1080° Avalanche

Påklistrad, konstgjord och hårt eftersträvad trendriktighet är alltid pinsamt. Som när man ser den där 47-åriga trebarnsmamman bära rosa dunväst och med en piercad navel eller då Mäki köper Hugo Boss T-shirts och tror sig vara mannekäng med en trendriktig gnagare uppslängd nonchalant över axeln. Uppföljaren till Nintendos 64-bits-succé; 1080° Avalanche lider av samma problem. När Nintendo släppte 1080° till Nintendo 64 var det ganska precis det hetaste som gick att hitta på en spelhylla. Cool Boarders hade regerat den relativt nya subgenren och succén för Nintendos utmanare var total. Känslan av pudersnö, de svåra men spektakulära tricken, den snygga presentationen - tillsammans utgjorde de en helhet som ingen snösugen 64-bits-ägare kunde motstå.

Nu, nästan sex år senare är Nintendo tillbaka med uppföljaren till det framgångsrika och kritikerrosade 1080° Snowboarding, denna gång till Gamecube och med undertiteln Avalanche. Upplägget är detsamma där du som professionell åkare tävlar i en rad boardercross-liknande utmaningar för att på så sätt låsa upp fler banor, brädor och åkare.

Det första som slår mig då jag startar 1080° Avalanche är hur pinsamt omedvetna Nintendo uppenbareligen är i jämförelse med Microsofts Amped-team eller EA Big. Allt luktar sunkig snösurfing ala 1992 och presentationen i form av menyer och introfilm är töntigt utförda och känns som något gjort av konservativa farbröder med en vilja att vara coola, farbröder utan egentlig aning om sporten eller livstilen och som dessutom aldrig tycks ha varit i en riktig skidbacke. Samma pinsamma, överamerikanska, baryton-brölande radio-röst vräker ur sig namnet på vad man väljer i huvudmenyn medan de olika valbara karaktärerna skriker "whazza upp brooo" på krystad speaker-engelska när man går in i valmenyn för att välja åkare. De fem åkarna som finns tillgängliga från början är också precis som resten av presentationen töntigt överdesignade stereotyper som känns riktigt fel från topp till tå. Inte minst de rosa täckbyxorna och neongröna solglasögonen.

Väl ute i backen fortsätter jag förvånas över hur omedvetna Nintendo verkar vara över vad som hänt i den här genren sedan SSX & Amped tågade in på marknaden. Visst, 1080° Avalanche är väldigt spelbart och kontrollen är lika Nintendo-exakt som alltid, men allt luktar gammal fisk lång väg. Spelkontrollen är vad jag skulle vilja kalla en blandning mellan det gamla 1080° till N64 och Neversofts Tony Hawk-spel. Man styr sin åkare med den vänstra, analoga spaken och utför fyra olika "grabs" på A; B, Y & Z. Den gula bröstvårtan styr kameran och axelknapparna gör att man hukar sig ned respektive slänger sig in i vald volt. En ny funktion har inkluderats vilken gör att man får upp en liten kraftmätare när man trycker ned knappen inför ett hopp. Denna fylls med hoppkraft allt eftersom och snurrar ett helt varv innan den deaktiveras igen. Det är därför hela tiden viktigt att planera några sekunder i förväg innan man hoppar vilket får Avalanche att kännas stelare och mindre fartfyllt än exempelvis Amped 2.

Utmaningen ligger främst i att som sagt ingå i en rad boardercross-liknande tävlingar (likt de i SSX Tricky) där det gäller att ta sig först ned till mållinjen. Man kan åka snabbare genom att hålla in den vänstra axelknappen, men man kan inte åka hur snabbt som helst och framförallt inte hur länge som helst. Turbofarten tar slut och det krävs hela tiden att man utför spektakulära trick på vägen ned till mål för att på så sätt hålla turbomätaren fylld. Denna del funkar ganska bra även om hela grejen med turbomätare känns lika gammalt och mossigt som menyerna eller speaker-rösten.

1080° Avalanche är rent grafiskt helt klart ett av de fulare Gamecube-spelen jag testat. Grafiska härligheter som Metroid Prime och F-Zero får Avalanche att känas som en tillsnofsad N64-konvertering. Åkarna är den enda del av det visuella som passerar godkänt då de rör sig relativt snyggt. Miljöerna, backarna är däremot grafiska hädelser och innehåller några av fulaste texturer jag någonsin sett för att inte tala om den totala avsaknaden av idag självklara grafikeffekter. Det enda som egentligen kan nämnas är det framfuskade partikelsystemet som gör din åkare snöig då man trillar, snö som sedan blåses av då man spurtar nedför backen. En bra tanke men snön ser ut som klibbigt klister vilken förstör hela grejen.

Ljudet är en helt annan femma där åsikterna definitivt går isär. Jag älskar musiken och avskyr ljudeffekterna medan exempelvis Benke hatar bådadera. Nintendo har (enligt mig, inte Benke) haft den goda smaken att köpa licenser på en hel del rolig, amerikansk radiorock. Band som Finch, Seeter och Organization bjuder på sina rockigaste låtar vilket passar utmärkt till vilken snowboardåkning som helst. Benke börjar gnissla tänderna av obehag. Ljudeffekterna är en helt annan femma dock där vi återkommer till den där brölande, extremt irriterande radio-rösten som förpestar hela den redan töntiga spelmiljön. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför Nintendo envisats med att inkludera en speakerröst i själva tävlingarna och framförallt inte en som hela tiden kommenterar vad man gör. Varje enskilt trick som utförs utannonseras högljutt av radiostämman och efter cirka 800 "steeejlllfiiiääääsSSSHHH!" eller "IndyyyyyyYYYYH" vill jag bara slå sönder min Gamecube med en kvast.

Även om 1080° Avalanche bjuder på klart godkänd spelkontroll och ett bitvis underhållande upplägg är detta på alla sätt och vis en besvikelse. Nintendo har hamnat ljusår bakom konkurrensen och skapat ett spel som så gärna vill vara häftigt, coolt och trendigt men i slutändan bara blir vansinnigt töntigt. Otroligt korta banor, irriterande ljudeffekter och dålig grafik motiverar ett knappt godkänt betyg. Svagt Nintendo. 1080° Avalanche hamnar precis bredvid den där piercade trebarnsmamman.