Alla har vi den där vännen. Ni vet den där personen som ständigt postar bilder från 9gag och 4chan i din Facebook-feed. Nästan rentav fyller den med skiten. Retro City Rampage är den vännen. Det är ett välmenande spel, absolut, men tyvärr inte särskilt underhållande. Något som är tråkigt eftersom det har en smått fantastisk utvecklingshistoria bakom sig.
Utvecklaren Brian Provinciano ville egentligen från början göra en 8-bitarsversion av sitt favoritspel, Grand Theft Auto III, men projektet fick snabbt eget liv. Till följd valde Brian att slänga in element och referenser från alla möjliga saker han tyckte om och sedan kalla spelet för en parodi. Gissningsvis för att parodier och andra satiriska verk är skyddade från de stränga kopieringslagar som annars hade kunnat säga ett och annat om allt det lånade innehållet i spelet.
Som följd är Retro City Rampage ett minst sagt spretigt verk. Det vill ge skenet av det vilar på ett arv av nostalgiska arkadjinglar, lågupplöst 8-bitarsgrafik och tiden när spelkassetter (kassetter!) var tvungna att städas med spritad tops - eller möjligen en snabb renblåsning om det var knapert med tops - för att ens fungera. Men frågan är om Retro City Rampage inte mer än något annat är ett spel av sin samtid?
Okej, känns det här igen? Retro City Rampage är ett nedladdningsbart spel för en blygsam summa pengar. Det är retrovurmande och består till större del av gamla ihopklistrade spelkoncept. Det innehåller mer referenshumor än vad som kan vara hälsosamt till allt från sentida och nutida TV-spel till gamla kultiga TV-serier och internet-memes som tappat sin dragningskraft för många månvarv sedan. Ja, själva grundformeln för ett nedladdningsbart spel av idag.
På många sätt påminner Retro City Rampage om dagens vintage och nostalgibesatta generation som i den märkliga informationsåldern försöker bygga en egen identitet från skärvorna av gångna trender och tidsåldrar. Något som ibland kan ge fantastiska resultat eller som i fallet Retro City Rampage mest blir ett Frankensteins monster som saknar all form av egen personlighet.
Istället refereras det kors och tvärs till allt möjligt, och ja, inte mycket mer än så faktiskt. Spelmoment som var bättre i originalutförande kopieras med undermåliga resultat. Samtidigt som referenserna står som spön i backen på ett finesslöst sätt som för tankarna till popkulturell korvstoppning i filmer så som Epic Movie.
Som spel är det småtråkigt. Som parodi är det uselt.
Den enda behållningen med Retro City Rampage är egentligen den imponerande presentationen. Grafikens estetik, musiken och ljudeffekterna lyckas att emulera gårdagens konsolgenerationer på ett rentav kusligt sätt. Extra snyggt och charmigt är det förstås också att vi själva kan experimentera runt med bildinställningarna och uppnå CRTV-nostalgi som lär få det att knipa hårt i det mest luttrade av pixelhjärtan.
Det är en fingertoppskänsla som då tyvärr inte återfinns i resten av spelet. Istället hoppas Retro City Rampage på att vi ska nöja oss med de där tomma referenserna. Att blotta igenkänningen av andra bättre saker skall få oss att älska spelet. Men det enda som bevisas är att tomma referenser aldrig kan fungera som substitut för faktiskt innehåll och faktiskt spelvärde.