Rainbow Islands Revolution

Det första spelet jag köpte för egna pengar var "Jätte Hits" till Amiga, en samling bestående av fyra superklassiska spel. Dels innehöll det Bubble Bobble, världens bästa tvåspelarspel, dels plattformsspelet New Zealand Story och dels mysiga äventyret Super Wonderboy. Men det innehöll också Rainbow Islands, uppföljaren till Bubble Bobble.

Rainbow Islands var dock helt annorlunda än sin föregångare. Tvåspelarröjet på en skärm åt gången hade bytts ut mot vertikalt rullande plattformshoppande där det gällde att ta sig uppåt och samtidigt spöa fiender, allt genom att skjuta regnbågar. Regnbågarnas kurviga form fungerade både för att bygga trappor uppåt och för att fånga motståndare för att sedan hoppa ovanpå och rasera det hela. Det var ett svårt men underhållande spel med oemotståndligt gullig grafik och musik. Givetvis blev jag glad att höra att Rising Star höll på med en nyversion till Nintendo DS. Tyvärr är det här spelet inget annat än en total slakt av den ursprungliga höjdaren.

Grundkonceptet är detsamma och i teorin är det förstås som gjort för Nintendo DS med sitt vertikala synfält. Men genomförandet är ett typexempel på när DS-utvecklare krånglar till saker i onödan bara för att utnyttja de nya funktionerna. Resultatet påminner om Kirby Power Paintbrush eller Yoshi's Touch & Go, men helt utan Nintendos precision och spelkänsla.

Du har inte längre direkt kontroll över Bubby (eller Bobby). Istället svävar de runt i en liten bubbla. Genom att peka på skärmen kan du släpa runt bubblan och försöka dra den runt hinder för att komma vidare uppåt. Visst, det är ett nytt sätt att spela och tanken är väl god. Problemet är att hela resten av spelet, med allt vad det innebär av bonusar och fiendernas rörelsemönster, fortfarande är anpassat till en mer direktkontrollerad karaktär som kan hoppa genom plattformar.

Fienderna flyger och skjuter glatt genom väggar och du har inte skuggan av en chans att komma undan, bubblan är nämligen seg som bubblan. Du kan förstås fortfarande skapa regnbågar, den här gången med hjälp av DS-pennan. Men det är betydligt svårare att träffa fienden direkt eller att hålla på och rasera bågarna, mycket på grund av den hemska precisionen. I pressade situationer är det alldeles för lätt hänt att man istället för att rita en regnbåge fram mot fienden istället snäpper iväg Bubby och därmed tar skada.

Det ogenomtänkta upplägget fortsätter in i minsta detalj. Det finns sju banor (plus att manualen antyder eventuella hemligheter, men jag tänker inte genomlida den här skiten så pass länge) med vardera fyra delbanor. När du väl klarat hela banan går det att börja om från nästa bana när du förlorat, men förutom denna eftergift är spelet skoningslöst. Du tål visserligen ett par träffar, men skulle du dö får du lik förbaskat börja om från början av respektive delbana, även om du var precis vid slutet och hade klarat nästan hela banan utan att ta en enda träff. Att man ska behöva medvetet förlora den sista energin för att börja om på ett fullt liv och få lite större felmarginaler är speldesign från stenåldern. Med tanke på det fladdriga kontrollen gör det spelet direkt frustrerande. Vissa banor rullar också åt höger istället för uppåt, vilket gör den övre skärmen totalt värdelös och liksom dödar hela poängen med spelet.

Utöver det irriterande huvudläget finns också ett Score Mode där det bara gäller att spöa så många fiender som möjligt innan man dukar under. Den biten förstörs totalt av fiender som dyker upp precis där du står samt det faktum att rekorden inte ens sparas! Och slutligen finns ett flerspelarläge där man kan tävla om vem som tar sig genom en bana först. Givetvis krävs fyra separata kassetter, bara för att strö salt i såren. Det bör också påpekas att du inte kan gå tillbaka till startmenyn om du ångrar dig någonstans, du måste låta Bubby dö innan det går. Den enda bakåtknappen i spelet leder från valmenyn tillbaka till den meningslösa startsidan som inte har någon annan funktion än att leda dig vidare till valmenyn...

Jag hade verkligen velat se en modernisering av Rainbow Islands men det här är ingen modernisering utan en ren förolämpning. Hela spelet andas glada men talanglösa amatörer och grafiken är till nittio procent ihopklistrad av delar av den ursprungliga remaken som släpptes 1996. Även om vi skulle bortse från de hysteriska fienderna är själva spelandet ungefär lika kul som att lösa labyrintproblem i pysselböcker med en blyertspenna.

Mitt enda leende åt det här spelet kom när jag hittade Arkanoid-banan, komplett med plinkiga ljudeffekter och total avsaknad av musik. Jag har inte spelat Bubble Bobble Revolution men med tanke på hur det här spelet blev kanske jag hellre borde låta bli. Till råga på allt hotar Rising Star i slutet av manualen med att göra ett New Zealand Story Revolution också - är inget heligt här i världen?