få upprätthålla dessa ideal.

Men en historia om folk som lever lyckliga i alla sina dagar vore en klen westernberättelse. Det här är en tragisk historia om att vara snubblande nära sitt mål men ändå inte kunna nå det. Folk dör, bankrån utförs och varm vänskap bryts upp. Som det brukar vara i Rockstars spel. Här får vi en alldeles utomordentlig introduktion till de nya karaktärerna som inte bara fungerar som rekvisita, utan interagerar med Morgan och har massor av egna historier att dela med sig av. I centrum har vi såklart Arthur Morgan själv som i grunden är en enkel kille som inte gillar när folk håller på med skitsnack, utan föredrar 'rakt på sak'-mentalitet. Han känner sig, liksom Dutch, ansvarig för gruppen oavsett om vi snackar om fyllot Bill Williamson, den tuffa Sadie Adler, visa Hosea Matthews eller tystlåtna Charles Smith. Morgan tar hand om sitt folk och de returnerar tjänsten. I storyn blir de förbannade på varandra, delar personliga berättelser, begår ohyggliga handlingar och hänger tillsammans över en grogg runt brasan. Det är verkligen inga hjältar, men gruppen blir som en homogen karaktär du får ansvaret för där de olika personerna utgör skapelsens ansikten utåt.

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att man som spelare får ett mindre community slängt i famnen och faktiskt bryr sig om alla, och vet vad deras styrkor och svagheter är eftersom man verkligen lär känna dem. Därmed får du på köpet känslan av personligt ansvar för gänget. Allt detta tack vare smart författande där allting som sker hänger samman istället för att enskilda uppdrag tycks existera i ett vakuum. Du påminns hela tiden om vad som har hänt tidigare i spelet, att du bör följa upp saker och fortsättningar på historier du trodde var avslutade. Det är en omsorg om de små detaljerna i narrativet som helt enkelt saknar motstycke i andra titlar - inklusive Rockstars egna, tidigare spel.

I takt med att storyn fortskrider, flyttar gänget runt i spelvärlden och ger därmed samtidigt känslan av att du rör på dig och kommer någonstans i äventyret. Så snart lägret är fixat kan du fritt använda alla dess möjligheter. Det finns flera Rockstar-spel där du har en bas, ett hem eller liknande - men inget kommer i närheten av lägren i Red Dead Redemption 2. Här kan du mingla med alla karaktärerna som alla har unika historier att berätta (varje gång) och fixa Morgans utseende (samt byta kläder till det du köpt på dig). Glöm inte raka dig, för Morgans skäggväxt sker i realtid så det blir snabbt stubb igen efter att du varit framme med hyveln. Du kan även spela minispel som kort eller domino, och ju mer kärlek du lägger på lägret, desto bättre blir det. Ta med dig döda djur och donera några dollar så kommer kocken svänga ihop bättre käk som ger mer energi samt att övriga lägermedlemmar då bjuder till lite extra. Du kan också uppgradera allas tält samt därigenom se till att du får ett bättre utbud av tillgänglig medicin, ammunition och mat. Du kan rent av använda djurhudar för att piffa till saker om du så vill och mycket annat.

Visst, lägret är bara spelmekanik i slutändan som finns till för din skull, och ser till att Morgan blir mer hemmahörande i spelvärlden. Och genom att raka sig, äta, sova, hugga ved och få uppdrag känner man sig mer delaktig. Men det viktigaste är dock att lägret bidrar till att du upplever en större gemenskap med alla de andra busarna. Därför blir det snabbt personligt och känns som ett hem på ett sätt det aldrig gjort i ett Rocksatar-spel tidigare.

Men hur trevligt det än är att bara hänga i lägret, måste du såklart utforska omgivningarna också. Så snart du sätter igång med detta kommer du få uppleva en spelvärld olik allt annat du sett tidigare, som är så mångfacetterad och levande att du kommer tappa hakor på löpande band. Allt känns otroligt realistiskt och passar perfekt in i tidsandan Rockstar försöker gestalta, och det märks tydligt hur man velat leverera tilltalande variation med allt från skummande floder till bergstoppar, dammiga öknar och alligatorspäckade träsk. Världen är dessutom fylld med massor av djur som agerar precis som man kan förvänta sig.

Nästan alla arter ingår i diverse olika jaktuppdrag och deras pälsar/skinn kan säljas för pengar i städerna, medan köttet lämnas i lägret. Vi snackar allt från väldiga bisonhjordar över slätterna till bamsiga grizzlybjörnar i bergen och antiloper som skuttar omkring. Du kan jaga dem med pil och båge, hitta hästar att försöka tämja samt fiska i sjöarna (eller floderna om du vill ha lax). Världen i Red Dead Redemption 2 har så mycket personlighet att det aldrig känns ensamt att vara långt från civilisationen, något som måste betraktas som en otrolig bedrift.

