Recension

Papo & Yo

Publicerad 2012-09-11

Pussellösande och missbrukarmetaforer står i centrum när indiespelet Papo & Yo anländer på Playstation Network. Elfving är fascinerad men inte övertygad

Det känns trist när ett spel som Papo & Yo inte räcker till hela vägen. Väldigt trist, till och med. Ambitionerna med storyn i detta spel (signerat indiestudion Minority) är nämligen precis vad spelmediet behöver. Här möts vi av en vuxen, rätt tragisk historia om tioårige pojken Quico som tar sin tillflykt till en fantasivärld efter att verkligheten med en missbrukande pappa blir för otäck.

I denna värld stöter Quico och hans robotleksak Lula på en mystisk flicka som kallar pojken mot sig. Spelmässigt handlar det till en början om plattformande och utforskande i en skenbart ordninär sydamerikansk by, som sedan visar sig innehålla märkliga genvägar och mystiska tecken inristade i väggarna. Ett ryck i en spak och omöjliga trappor dyker upp. Byggnader förflyttar sig och trotsar gravitation i bästa Inception-stil. Dröm möter verklighet.

Hus som blir trappor är en cool effekt. Trist nog återkommer den lite väl många gånger.

En varelse vid namn Monster gör senare entré. Denna bjässe hjälper Quico genom att ställa sig på switchplattor, och för att göra Monster glad är det bara att kasta till honom en klase frukt. Kopplingen till ovannämnda missbrukarpappa är dock tydlig, då Monster tycks vara hooked på grodor - en föda som gör honom helt oberäknelig, brinnande och nästintill bindgalen. I detta läge är det bara att hålla sig undan, då barnet Quico inte har något sätt att försvara sig på. Detta är ett intressant inslag, både tematiskt och spelmässigt, och du kommer att gå på nålar i dina försök att hålla grodorna från din följeslagare.

Till en början känns Papo & Yo riktigt lovande, men efter ett par timmar övergår nyhetens behag till en märkbar portion frustration och leda. Det tar sällan lång tid innan du hittar lösningen till pusslen och - än värre - de påminner starkt om varandra spelet genom. Grafiken är väldigt ojämn; i vissa stunder är utsikten av byområdena magnifik, i den andra muttrar jag åt dålig skärmuppdatering och rena grafikbuggar.

Här finns även problem med spelkontrollen, något som blir allt tydligare i takt med att mer precisionskrävande plattformsmoment dyker upp. Jag hoppar, faller mot min död, upprepar proceduren några gånger och fastnar - och det gör jag i ett känslomässigt spel som absolut inte bör innehålla tempodippar.

Den här snubben bör du hålla nykter på grodor, annars får du kuta ifrån en fly förbannad brinnande Helloby-kopia.

Återigen: jag vill verkligen älska ett spel med så här stora berättarambitioner. Och jag blir verkligen berörd på riktigt av Papo & Yos magnifika slut. Men när man begår grundläggande fel i fundamentala spelinslag kan betyget inte bli annat än ljummet.