Jag minns hur skeptisk jag var när Microsoft ringde oss och i hemlighet (med maximal mängd hysch-hysch) berättade att de om en månad skulle utannonsera ett Forza-spel av arkadkaraktär där man blandat bilfysiken från de gamla spelen med ett fritt, öppen spelupplägg likt det i Test Drive Unlimited och Burnout Paradise. Marcus och Daniel tände till direkt medan jag fnös.

Min skepsis har dock bytts ut mot en eufori som få moderna racingtitlar lyckats framkalla. Jag är inte bara imponerad utan även exalterad, upprymd och svårt beroende av den fenomenala landsvägsracingen som Forza Horizon erbjuder. Det råder liksom ingen tvekan om att detta är det allra bästa racingspelet innehållande en öppen spelvärld som någonsin gjorts. En produktion där man lånat beståndsdelar från såväl Juiced som Dirt 2, Project Gotham Racing, Forza Motorsport 4 och Test Drive Unlimited.

Forza Horizon är fantastiskt.

Den ser så inbjudande ut, vägen framför mig. Morgonsolen har stigit halvvägs upp på himlen och det spegelblanka vattnet under bron jag precis svänger in på reflekterar de sandbruna Colorado-bergen. Sällan har ett racingspel skapat ett sådant beroende hos mig som detta gjort. Sällan har jag försakat mat, sömn, socialt umgänge och toalettpauser i samma utsträckning som jag har under den senaste veckan. Jag trodde att jag skulle gilla det men jag hade ingen aning om att jag skulle älska Playground Games ultraambitiösa bastard.

Men här sitter jag nu, svettig och uppretad. Jag förlorade precis en ganska ansenlig summa pengar i ett tight tävlingslopp mot chefredaktören på brittiska PC Gamer. Jag ledde hela vägen till slutet då jag tabbade mig och placerade min snorgröna Ford GT i ett träd. Nu kommer det att ta några timmar att skrapa ihop till allt jag måste inhandla, igen.

Jag behöver nya däck, större turbo, bättre bromsar... och en kolfibervinge på bakluckan. Det kommer att ta halva natten, men det spelar ingen roll. För vägen ligger där, framför mig och lockar mig med löften om skyhöga farter, bredställ, snortighta tävlingar och all den ära och alla de rikedomar som man som motortokig racingspelsfantast alltid jagar.

Forza Horizon är som sagt i grunden en blandning mellan Forza Motorsport 4, Test Drive Unlimited och Dirt 2. Det märks med andra ord att hälften av de som utgör det 76 man starka utvecklarteamet Playground Games senast arbetade med Codemasters mustiga uppföljare. Detta eftersom Horizon presenteras nästan exakt som Dirt 2 gjorde, minus husbilen. Horizon Festival 2012 är den årliga, fiktiva, motorfestivalen i sydöstra Colorado där tusentals oktanhungriga bildårar samlas för att festa, tävla, lyssna på rivig rockmusik och bara njuta av frustande muskelbilar, eleganta sportkärror och dödstrimmade tuners.

Festivalen bjuder in mig, i egenskap av aspirerande racinglöfte, att delta i en hel radda olika tävlingar som ligger utspridda på kartan över Colorado. Det gäller att leta sig dit, anta utmaningarna, vinna pengar och uppgradera sitt garage. Spelvärlden är helt öppen och spelaren får själv välja vilken väg han vill ta, i vilken bil och med vilken körstil. Friheten i Horizon är till att börja med helt fantastiskt väldesignad.

Det finns hela tiden varierande utmaningar att hitta runtom i spelvärlden och det blir aldrig någonsin tråkigt att bara kryssa fram genom de underbart tjusiga höstmiljöerna som Playgrounds grafiker trollat fram. Man utgår från en karta där man kan markera de platser man vill besöka eller tävlingar man avser delta i, varpå en snyggt utformad minikarta leder en dit, precis som i valfritt sandlådespel. På vägen dit går det alldeles utmärkt att utmana andra tävlingsförare ute på vägarna genom att lägga sig strax bakom dem och pumpa X-knappen.

