Man kan säga mycket om teamet bakom världens mest köpta och älskade sportserie, men få skulle nog påstå att de är särskilt fega. Förra året modellerades spelets försvarsmekanik om från grunden. Borta var bollsökande försvarsrobotar, kvar fanns större taktiskt djup och ökad realism. Förändringen var till det bättre, men krävde samtidigt mycket av den som höll i handkontrollen. Svårare, men mer realistiskt. I år har turen kommit till passningsspelet, och då främst mottagningarna, att få en liknande behandling.
Att mer trovärdigt illustrera svårigheterna i att hantera hårt slagna, ofta skruvade bollar, och gärna med en försvarare i bakhasorna, är en förändring som ligger i tiden. Både Konamis Pro Evolution Soccer-serie och FIFA handlar mycket om detta i år. Den som har varit med förr minns också att en forward sällan haft några större problem att få kontroll över krossbollar som anlänt snett bakifrån och i midjehöjd, oavsett om han spelat i GAIS eller Manchester United. Följaktligen har matcher haft ett härligt, böljande flyt, på bekostnad av realismen.
I år ser prioriteringarna annorlunda ut. Det som väntar de miljoner och åter miljoner människor som under de kommande veckorna bekantar sig med FIFA 13 är därför ett antal matcher där bollen tycks ha ett eget liv, ingenting fungerar och vardagsrumsparketten löper stor risk att repas av ursinneskastade handkontroller. Att vänja sig vid förändringen går dock relativt smidigt, särskilt för den som någotsånär vet hur en fotboll beter sig i rörelse.
Det som krävs för att balansera den mer svårkontrollerade syntetläderprojektilen är rakt igenom vettiga anpassningar. Ta inte i så att skon glöder för en tiometerspassning, för då studsar bollen troligen iväg från mottagaren. Försök att inte sätta Johan Oremos teknik på allt för stora prövningar, han är nämligen inte Lionel Messi. Matcherna kommer fortfarande att kännas klart annorlunda jämfört med FIFA 12, men utan att flytet försämras nämnvärt.
Ytterligare en omtalad förändring, och då gärna i form av en förbättring, i årets version är en vidareutvecklad spelarintelligens. Främst i det offensiva spelet. EA själva kallar den för "Tidernas mest sofistikerade artificiella intelligens", men menar sannolikt att den är den mest avancerade som de utvecklat. För visst, mina medspelare tajmar nu sina löpningar bättre, balanserar föredömligt på rätt sida offside, och luckrar upp försvar. Men de har en bit kvar innan de matchar den IBM-utvecklade datorn Watson, som rutinmässigt spöar allt mänskligt motstånd i Jeopardy.
Det blir helt enkelt lite fel ibland. Någon vänsterytter som inte lyckas göra sig spelbar, en innermittfältare som inte följer med upp i en andra våg, fast han borde, och så vidare. Jag skriver dock gärna under på att medspelarnas anfallshjärnor är en tillgång för FIFA 13. Något som inte kan sägas om det defensiva arbetet, allra helst inne i straffområdet. Här tappar backar markering, och kolliderar med målvakten så det står härliga till. Backlinjer gör på det stora hela ett ganska dövstumt intryck.
Mycket av dessa tillkortakommanden är ju dock rester från förr, och den ändrade bollbehandlingen till trots vilar FIFA 13 uppenbart på en väletablerad grund. Kanske är det en självklarhet med tanke på den kvalitet och de framgångar som serien haft. Men det är också lätt att som veteran glömma bort att varje ny titel får en skara nytillkomna fans som skall skolas in. Att lära sig alla de olika funktionerna och subtiliteterna från grunden är nämligen inte helt trivialt.
Det kanske bästa sättet att bekanta sig med en handfull olika inläggstyper, manuella passningar eller straffar är i det nya träningsläget, som dessutom extraknäcker som underhållande highschore-jakt. Här finns åtta olika spelmoment med vardera fyra nivåer att träna på. Dessa nås antingen som ett separat menyval, perfekt för en stunds tävlande mot polarna, eller som ersättning för föregående spels ganska tråkiga en mot en-utmaningar som spelas upp medan matcher laddas.
Vad gäller faktiska spellägen är det dock inte lika gott ställt med nyheter. Främst finns en del mindre kosmetiska förändringar, enstaka nya inställningar och liknande. Karriärläget, till exempel, kan egentligen bara uppvisa möjligheten att leda landslag (som tränare) och representera desamma (som spelare) som nytt för i år.
Nog för att hjärtat slog extra intensivt när min egenskapade spelare första gången togs ut i landslagstruppen, men särskilt omvälvande kändes det ju inte. Särskilt inte som han förblev oombytt reserv. Nej, störst var stoltheten då jag som fjunig tonårsforward lånades ut till Barnet FC i engelska fjärdedivisionen och via målkavalkader och utmärkelser kämpade mig till en återkallad plats i det PSG där karriären inleddes.
Trots att detta spelläge egentligen är ganska begränsat räcker fotbollsvärldens magi och FIFA-motorns finess väldigt långt, i glädje och speltimmar räknat. Och tas onlinesäsonger och Ultimate Team med i ekvationen går det egentligen inte att klaga på utbudet. Men jag tänker ändå försöka. Avsaknaden av ett riktigt matigt managerläge, särskilt ett med massor av användare online, är särskilt påtaglig efter att NHL 13 fått ett sådant. För nog förtjänar vi, förvisso bortskämda, spelare några ordentliga nyheter även på detta håll varje år?
Ytterligare en aspekt som har positiva, likväl som negativa sidor är den mer kroppsliga fysiken. Precis som i föregångaren finns en härlig tyngd i storvuxna spelare och tröghet när två motståndare tampas så att svetten lackar. Men ibland blir det lite fel. Särskilt gäller det spelförstörande moment, såsom stängningar, som både inträffar för ofta och stävjas för lite. Ibland vill det faktiskt sig så illa att en medspelare löper rakt i vägen och dels är omöjlig att ta sig förbi och dels inte fattar bättre än att fortsätta i samma riktning.
När det kommer till inramningen är det mesta sig likt. Menyerna är prydliga, omgivningarna är fula, animationerna imponerar, och spelarmodellerna ser helt okej ut. Dock är det alltid trevligt att se hur de mest utmärkande personligheterna avtecknas. Således ser Cristiano Ronaldo ut som en upp-och-ned-vänd rörelse ur YMCA-dansen när han skjuter frisparkar, och givetvis rör sig Carles Puyol med samma grace som en genomsnittlig strokepatient.
EA Canada har förbättrat och förfinat en nyckelaspekt för en fotbollssimulator, trots att detta lär medföra en del suckar runt om i världen. Inledningsvis, vill säga. För man ska ha beröm inte bara för att man vågade, utan för att man lyckades med förändringen. På det stora hela är nyheterna dock för få för att FIFA 13 ska kunna mäta sig med denna generations bästa sporttitlar. Det är ett väldigt bra spel, inte tu tal om det, men värdet i att byta sig upp från föregående version är mindre än vi vant oss vid.