När du läser det här är det förhoppnings soligt, vårigt och allmänt april-härligt ute. Glada måsar och irriterat förälskade par översvämmar gatorna och gör dig antingen glad och sprallig eller sur och arg. Om du nu inte råkar tillhöra den glada och spralliga gruppen är det tur att Midway lägligt nog har släppt den senaste delen i sin anrika Rampage-serie i dagarna. Här får du nämligen tillfälle att låta alla aggressioner mot mänskligheten spela fritt. Eller kunde ha fått i alla fall om inte spelet varit så bottenlöst uselt och ointresseframkallande.

Från början är Rampage ett gammalt arkadspel där det gällde att i rollen som någon av de tre mutanterna Ralph, George och Lizzie klättra på byggnader, slå helikoptrar och äta människor. Tänk slutscenen i King Kong i åttabitarsversion och du är med på noterna. Tjugo år och antalet konsolskiften senare handlar Rampage fortfarande om att klättra upp för en husfasad och banka på den tills den rasar. Inte sådär hejdundrande sofistikerat, men tillsammans med några likasinnade vänner ändå ett koncept som fungerat i arkadhallarna.

Efter ett antal mer eller mindre befogade uppföljare har serien i och med Total Destruction äntligen tagit steget ut i tre dimensioner vilket innebär en verklig revolution och nytändning av konceptet. Så stod det i alla fall i det medföljande PR-materialet och min inre blick skissade snabbt upp något som påminde om en röjig partyvariant av Rares gamla Nintendo 64-klassisker Blast Corps. Väl inne i spelet stod det dock snabbt klart att även om alla föremål är uppbyggda av polygoner istället för pixlar och även om din jätte- (apa, varg, guldfisk, fyll i med valfritt monster) kunde röra sig något i djupled mellan husen handlade det verkligen inte om någon revolution av konceptet och att Total Destruction egentligen inte var mer tredimensionellt än gamla goda Streets of Rage eller Turtles in Time.

Det andra som slog mig var hur snabbt det blev tjatigt att banka på hus och slänga bilar med dålig precision. De första fem minuterna var roliga, men sedan gick det käpprätt utför. Det är som att Midway konstruerat en enda bana som sedan körs om och om igen med små kosmetiska variationer. När det dessutom står klart att alla -trettiotalet, för att vara exakt- monster beter sig på exakt samma sätt börjar det hela lukta riktigt unket av pengakåthet och franchisemjölkning.

Någon kanske nu försöker försvara Rampage med att säga att det är tänkt att spelas av två spelare samtidigt, men då svarar jag att det tillför ungefär lika mycket mervärde som att äta snor i grupp jämfört med att göra det ensam. Skit är skit, oavsett hur många man är som delar på den.

Detta är en annons:

Nej, Rampage: Total Destruction lyckas göra i princip alla fel som en uppföljare överhuvudtaget kan tänkas göra. Det tillför ingenting nytt till ett koncept som verkligen skulle behöva det samtidigt som de små förändringar som gjorts enbart försämrar spelbarheten. När den pseudo-tredimensionella grafiken ytterligare geggar till en redan sladdrig spelkontroll så att jag trots idoga försök inte lyckas sparka omkull pansarvagnen som står rätt framför mig, när alla städer ser ut och beter sig som Los Angeles oavsett geografisk position på kartan så att även engelska poliser bräker på amerikanska, och när alla trettio monster har exakt samma fyra tråkiga attacker räcker ingen förstörelselusta i världen för att rättfärdiga ett köp av den här skiten. Som bonus finns de gamla spelen inlagda, men det enda de egentligen lyckas med är att visa hur serien faktiskt lyckats bli sämre och sämre med åren och befästa Total Destruction som den mest oinspirerade och omotiverade "uppdateringen" av en spelidé i mannaminne.

Rampage: Total Destruction må lanseras till ett lägre pris än vanliga titlar (vilket vittnar om i alla fall en strimma av självinsikt hos Midway), men när spelet låter mig sparka mot samma jävla pansarvagn rakt framför mig fem gånger utan att jag träffar får jag nog och stänger av för att istället gå ut och kasta grus på måsarna på Skansen. En mer givande sysselsättning på alla sätt och vis.