Det är omöjligt att prata om Torchlight utan att nämna spelet som så uppenbart stått modell för hela konceptet, nämligen Diablo. Och ännu mer givet blir det när man betänker att många från gamla Blizzard North, inte minst grundarna Max och Erich Schaefer, står bakom utvecklingen av just Torchlight.
Men sämre förebilder än så kan man naturligtvis ha och när Torchlight släpptes 2009 blev det snabbt en succé till först PC och senare även till Xbox Live Arcade. Ytterst välförtjänt, för Torchlight var suveränt. Egentligen hade det bara en enda svaghet, nämligen att det saknade multiplayer. Och det är just vad Runic Games nu sett till att åtgärda när de nu är redo att lansera Torchlight II.
Redan från start kan man nämligen skapa spel för upp till 6 personer, och för den fiffige hemmapularen är det inga problem att få med sig ännu mer polare. Och till skillnad från Diablo III finns heller inga krav på att man ska vara online för att kunna spel, tvärtom går det bra att spela både ensam offline och starta LAN för lite co-op. Det här är detaljer som gör att man redan från start känner att Runic Games ställt sig på spelarens sida.
Överhuvudtaget känns Torchlight II mer påkostat och genomarbetat än det första spelet. Valen är fler, möjligheterna likaså och redan när man skapar sin figur noterar jag att man denna gång har fyra klasser att välja bland, varav alla är nya. Alchemist, Destroyer och Vanquisher har nu ersatts av kraftfulla Berserker som även kan nyttja magi, brutala tanken Engineer, magikern Embermage och mer balanserade Outlander.
Man kan fritt välja kön på dem och sedan göra hyfsat mycket inställningar för att få sin figur som man vill ha den. Även konceptet med husdjur har fräschats upp och nu finns sex valbara, där jag såklart särskilt vill slå ett slag för illern. Den här gången fyller husdjuren ett större syfte och de kan också utrustas efter behov och behag, samt precis som sist skickas iväg för att skaffa förnödenheter. Något som faktiskt tillför spelandet en hel del och gör att man inte känner sig ensam ens när man spelar just ensam.
Dessutom - och kanske viktigast av allt - så kan man använda husdjuren som packåsnor. Tack vare smidiga kortkommandon går det bra att överösa ens lilla söta kreatur med allt från obskyra hjälmar till tillhyggen man inte vet vad det är. Sistnämnda avslöjas först efter att man använt scrolls på dem alternativt att man gått upp nog mycket i level för att få veta vad det är man bär omkring på.
Och det ska sägas direkt, det är en rent brutal mängd loot i Torchlight II. Vilket ju är precis som man vill ha det. Man går inte en meter utan att det formligen slängs rustningar, vapen eller andra prylar över en. Det är alltid lika vanebildande att leta efter nästa värstinggrej och sedan ställa sig i ett lugnt hörn för att allvarsamt jämföra vad man ska använda härnäst. Kanske en musköt, eller ska man rent av satsa på spikklubban istället? Med tiden får man även utrymme att fästa objekt i sina tillhörigheter för att pimpa dem ytterligare.
Därmed kan ens favoritrustning bli ännu bättre genom att man förser dem med extra skydd mot elektriska attacker eller kanske någon form av regenerering. Haken är dock att man inte kan ta bort dem utan att förstöra utrustningen, vilken ger upphov till intressanta överväganden. Men möjligheterna att få sin karaktär och attiraljer precis som man vill ha dem är alltså väldigt goda och för min egen del har jag haft roligare med denna del av spelet än vad Diablo III mäktade med.
Där man i föregångaren jobbade utifrån en stad och sedan utforskade ganska monotona miljöer, finns här flera byar, många olika miljöer och dessutom tjusiga vädereffekter. Allt det här bidrar till en gemytlig stämning som tillsammans med den lite annorlunda grafikstilen ger en helhet jag verkligen gillar. Och att bakgrundshistorien är löst sammansatt och nästan inte ens märks kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om.
Torchlight II känns väldigt modernt i sitt upplägg och eliminerar mycket av genrens problem. Att inte behöva sälja loot så ofta, kunna beställa mer elixir via husdjuret när det behövs och liknande gör att mängden transportsträckor försvinner. Nu springer jag omkring över de enorma banorna och tar mig an flera sidouppdrag utan att behöva göra en massa stopp emellan. Det ökar tempot och njutbarheten.
Jag gillar även möjligheten att i menyerna kunna välja bort sämre loot som jag ändå är ointresserad av. Det gör att man slipper vada genom en massa skräp för att hitta det man vill ha. Gör man det så kan man vara säker på att allt man hittar och kan köpa är sådant som man rimligen är intresserad av. Sedan går det busenkelt att snabbt dela med sig att föremål till sina kamrater och hela tiden se till att alla i truppen är på topp.
Det finns egentligen ingenting jag ogillar med Torchlight II som känns nästan skräddarsytt för min del. Visst hade det varit önskvärt med lite djupare karaktärsskapande och visst hade det varit kul med tekniskt mer avancerad grafik. Men med tanke på att Torchlight II kostar en tredjedel så mycket som ett vanligt spel men trots det kommer underhålla dig furstligt i minst 30 timmar vågar jag fastslå att det här är bland det roligaste jag har haft i spelväg i år.