Jag var 17, skulle fylla 18, och befann mig för tillfället i Umeå. Dåvarande importbutiken Playset skyltade sommartrottoaren med ett spel vid namn Bio Hazard vilket gjorde mig nyfiken. Efter att lyssnat till outtömliga lovord från expediten var ett stycke spel plus ytterst nödvändig RGB-kabel mitt. Jag spenderade resten av dagen utomhus i sommarsolen, ovetande om att påsen runt min handled var fylld av ren och okonstlad skräck. Senare samma kväll, några timmar efter hemkomst snurrade mitt Playstation igång, modifierat med tandpetare och sprojlans scartkabel. Jag befarade redan efter det halvtrista introt att jag återigen köpt ren smörja, men ack så fel jag hade. 15 minuter in i spelet hade jag skjutit en levande död, hittat en sköld ovanför en öppen spis och kissat ned mitt eget vardagsrumsgolv. Jag hade aldrig blivit så rädd i hela mitt liv som jag blev då jag spelade Resident Evil för första gången, aldrig.
När hundarna kastar sig igenom fönstret, när den första zombien vänder på huvudet eller när jättespindlarna plötsligt attackerar är bara några ögonblick som etsat sig fast på hornhinnan hos alla som njutit av underhållningsformen de senaste fem åren. Jag minns mycket väl hur jag och grannen nyfiket utforskade husets alla vrår för att stunden efter, skräckslagna och gråtfärdiga lovat oss själva att aldrig mer spela tv-spel. Hysteriskt skrämda, fast på ett underhållande sätt liksom, för första gången.
Resident Evil var lite av en comeback för Capcom som levt på otaliga Street Fighter-varianter och Mega Man-upprepningar en längre tid. Spelet fortsatte där franskutvecklade Alone in the Dark en gång börjat och kombinerade interaktiviteten i den dåvarande hårdvaran med klassisk b-filmsskräck. Resultatet var en krampaktigt skrämmande upplevelse som skakade om en hel spelvärld och ensam skapade en helt ny genre. En genre som sedan fyllts till bredden av allehanda inslag, allt från dåliga plagiat till mer kvalitativa komplement till Capcoms klassiska skräcknatt.
För drygt ett år sedan berättade Capcom att de skrivit kontrakt med Nintendo som skulle ge dem ensamrätt till en samling re-makes av de gamla spelen till kommande Gamecube. Jag blev själv förvånad över Capcoms beslut att därmed utesluta Xbox- och PS2-ägare från skräckens boning, förklaringen lär dock ligga i en hel del exklusivitetspengar. Att återskapa samma spel till en mer kapabel hårdvara kändes oväntat samtidigt väldigt spännande och jag har sedan dess väntat otåligt. Nu har jag dock spelat igenom hela spelet och återigen knaprat naglar och vrålat av chock.
Resident Evil igen... och jag är fortfarande lika uppskrämd.
Min granne är galen i spelserien och har spelat samtliga spel, otaliga gånger. Han blev om möjligt ännu mer exalterad när vi väl snurrade igång skräckäventyret. Vad Capcom med Shinji Mikami i spetsen rent övergripande har gjort är ganska självklart. De har byggt om det första spelet och på samma gång valt att omstrukturera lite när det kommer till husets planskiss och pusslens logik.
Till att börja med är det visuella ljuvligt likt en fransk tungrullare i kvällssolen. Visst, samtliga av spelets miljöer är förrenderade och orsaken till varför Capcom inte valde att arbeta med realtidsgrafik kan ifrågasättas, men ja... lyssna nu istället. För första gången är förrenderade miljöer och realtidsbaserade polygonkaraktärer sammansatta till en perfekt helhet. Vanligtvis skiljer sig alltid karaktärerna från miljöerna såtillvida att de inte alls är lika detaljerade. Men inte här, nej, nej. Hela spelet är en grafisk uppvisning från Capcom och imponerar från början till slut. Jag misstänker att det var såhär Mikami ville att hans skräckhus skulle se ut för fem år sedan, men blev begränsad av tekniken. Huset är proppfyllt av den härliga atmosfär som spelserien gjort sig känd för och detaljerna är slående. Samtliga karaktärer, poliser såväl som zombies och annan ohyra, är väldigt välmodellerade och välanimerade. Grannen skriker varje gång vi går in i ett outforskat rum, "KOLLA GRAFIIKEN HEGEVALL, GRAFIKEN!" o visst, det här är som socker för ögonen. Vidare över till ljudbilden.
Ljudet är även det av bästa kvalitet då musiken tätnat och ljudeffekterna blivit aningen fler. De släpande, halvt falska orgeltonerna blandas med skrikande fioler så snart halvruttna fiender visar sig och paniken är total. Ljudbilden är hundra procent homogen med det strukturella där plötslig skrämselskräck blandas med avlägsna, oroväckande grymtanden. Helheten är givetvis en ständig ovisshet där i alla fall jag både biter på naglarna och slår mig regelbundet i ansiktet med ett skärp.
Capcom har förädlat, förfinat och förbättrat ett av mina absoluta favoritspel till något som ingen får missa. Detta är ett ljuvligt äventyr som får den allra tuffaste att släppa en droppa i byxan.