Inte sällan sätter jag av mot ett markerat mål där jag hoppas kunna vinna lite prispengar, men blir på vägen så exalterad över det faktum att jag kört ikapp en mattsvart Reventon (exempelvis) att det slutar med att jag utmanar motståndarbilen och hamnar på villovägar. Horizon skapar ett racingsug som få andra spel lyckas framkalla. När Forza-pappan Dan Greenawalt pratar om att deras spel utformas för att skapa en passion för bilar så menar han verkligen allvar. Det är så Horizon känns. Biltoken i mig blir helt fanatisk och bilar jag ser ute på vägarna för jag genast upp på min milslånga inköpslista.

Horizon Festival påminner om rallyfestivalen i Dirt 2 på fler sätt än ett. Visst, man sitter inte i en gammal husbil och plockar ut de tävlingar man vill delta i, men presentationen när det kommer till typsnittsval, menygrafik, musik och den kvinnliga speakerrösten som guidar en igenom de första timmarna av spelet känns väldigt mycket Dirt 2. Singleplayerläget är strukturerat kring olika armband som utgör de olika nivåerna som alla förare delas upp i. Det gäller att vinna tillräckligt många tävlingar för att kvalificera sig till att kunna plocka ut ett nytt armband vilket innebär att nya, svårare utmaningar låses upp på världskartan.

Bilfysiken är hämtad från Forza 4 och även om vissa delar av den (däck- och friktionsfysiken, främst) förenklats för att passa spelets mer lättillgängliga upplägg - känns samtliga av spelets 180 bilar riktigt bra med en konstant realism som ligger till grund för den otroliga körkänslan. Precis som i tidigare Forza-spel är det framförallt däckfysiken som briljerar i Horizon. Till skillnad från exempelvis Need for Speed: Hot Pursuit eller Test Drive Unlimited 2 känns det inte heller som att bilen man kör är mittmonterad på en axel och liksom roterar runt denna. Istället är fysiken i Horizon levande, dynamisk och väldigt, väldigt tillfredsställande.

Jag stängde redan under spelets första minut av samtliga hjälpmedel och spenderade säkert tio timmar med att lära mig drifta perfekt runt krokiga bergsvägar med min 1200 hästkrafter urstarka Camaro ZL1. Att perfekt placera bilen inför stundande hårnålskurva och kasta bakändan ut mot svängens ytterkant för att sedan styra sladden med gasen - är svårt, precis på samma sätt som det är svårt i Forza 4. Men det går, med lite träning, och belöningen är därmed så otroligt mycket större än den på tok för enkla slö-driftingen som äger rum i exempelvis Need for Speed: Hot Pursuit.

En annan del av körkänslan som Playground Games verkligen lyckats med är farten och hur den upplevs inifrån bilen. Balansen mellan utformningen av spelvärldens vägar och bilarnas prestanda är i det närmaste perfekt och det känns aldrig som om man växer ur sina skor, trots att det faktiskt går att skrämma upp vissa bilar i helt sjuka mängder hästkrafter.

Racingen är indelad i olika grupper. Det finns gott om tävlingar som äger rum på mindre banor med tillhörande vallar, väggar och staket där man utmanar andra förare på 2-5 varv. Det finns samtidigt mängder av långdistanstävlingar där den som tar sig från punkt A till B på snabbast tid - är den som vinner. Olagliga street racing-klubbar och diverse stickspår existerar också och allt som allt finns här massor och åter massor av variation.

Givetvis existerar det en dygnscykel i Horizon vilket tillför ytterligare variation till de olika tävlingarna. Att tävla mot sju andra förare längs en glest trafikerad landsväg i stark eftermiddagssol handlar exempelvis enbart om att plocka kurvorna med lagom mängd gas samt undvika att smälla in i mötande bilar. Att köra samma tävling på natten innebär dock en helt annan dynamik och svårighetsgrad då sikten är kraftigt försämrad. Jag hade gärna sett att möjligheten att eftermontera extraljus hade inkluderats då jag ibland inte ser någonting (alls) under nattloppen, men det är en mindre bagatell.

Forza Horizon är riktigt, riktigt roligt offline, utan tillgång till onlinebaserat motstånd. Utmaningen är välbalanserad och tävlingarna som sagt ombytliga. Spelet lever dock inte upp till sin maximala potential förrän man kopplar upp sig mot Xbox Live och njuter av en av de bästa onlinevärldarna jag haft nöjet att uppleva.