Men även om du är van vid friluftsliv så måste du nu och då besöka spelets städer. Rockstar har skapat flera olika system för att verkligen få Morgan att kännas som en naturlig del av allt omkring honom, som att kläderna blir skitiga med tiden, precis som revolvrarna kräver underhåll och att det behövs sömn. Men att besöka städerna är roligt oavsett allt sådant och här finns underbara människor att snacka med och det är ljuvligt att bara uppleva tidstypisk western. Här finns små pittoreska byar som Valentine, men även livliga metropoler som Saint Dennis. Du kan gå till vapensmeden och uppgradera dina vapen (allt från grepp till pipa) eller bara pimpa dem med guldplätering. Lyckligtvis räcker det oftast med att bara sköta vapenvården för att få dem att fungera när pengarna tryter - vilket är nästan jämt. Städerna är även en bra plats för skvaller eller införskaffande av allehanda prylar samt viktiga brygder från doktorn. Inget av detta känns någonsin upprepande, utan det är så bra och finstämt gjort att det hela tiden underhåller.

Det över 50 timmar långa äventyret innehåller naturligtvis massor av olika uppdrag. Både folket i ditt läger och sådana du stöter på har uppdrag åt dig. Dessa kan spänna från exempelvis jakt till rån och att undkomma Pinkerton-agenter samt att bara muntra upp någon på en bar. Tempoväxlingarna är väldigt bra och går från ett närmast medidativt lugn till hjärtinfarktliknande sekvenser där kulorna som avfyras är gjorda av överlevnadsinstinkt snarare än hett bly. Variationen är bättre än i självaste Grand Theft Auto V, vilket för mig annars står som det mest perfekt tempovarierade spelet någonsin förlagt till en öppen spelvärld. Jag vill inte spoliera nöjet för någon och kommer därför inte ge några exempel, men jag vill ändå lyfta det faktum att inget uppdrag är det andra likt.

En annan aspekt som bidrar till att jag känner mig hemma i världen är alla de sätt jag kan interagera med den. Morgan kan hälsa på förbipasserande, avstyra bråk eller råna någon. Alla vapen känns också distinkt olika med tydliga fördelar och nackdelar. Morgan själv rör sig snyggt och organiskt på ett sätt som nästan upplevs lite långsamt och därigenom visar hur spattigt andra spelfigurer faktiskt rör sig. Efter den något förenklade spelkontrollen i Grand Theft Auto V är Rockstar tillbaka i det lite tyngre och mer realistiska - och Red Dead Redemption 2 vinner på detta.

Utöver huvudstoryn finns det också massor av sidouppdrag, vilka syns som större cirklar på världskartan. Någonstans i det markerade området finns en person som ger dig det aktuella uppdraget, och du kan även snubbla in i uppdrag bara genom att upptäcka nya områden eller saker. Som när Morgan vid ett tillfälle skymtar ett brev vid sin säng i lägret som visar sig vara från hans förra flickvän. Att läsa det öppnar upp en hel rad sammanhängande uppdrag som alla skulle ha varit omöjliga att göra om inte Morgan läst det aktuella brevet. Dessutom finns såklart sedvanliga främlingar som har tjänster de ber dig utföra och prisjägaruppdrag. De som finns i lägret kan också be dig "övertala" bybor att betala tillbaka lån. Nästan alla uppdrag ger dig i slutändan medaljer (såsom i Grand Theft Auto V), och med tanke på mängden är det svårt att någonsin bli klar med detta spel om du vill ha guldmedalj i alla.

Oavsett vad du gör i Red Dead Redemption 2 finns det en sak som är orubblig - detta är ett av de snyggaste spel som någonsin gjorts. Och jag säger det väl medveten om tyngden i orden. Grafiken är helt enkelt så osannolikt genomarbetad, designen så superb och atmosfären så mästerlig att man inte annat kan än kapitulera. Det har inte tagits några genvägar med Red Dead Redemption 2 och Rockstar har gjort allt arbete för hand. Ingenting har placerats ut maskinellt med hjälp av verktyg, och ofta kan jag bara stanna och titta för att saker är så briljant placerade för att framhäva varje liten scen. Lägg till detta att ansiktsanimationerna är imponerande levande och den sanslösa mängden animationer ger en taktil äkthet åt allting. Om jag ska hitta något att gnälla på är det att bilduppdateringen tar stryk ibland till Playstation 4 Pro, visserligen utan att spelets upplevelse sabbas, men bristen finns ändå där.

Bill Elm och Woody Jackson är för övrigt tillbaka och levererar ett soundtrack med svindlande 192 individuella låtar. Vad Arthur Morgan än gör så ackompanjeras det snyggt och stärker inlevelsen. Det fungerar väldigt väl och dundrande trummor sätter an stämningen i när heta dueller dör ut och fångar känslan av western på ett helt klockrent sätt. Det är dock kanske framför allt melankolin som fångar mig mest, och jag tror inte bara att det är jag som släppt ifrån mig både en och två tårar under resans gång.

Det börjar bli dags att knyta ihop säcken, men jag tror att de flesta av er redan listat ut vart jag vill komma. Jag har haft förmånen att spela Red Dead Redemption 2 vid flera tillfällen tidigare och varje gång har det vuxit på mig, och efter att ha spelat det grundligt hemma är jag nu bombsäker på min sak. Det här är en ny ribba för vad som redan är världens kanske bästa utvecklare, men det är även kulmen på något annat för spelmediet som sådant. Det är en hel värld som gömmer sig här med massor av underbara saker att göra och en känsla av inlevelse inget annat kommer i närheten av. I slutändan har jag inget problem med att kalla Red Dead Redemption 2 för exakt vad det är - ett absolut mästerverk och ett av tidernas bästa spel.