Fable: The Journey

Det spelar ingen roll hur många gånger Microsoft försöker tuta i mig att det är jag som är kontrollen. Kinect har visat sig fungera utmärkt för viftsugna barnfamiljer och folk med dansambitioner, men antalet djupare spel riktade mot oss traditionella gamers är inte fler än att jag kan räkna dem på mina båda tummar. Så då är frågan, är Fable: The Journey månne spelet som kommer förändra detta?

Äventyret handlar om Gabriel och hans gamla trotjänare, hästen Seren. De har ett nästan ohälsosamt gott förhållande och reser runt med en karavan när de plötsligt hamnar på avvägar. Något som Gabriel nog inte har något emot med tanke på att han tycker det gamla livet varit trist och händelselöst. Nu sätts han och Seren istället på prov när de på avvägar träffar Theresa som drabbats av en mörk kraft kallad Corruption. Samma mörka kraft hotar för övrigt hela riket och det blir såklart ens uppgift att befria både henne och Albion från just Corruption.

Fable har ofta kritiserats för att inte vara nog fritt, något jag alltid tyckt är ganska befängt då det aldrig har handlat om att vara just fritt. Det Fable istället haft är en makalöst mysig värld, gott om fnösketorr brittisk humor och härlig design. Och mycket av det här finns lyckligtvis bevarat i Fable: The Journey, vilket förmodligen är det jag gillar bäst med spelet. Den övergripande Fable-känslan, liksom.

Ta bara en sådan sak som hur väl man interagerar med sin häst Seren. Man måste trösta, lugna, mata och vattna på ett sätt som får mig att känna mig mer emotionellt integrerad i äventyret. Det är inte bara en plojig Kinect-grej, utan ett exemepl på att den kan vara ett utmärkt hjälpmedel när det verkligen används till rätt saker. Även om Peter Molyneux slutat känner man helt klart av hans inblandning i projektet, där han ju alltid velat skapa mer interaktion med spelvärlden som med hunden i Fable 2.

Nå, även om Fable som sagt aldrig handlat om frihet, så märker man att Lionhead i Fable: The Journey har varit så begränsade av Kinect att nästan hela spelet utspelas bakom hästen, släpandes på en vagn. Kudos ska ändå delas ut för att Lionhead gjort så att Fable: The Journey kan spelas sittandes, och spelkontrollen är faktiskt föredömligt intuitiv där kusen enkelt kan sättas i galopp, fås att stanna eller svänga genom att dra i tyglarna. Jag har nog aldrig spelat ett Kinect-spel där spelkontrollen fungerat så pass bra.

Men även om konceptet fungerar oväntat bra med Kinect-mått mätt, så är det aldrig särskilt kul att styra sin häst. Bland annat saknas utmaning helt, vilket i sig troligen är en anpassning för att man ska slippa hetsa Kinect med en massa felavläsningar som följd.

Därför får man efter en stunds spelande möjligheten att kasta magi. I takt med att man får mer erfarenhetspoäng går man från att bara kunna slunga små fjuttiga blixtar till att bli en trollkarl som skulle göra självaste Harry Potter grön av avund. Även om det till en början känns coolt så saknas dock spelmässigt innehåll för att skapa variation. Antalet formler är bara fem och det blir snart repetitivt, och jag kommer på mig med att sakna alla vapen, möjligheten att vara ond eller god och liknande inslag som vi vant oss vid från Fable-serien.

Dessutom, medan det kan kännas mäktigt att med en osynlig knuff skicka mina fiender vrålandes nedför stup och utföra magiska attacker så kommer man dock aldrig ifrån Kinect-problemen med precisionen. Att blockera fiendens attacker är halvt omöjligt i pressade situationer och att välja vilket kommando man vill använda med Kinects hjälp påminner mest av allt om Bingolotto.

Grafiskt är Fable: The Journey imponerande med härlig barnboksdesign som verkligen känns levande. Flera gånger kommer jag på mig själv med att vilja spela extra långsamt bara för att få insupa atmosfären. Även om det såklart är kul att få ett Fable som verkligen skiljer sig från tidigare delar, kan jag inte låta bli att önska att jag kunde få greppa en handkontroll och spela spelet på ett mer traditionellt sätt.

I slutändan kan Fable: The Journey bara rekommenderas för verkliga Fable-fanatiker. Den sedvanliga charmen och humorn från serien är intakt, och storyn är inte helt dum. För oss andra är det dock alldeles för frustrerande att rollspela med Kinect och inte ens när det fungerar blir det sådär riktigt roligt. Tyvärr, men det första riktigt bra Kinect-spelet för gamers låter även fortsatt vänta på sig.