Phoenix Wright: Ace Attorney

Ett par dagar sedan bloggsurfade jag och hamnade hos en tjej som studerade till advokat. Hon hade träffat en man på krogen som ville lära henne hur det svenska rättsväsendet fungerar. Komiskt nog, som ni säkert förstår, var denna man var helt inne på att det svenska rättsväsendet var likt det amerikanska. I och för sig är det inte svårt att förstå hur folk tror att det är så, att det svenska rättsystemet är en karbonkopia av det amerikanska, när TV-serier som Advokaterna, Ally McBeal och Lagens Änglar sveper in med ljuva lockelser som ljugande vittnen, borttappade bevismaterial och världens kanske mest kända advokatfras; "Objection, your Honor". Men vad händer om man tar ignoransen, gör den mer lättsam och komisk, kryddar med lite japansk tecknarstil och till sist rör ihop allting till en lättflytande röra? Jo, Phoenix Wright: Ace Attorney, förstås!

Phoenix Wright-spelen, eller Gyakuten Saiban som spelserien heter på japanska, har skördat massiva framgångar i hemlandet. Nintendo DS-spelet är faktiskt en dubbelskärmad version av det allra första spelet som släpptes till Gameboy Advance för fem år sedan, och Capcom var inte sena med att släppa denna komikfest i väst. I Phoenix Wright träder du in i rollen som den nyligen utexaminerade 24-årige advokaten Phoenix Wright. Trots att Phoenix är en färsking, väntar inte jobben väntar inte på sig och han blir snabbt indragen i diverse mordgåtor som behöver lösas.

Phoenix Wright: Ace Attorney består av fem fall som ska lösas. Detta kan verka som ett sparsmakat innehåll, men de fem fallen tar en del tid att lösa vilket borde hålla vem som helst sysselsatt. Grovt generaliserat kan man säga att Phoenix Wrights spelsystem är uppbyggt kring två faser, nämligen informationssamlande och rättegång, och är linjärt till hundra procent. Under informationssamlarfasen är det, till skillnad vad som är brukligt, Phoenix som samlar in bevis och information för att kunna bevisa sin klient som oskyldig. Detta sker genom att Phoenix får besöka relevanta platser för mordgåtan, undersöka dessa i jakt på bevis samt prata med potentiella vittnen. När tillräckligt bevisen och vittnena kan anses ge Phoenix tillräckligt mycket kött på benen blir det rättegång. Däremot är det inte sagt att när man väl når rättssalen kommer fallet att lösas. Spelet är nämligen uppbyggt kring tvära kast i handlingen, och när man kan ha fått ett vittne dit man vi ha honom eller henne, dyker en ny bit av information upp som måste undersökas. Detta gör att man återgår till att samla information ett tag till, innan man åter igen står framför domaren och den spattige åklagaren. De två faserna kan avlösa varandra både en och två gånger innan man får en chans att sätta dit den skyldige.

Informationssamlandet är uppbyggt kring det välkända systemet peka-klicka, där du väljer att undersöka det område du befinner dig genom att peta med stylusen på sådant som ser lite lagom misstänkt ut. Ledtrådar kan finnas överallt och ibland kan platser behöva besökas ett par gånger för att man ska få tillgång till dem på grund av olika omständigheter. Att prata med den som står åtalad, med andra ord din klient, kan också ge ledtrådar som gör att du kan rota vidare. Själva informationssamlandet upplever jag som spelets sämsta del, och det är dessvärre där man spenderar den mesta tiden. Anledningen till detta är att spelet tappar otroligt mycket tempo, till skillnad från skådespelet i rättssalen. Att besöka plats på plats, prata med person på person är helt enkelt ett långsamt arbete. Dessvärre är det inte förrän i det femte och sista fallet som jag finner det lite mer upplyftande, eftersom man då får CSI-liknande uppgifter.

I rättssalen, däremot, blir det livat. Upplägget i rättssalen följer ett mönster, där vittnet först berättar vad han eller hon vet. När vittnet är klart, börjar korsförhöret som väger upp det tråkiga informationssamlandet. Något som bör påpekas är att Phoenix Wright osar av välskriven och framförallt komisk dialog, vilket gör att korsförhören är riktigt komiska inslag. När Phoenix får chans att korsförhöra, kan han antingen pressa vittnet på detaljer i hopp om att han eller hon ska försäga sig, eller visa diverse insamlade bevis som motsäger det angivna vittnesmålet. Bevispresenteringen är helt klart roligast, eftersom man får en chans att skrika "objection" in i konsolens mikrofon, dock har man ett begränsat antal chanser att göra detta och spelet tar slut om man förbrukar alla dessa. Hur kul som helst. Ibland, som jag redan nämnt kan ny information sippra fram, och i värsta fall återgår man till det tidskrävande informationssamlandet.

Grafikmässigt är Phoenix Wright: Ace Attorney ett enkelt, men funktionellt, spel. Det är inte mycket rörelse eller action med alla statiska bakgrunder, men det passar spelet perfekt i mitt tycke. Karaktärsdesignen är ritad i klassisk manga-stil, och de karaktärer som man möter är oftast otroligt komiska, tack vare en superbt skriven dialog. Till exempel finns en snobbig företagsledare som alltjämt visar upp sitt bling-bling, samtidigt som han slänger ur sig påhittade ord som är meningen att låta svåra och smarta. Ett annat praktexempel är en supertöntig regissör som pratar 1337-språk, vilket resulterar i att Phoenixs medhjälpare undrar vad "sucksores" är för något. Lägg till en mycket påverkningsbar domare så har du komik i en liten ask. Trumvirvel, tack.

Phoenix Wright: Ace Attorney är en frisk fläkt i spelutbudet till Nintendo DS. Med massvis av humor, rapp dialog och intressant spelsystem har jag fastnat stenhårt för Phoenix Wright och hans första steg som utexaminerad advokat. Dessvärre har vi den där smolken i mjölken, informationssamlandet, som drar ner på speltempot å det grövsta. Att spelet är linjärt äventyr tar också bort lite av förtjusningen. Phoenix Wright: Ace Attorney är dock inte ett dåligt spel, utan ett roligt och ärtigt sådant som förlöjligar på precis rätt ställen.