Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

XCOM: ENEMY UNKNOWN

Chrille har varit sprallig som ett barn på julaftons morgon i nästan två veckors tid. Anledningen är enkel: Det legendomsusade Xcom är tillbaka, och det med besked...


Det finns två möjligheter: Antingen är vi ensamma i Universum, eller inte. Båda är precis lika skrämmande.

Citatet tillskrivs den brittiske science fiction-författaren Arthur C. Clarke och markerar inledningen på Xcom: Enemy Unknown, berättelsen om hur mänskligheten samlar sina monetära, militära och visionära resurser för att bekämpa en invasionsarmada från yttre rymden.

Som ledare för Xcom är det upp till mig att balansera knappa resurser och fatta omöjliga beslut, där slutmålet, mänsklighetens överlevnad, pendlar mellan realistisk förhoppning och avlägsen utopi. Kärnan i vår verksamhet är den bas, vars placering jag själv valt efter noggranna överväganden och som huserar soldater, forskare, taktisk ledningscentral och mycket annat.

Härifrån utgår alla taktiska operationer, i form av att angripa ufon med jaktplan eller skicka marktrupper till undsättning för civila i något av världens hörn, som haft oturen att bli en central del i de utomjordiska invasionsplanerna. I takt med att mina tappra mannar skjuter ihjäl fler rymdkräk och bärgar mer av deras infångade teknologi kan mina forskare, ledda av Dr. Vahlen, se till att ingenjörslaget, ledda av Dr. Shen, har möjlighet att förse dem med allt häftigare bössor och tillbehör. Något som är absolut nödvändigt, då fienden skickar allt elakare fotsoldater.

Xcom: Enemy Unknown
Typiskt scenario: pistolskottet bör träffa, då det avfyras på nära håll. Vid en miss är dock soldaten plågsamt exponerad mot fiendens drag.
Detta är en annons:

Den initierade läsaren vet att detta tema stämmer till nästan punkt och pricka överens med spelets förlaga, som släpptes redan 1994 under titeln UFO: Enemy Unknown. Ett spel som anlände i en tid då TV-serien Arkiv X hade banat väg för ett outtömligt behov av rymdmystik, men vars fullkomligt enastående kvalitéer gjorde att det stod alldeles utmärkt på egna ben. Det var ett sällsynt exempel på en spelskapare som lyckats klämma in alla inslag som fanns på idéstadiet och resultatet blev därefter: Tidernas kanske mest stämningsfyllda strategispel och plats 60 Gamereactor topp 100.

Det var därför lättförståeligt att det gick en susning genom den hyggligt stora, och enormt hängivna skaran människor som än idag håller Julian Gollops mästerverk som ett av sina absoluta favoritspel, när strategisnickrarna på Firaxis i början av året meddelade att man arbetade på en uppföljare. Lyckligtvis har de skickliga utvecklarna haft mod nog att trimma bort föråldrade inslag samtidigt som man förstått och respekterat originalets kärna.

Detta är en annons:

Störst genomslag får detta i själva narrativet. Händelseförloppet är väldigt skickligt tillspetsat och drivs ständigt framåt av händelser på slagfältet eller i laboratoriet. Nyckelhändelser illustreras med korta mellansekvenser som till en början kändes aningen malplacerade, men som via sparsamt användande bara bidrar till att höja stämningen och involvera mig som befälhavare ytterligare. Historien berättas nämligen aldrig via en abstrakt berättarröst, utan presenteras samtidigt för mig som för alla inblandade.

Xcom: Enemy Unknown
Sverige finns inte representerat bland de länder som ekonomiskt stöttar Xcom, men bidrar gärna med soldater.

Få, om ens någon, upplevelse i år kan jämföras med den pulshöjning som sker när en överlevande klick soldater, trots svåra förluster, tar sig längst in i en ny typ av fiendefarkost och upptäcker någon form av ny utrustning som man genast förstår blir vital i den fortsatta kampen. Därefter vidtar en olidlig väntan på att forskarlaget skall bena ut den intrikata utomjordiska teknologin, allt medan vardagen fortsätter med nya uppdrag, byggprojekt och bibehållande av relationer med världens stormakter.

Det sistnämnda är det som i slutändan avgör ifall motståndsprojektet skall ha någon chans att lyckas och måste alltid bevakas noga ifrån navet i spelets strategiska komponent, Xcombasen. Här finns kartor över hur svårt drabbade ett femtontal av planetens viktigaste nationer är av ufon och den terror de för med sig. Blir kaoset för stort i ett land drar det sig ur samarbetet, vilket för med sig konsekvenser för ekonomin, eller kanske ännu värre. Att bredda bevakningen av luftrummet i form av nya satelliter och bestyckade jaktplan är därför av central vikt.

Svårigheten ligger i att prioritera. Ett förbättrat skydd över Sydamerika vore uppenbarligen bra, men vore det inte bättre att lägga pengarna på ny utrustning eller vidareutvecklade vapen? Längs resan läggs felbesluten och de oförutsedda problemen på hög. Faktum är att Xcom: Enemy Unknown är som allra bäst när ett par av mina elitsoldater dör under ett nyckeluppdrag och Brasilien drar sig ur samarbetet, samtidigt som Dr. Vahlen och hennes forskargrupp är det där stora genombrottet på spåren. Ett scenario som blir mer typiskt ju längre spelet lider.

Xcom: Enemy Unknown
Ett irriterande och konstlat inslag är att alla fiendevapen exploderar så fort ägaren dör. Detta gör vägen fram till att bemästra deras teknologi än krokigare.

