Bröst. Det är väl ungefär så förhandssnacket om Dead or Alive 5 kan sammanfattas. Team Ninja har berättat om hur de både klämt och utforskat hur bröst rör sig och satsat enorma summor på just bröstfysik. Nu har jag visserligen svårt att se något negativt med det, men det känns ändå lite oroväckande att man inte alls varit lika frikostiga med att berätta hur man utvecklat spelmekaniken. Vilket inte är så konstigt, för det tar inte lång tid med Dead or Alive 5 innan jag inser att något inte är som det ska.
Dead or Alive-serien har för mig alltid stått för en taktisk fighting där combos och juggles varit viktigare än i andra spel tack vare det faktum att man med enkla medel kunnat kontra sönder sin motståndare. Att bara glatt trycka och avfyra slumpmässiga smällar har straffats med en enkelbiljett till Nangiala.
I alla fall tills nästa match som snabbt är igång igen. Det intuitiva spelsystemet och den snabba spelbarheten har dessutom gjort att Dead or Alive-serien ofta varit en favorit för de som normalt inte tycker om att grotta ner sig i fightingvärlden utan helst bara vill örfila polarna ordentligt.
Det här delar Dead or Alive med Soul Calibur-serien, och det har i sin tur lett till att fightingcommunityt ofta haft en lite avig syn på dessa serier. Helt i onödan dock, för Dead or Alive har varit precis så underhållande och komplext som ett bra fightingspel ska vara och just därför har de alltid hört till mina favoritspel i genren.
Men allt detta tycks Team Ninja ha glömt bort i Dead or Alive 5 och man har skapat ett spel som känns mindre följsamt än föregångarna. Det är svårt att få till samma flyt i fightingen och det känns liksom ryckigt och inte helt bra sammansatt. Under alltför många och långa animationer kan man inte greppa sina fiender, på ett sätt som för tankarna till var den japanska 3D-fightingen befann sig för 10 år sedan.
I synnerhet har möjligheten att cirkulera sina motståndare försämrats rejält och Team Ninja tycks vara så stolta över de nya banorna man slåss på att öppna kanter nästan känns magnetiska för att man ska ramla ned en våning och fortsätta striden där. Det här gör att det tar ett tag innan jag blivit riktigt varm i kläderna och känner mig helt bekväm med det nya upplägget där det till och med finns dedikerade attacker för att få folk att flyga ut från banorna.
Team Ninja har visserligen pratat om hur de velat göra omgivningarna mer involverade i matcherna, men det enda det gör är att ta fokus från själva slagsmålen. Jag hade hellre velat se ett prio på det spelmässiga snarare än allt lullull runt omkring.
Nu ska jag inte vara alltför negativ dock. Dead or Alive-serien hör som sagt till mina favoriter, och jag är bara besviken över att spelmekaniken tycks ha försämrats sedan föregångarna snarare än förbättrats. Och med tanke på hur Ninja Gaiden 3 hanterades av det nya Team Ninja är jag dessutom lite skeptisk till hur bra utvecklare de egentligen är idag. Men med det sagt så är grunderna fortfarande bra och jag älskar urvalet av kämpar.
För det är fortfarande kul att avfyra brutala Izuna Drop med Hayabusa samt att Ayane, Kasumi och gänget aldrig har sett bättre ut. Nya Team Ninja har jobbat väldigt hårt med just kämparna som förmodligen ser bättre ut än något annat fightingspel, tack vare levande ansikten och oerhört detaljerade klädesplagg. Plagg som dessutom skitas ned och blir svettigt blöta under matchernas gång. Nykomlingen Mila som kör MMA är dessutom ett välkommet tillskott till ensemblen som känns helt rätt i tiden.
Och som gammal Sega-fantast går det såklart inte att låta bli att applådera gästspelet av Sarah Bryant och Akira Yuki från Virtua Fighter-serien. Dead or Alives skapare, Tomonobu Itagaki, har själv medgett att Dead or Alive-serien är skapad med inspiration av just Virtua Fighter. De båda passar perfekt in i spelbarheten och även om mycket i spelkontrollerna skiljer sig från Virtua Fighter V så går det inte att ta miste på att Team Ninja ändå velat göra dem rättvisa.
Allt är inte frid och fröjd med det grafiska dock. De ursinnigt detaljerade figurerna har lett till att Team Ninja offrat annat, och dit hör kantutjämning. Spelet är därför väldigt flimrigt på ett sätt som närmast påminner om hur Virtua Fighter 4 betedde sig när det släpptes till Playstation 2. Bakgrunderna är också sparsmakade med blockiga omgivningar och enkla texturer. Då hjälper det inte att ljuseffekterna faktiskt är riktigt läckra.
Men trots allt detta känns Dead or Alive 5 ändå inte riktigt komplett. Det märks att Team Ninja till stor del består av nytt folk som helt enkelt inte har erfarenheten av att göra påkostad fighting. Det man har gjort är att satsa på yta och coola grejer som egentligen inte tillför själva spelbarheten så mycket, kanske snarare till och med drar ifrån. Och då hjälps det inte att jag upplever detta som en besvikelse, trots att det fortfarande är ett bra fightingspel.
Efter att ha spenderat månaden med att spela Tekken Tag Tournament 2 blir det helt enkelt uppenbart hur föråldrat Dead or Alive 5 känns, och det kommer från ett stort fan av serien. Det är fortfarande ett bra spel, men det finns egentligen ingenting som är bättre än Dead or Alive 4 från 2006 sånär som på grafik och bröstfysik. Och hur kul det än är, så räcker det inte för att göra ett spel köpvärt.