När Colorado överbefolkas av racingsugna (riktiga) spelare, då erbjuder Horizon en spelglädje som framkallar ordentligt svåra abstinensbesvär. Jag är dessutom helt övertygad om att den här spelvärlden kommer att fortsätta växa och utvecklas med tiden och att diverse grupperingar kommer att ske, precis som i onlinedelen tillhörande Forza Motorsport 4.

När det kommer till den tekniska biten plockar jag fram de riktigt stora superlativen, för detta är utan tvekan den här konsolgenerationens absolut snyggaste racingspel. Playground hävdar att det endast renderas i halva den skärmuppdateringshastigheten som Forza 4 flyter i, något som flera av oss på redaktionen har haft svårt att acceptera. detta eftersom Horizon flyter bättre än precis, exakt alla andra 30 FPS-spel vi någonsin haft nöjet (eller missnöjet?) att provspela.

Förutom fantastiskt flyt och en "draw distance" som är sanslös innehåller det här spelet i princip inga laddningstider alls, vilket givetvis imponerar med tanke på att spelvärlden innehåller 26 mil väg. Bilmodellerna är inte fullt lika superdetaljerade i Forza Motorsport 4 och cockpit-vyn är inte alls lika välgjord, men det är bagateller när Colorado ser så fantastiskt bra ut som det faktiskt gör. Att kryssa längs bergsvägarna i Red Rock och blicka ut över spelvärlden som dränks i varmröd morgonsol är en härlig upplevelse och ett tydligt bevis på att det faktiskt finns lite mer krut kvar i gamla Xbox 360.

Även ljudbiten är strålande. Motorljuden har hämtats från Forza 4 och samtliga av bilarna låter riktigt, riktigt bra. Faktum är att min egen bil (Nissan GT-R) låter exakt som den gör i verkligheten och känns även som den gör på riktigt, fysikmässigt. Musiken har delats upp i olika kategorier och spelas via en rad olika radiokanaler, precis som i Grand Theft Auto-serien. Personligen har jag haft svårt att hitta någon direkt favoritkanal och anser väl inte direkt att musikurvalet är spelets starkaste sida, men för det mesta vill jag ändå bara lyssna till motorljudet och brukar därmed slå av bilradion när jag är ute och gör vägarna i Colorado osäkra.

Många av Gamereactors läsare har undrat om huruvida man kan styla och trimma sina bilar i Horizon och precis som jag påpekat i min blogg den gångna veckan så kan man smycka, designa, lacka och trimma sina kärror i exakt samma utsträckning som i Forza Motorsport 4. Playground Games har haft den goda smaken att importera styling och tuning-verktyget direkt från Forza 4 vilket innebär att man även i Horizon kommer att kunna auktionera ut sina byggen, köpa och låna andra "liveries" samt bli inspirerad av motståndarnas många kreationer.

Jag hade väl kanske hoppats på att Horizon skulle innehålla ännu fler stylingprodukter än vad det faktiskt gör, detta eftersom Forza 4 kändes en aning tunt på just det området. Men till skillnad från Test Drive Unlimited, Burnout Paradise och Need for Speed: Hot Pursuit kan man i alla fall styla om sin bil här, även om urvalet av exempelvis frontspoilers oftast är väldigt tunt.

Minuskontot för det här spelet är minimalt. Skademodellen känns lite väl begränsad och bilarna går inte att totalkvadda, vilket jag hade velat se. Jag hade även velat ha större stylingmöjligheter, en radiokanal som enbart lirar musik från Iron Maiden samt möjligheten att stänga av den mötande drönartrafiken. Det hade även varit fantastiskt om det hade gått köra längs landsvägarna i Horizon, tagit avfarter till markerade racingbanor och väl där njutit av samma högkvalitativa banracing som i Forza 4. Men ja, det handlar om orealistiskt önsketänkande från min sida snarare än något annat. I slutändan är detta ett av de bästa arkadracing-spelen jag testat sedan Ridge Racer på PSOne.

Om du bara ska köpa ett racingspel i år, köp Forza Horizon.