Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

TALES OF GRACES F

Tales-serien har efter mycket om och men fått en ny del och Elfving har rollspelat sig genom ett trevligt, men inte storslaget äventyr


Det finns en gyllene regel inom alla narrativ, och det är ett så enkelt och anrikt knep att man förvånas över att någon ändå kan glömma bort det - börja starkt. Fånga folks uppmärksamhet. Locka till vidare läsning, tittande eller spelande. Tales of Graces F, som tagit sig till Europa efter lång väntan och konvertering från Wii, misslyckas kapitalt med den saken.

I rollspelets tre första timmar genomlider jag en rakt igenom harmlös berättelse med nästan barnboksaktig dialog om vänskap och blommor. Du spelar som Asbel Lhant, som tillsamans med sin harige bror Hubert en dag hittar en mystisk flicka med minnesförlust (gäsp), som bröderna samt vännen Cheria bestämmer sig för att ta hand om och hjälpa.

Tales of Graces F
En lilahårig tös med minnesförlust, som ska skyddas av en glamrock-klädd ungtupp. Åtminstone i Asbels huvud; lika ofta sker beskyddet åt det andra hållet.

Det strövas omkring i byn Lhant och dess omgivningar till mys-pys-musik, det samtalas med bybor, det knyts livslånga vänskapsband och det hittas skattkistor bland höggräset. Det piskas också en hel del färgglada fiender, i strider där jag bara behöver hamra knapp och vänta femton sekunder tills jag belönas med erfarenhetspoäng och nya förmågor.

Efter en dramatisk händelse i huvudstaden Barona kränger dock storyn på sig sjumilastövlarna och hoppar sju år framåt i tiden. Nu är det barnsliga stråket som bortblåst och Tales of Graces F blir ett helt nytt spel. Alla karaktärerna har förändrats rejält - särskilt en i sällskapet, som av spoilerfulla anledningar vänder sig mot sina forna BFF:s. Asbel själv har tagit sig genom målbrottet och har tränat sig till krigare, för att det som hände i Barona aldrig ska hända igen.

Tales of Graces F
Striderna blir ofta rena visuella fyrverkerier tack vare alla specialattacker. Full fart, och långt från turbaserade fighters tempo i andra rollspel.

Någonstans här börjar också Tales of Graces bästa sida visa upp sig - striderna. I spelets prolog klappar du mest ihjäl neonfärgade kramdjur med ett knippe granris, men såväl fiender som vapen blir snabbt på allvar. Precis som i tidigare Tales-titlar rusar alla i ditt sällskap ut på slagfältet, och du kan växla mellan dem i realtidsstriderna.

I hjärtat av striderna finns Artes-systemet, med vilket du delar ut diverse kombinationsattacker. Denna gång är de uppdelade i A-Artes och B-Artes och du kan hålla igång combos antingen genom att bara nöta de förstnämnda slagen, eller att blanda upp det med den karaktärsspecifika B-varianten. När du utför combos minskar dock din så kallade CC-mätare, och när den är tom måste du vänta en stund och/eller blockera slag för att höja den igen.

Det här är ett fiffigt system som fångar mitt intresse, och det blir än mer intressant när jag utforskar spelets alla "Titles" - mer övergripande inriktningar för dina karaktärer där nya Artes finns att tillgå. Vissa Titles är exempelvis mer offensiva än andra, och det finns en uppsjö att välja bland. Allt det här leder till ett riktigt trivsamt bläddrande i menyer där jag experimenterar mig fram till det perfekta teamet. För den som inte vill lägga ned mycket tid på strider och attackvarianter går det dock att sätta fightingen på autopilot i stor utsträckning.

Tales of Graces F
Att vara offensiv är viktigt, men defensiven är också essentiell om du vill skydda ditt team och fylla upp din CC-mätare.

Så jag parerar, väntar på att CC-mätaren ska fyllas på, slungar iväg en kedjad specialattack, slurpar i mig lite helande äppelsås, byter karaktär, delar ut mer smisk och har det allmänt gott i de engagerande striderna. Fighterna blir ofta precis lagom långa, och det känns aldrig som ett avbrott från utforskandet när jag krockar med de patrullerande fienderna.

Tales of Graces F bygger som sagt på ett tre år gammalt Wii-spel, och detta märks av i grafiken - tyvärr. Visst är färgskalan mysig och karaktärerna väldesignade, men på det tekniska planet lider spelet av lågupplösta texturer (gräset ser ibland förfärligt ut) och stela animationer. Lägg till detta bitvis gräsliga synthslingor och du får en presentation som inte direkt skriker 2012.

Tales of Graces F känns överlag som ett klassiskt japanskt rollspel, med seriens specifika charm och spelbarhet. Utan den tröga inledningen och det där tekniska dammlagret hade en åtta varit given, men vi nöjer oss så här. Fans av serien kommer absolut att bli nöjda.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Djupt och roligt stridssystem, story som tar sig, intressanta sidosysslor
-
Riktigt trög start, halvdan grafik och musik
BETA +