I symbios med de strategiska, globala inslagen finns själva striderna, spelets taktiska komponent. Redan under spelets tutorial betonas vikten av att iaktta försiktighet och använda sig av omgivande skydd så långt det är möjligt. Ett stridande förband i Xcom: Enemy Unknown består nämligen av endast fyra till sex soldater, vilka sällan överlever tre träffar av motståndarnas plasmavapen, trots imponerande framsteg på pansarfronten i forskningslabbet.

Således är jag som spelare tvingad att styra mina soldater klokt och som en sammansvetsad enhet. Bataljerna sker turvis och varje enhet har i huvudsak tre sätt att nyttja sitt drag. Antingen står han kvar på platsen, något som krävs för att skjuta de tyngre vapnen, eller så rör han sig en kortare sträcka och utför någon annan handling, eller slutligen så finns valet att springa den dubbla sträckan, men utan tid över för att vare sig skjuta eller utföra alternativa handlingar.

Viktigast bland dessa sekundära manövrar är att ställa soldaten i beredskap, för att på så vis avlossa en skottsalva mot en fiende som under sin runda rör sig in i soldatens skottfält. Denna vaktpostfunktion hade dock kunnat vara ännu viktigare om det inte vore för utomjordingarnas ganska begränsade rörelsemönster. Då de allt som oftast agerar försvarare är det kanske taktiskt sunt av dem att invänta Xcomsoldaterna, men spelet tappar viss taktisk tyngd när man efter hand lärt sig i vilka partier det är fritt fram och ta det lugnt, plåstra om sig och ladda vapnen, utan risk för att bli överfallen.

Xcom: Enemy Unknown
Vid sin första befordran tilldelas varje soldat ett av fyra yrken. Prickskytt, till exempel. Vart och ett får tillgång till riktigt maffiga förmågor, något som förhöjer smärtan betänkligt när de dör i strid.

Mitt under brinnande strid finns dock inte mycket att anmärka på. Det utomjordiska motståndet finns i alla former, från klassiska veklingar med vattenskalle till bepansrade gorillor och snuskigt effektiva mördarrobotar. Det är samtliga bra på att använda skydd, samt att ränna runt bakom soldaternas betäckning när så krävs och bjuder därmed på ordentligt med tuggmotstånd på de högre svårighetsgraderna.

Jag måste dock sätta ett litet frågetecken för beslutet att placera ut alla motståndare i grupper om två eller tre, som när de upptäcks sprider sig vind för våg i väntan på att spelarens runda skall avslutas. Till en början känns det stämningshöjande med inzoomade aliens som tar betäckning, men rätt snart känns det onödigt skriptat och naggar spelets hållbarhet i kanten en aning.

Jag är heller inget fan av inslag som känns direkt orealistiska, men som tvingats in för att det är det bästa sätt man lyckats uppnå balans på. Jag tänker då främst på sådant som att en soldat tycks ta lika lång tid på sig att stå stilla och skjuta som att spurta några steg och sedan skjuta, eller att de har märkligt svårt att bära med sig ordentligt med granater och liknande sekundära föremål. Samt att plocka upp dessa från fallna kamrater.

Xcom: Enemy Unknown
Ingen kan beskylla Xcom: Enemy Unknown för att vara tekniskt snyggt, men designmässigt känns det helt rätt rakt igenom.

Att befinna sig på slagfältet är dock på det stora hela en genuint positiv upplevelse. Adrenalinet flödar varje gång man avfyrar ett skott på vilket en av de egnas liv vilar och varje ny livsform man kommer i kontakt med är en påminnelse om hur fel Arthur C. Clarke hade. Ingenting vore nämligen mer skrämmande än att dela Universum med de lömska chryssaliderna, som förvandlar människor till zombies på löpande band. För att inte tala om de groteska, halvmekaniska floaters som bara ger upphov till glädje då de störtar döda mot marken.

Designmässigt har man alltså träffat helt rätt med varelser som balanserar någonstans mellan trovärdighet och fantasifulla kreationer som hämtade från 50-talets serietidningar. Ljudet är än mer stämningsfullt, med soldatröster som kämpar emot panik och subtil, atmosfärisk musik. Men även om jag gärna vill kalla den resurssnåla kampen mot invasionen för "strategisk survival horror" så ligger skräcken endast i estetiken och aldrig i en reell risk att göra i byxan.

Xcom: Enemy Unknown är inget mästerverk, utan tyngs ned en aning av diverse tekniska problem, där tvångsinzoomningar som gör att nyckelinslag i striderna inte visas korrekt och andra, liknande kameraproblem ska läggas till de redan nämnda. Däremot är det en respektfull vidareutveckling och modernisering av ett sorgligt insomnat varumärke som faktiskt varit värd att vänta på. En stark åtta känns därför given.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Underbart stämningsfullt, fantastiskt berättat, gott om svårighetsgrader, tvingar till tuffa avvägningar
-
Tekniskt bitvis fult, småbuggigt

Medlemsrecensioner

  • Mr_russia56
    Det finns väldigt få taktik spel ute till ps3 men Xcom visar vägen hur de ska se ut. Xcom är ett tur baserat strategi spel, du har ett gäng... 8/10
  • SpamKnugen
    Jag var inte en av de som faktiskt spelade originalet då det var nytt på marknaden (1994 så vid 1 års ålder hade jag inte möjligheten...) eller ens... 9/10
  • marcel
    Jag får väl inleda den här recensionen med att erkänna att jag aldrig spelade originalet. Min enda tidigare erfarenhet av turordningsbaserad strategi... 9/10
  • Patrikseve
    En kristall-klar natt, människorna i det lilla kvarteret sover lugnt. Natten är fortfarande ung och mörkret vilar som ett täcke över det annars så... 9/10
Detta är en annons: