Jag introduceras till Assassin's Creed III: Liberation som en finklädd liten kreolsk flicka som går omkring på New Orleans gator tillsammans med sin mor. Plötsligt får jag uppenbarligen en oemotståndlig impuls att jaga efter en kyckling, och vips så är Mamán borta. Mitt första uppdrag blir att hinna efter henne utan att bli bortjagad av vakterna.

När äventyret börjar på riktigt har jag vuxit upp till en ung kvinna, som på något vis hamnat med i brödraskapet av lönnliga mördare. Mitt första intryck är att jag nog trots allt väntat mig ändå lite mer av grafiken, min karaktär Avelines hästsvans står rakt ut när hon böjer sig fram och kläderna ser ut som ett jordskred av lervälling rasat ner över henne och stelnat där. När jag når min första utkikspunkt pustar jag dock ut av lättnad, utsikten är atmosfärisk med den nedgående solen som ger en guldglans till både hustak och växtlighet.

Ganska snabbt börjar jag fundera över Ubisofts avsikt med att ha en kvinnlig karaktär. Är det tänkt att tilltala kvinnliga spelare eller ge en ursäkt för variation med "kvinnliga" attribut? Här får vi nämligen möjlighet att inte bara att ha ihjäl diverse skurkar utan även att leka Barbie.

Utspridda över staden finns det små påklädningsrum, dressing chambers, vilka vi naturligtvis använder för att byta om och klä ut oss till olika alias eller personas. Vi har lönnmördaren, med en klassisk utstyrsel i feminin tappning. Där finns slavflickan i sina lortiga trasor, och så förstås adelsdamen, klädd i vacker klänning och hatt.

Som tur är har dessa olika personas funktionalitet i spelet och används i olika syften. Slaven, som är svag i strid men smidig och snabb, använder vi för att infiltrera en farm och undersöka försvinnandet av arbetarna där. För att slaven ska undgå upptäckt är det smart att gå runt och bära på en låda eller på annat sätt se ut att kämpa med livets bördor.

Helt andra regler gäller för ladyn. Till att börja med kan jag varken klättra eller hoppa när jag har flera lager med underkjolar att släpa på, vilket förstås gör hela grejen med att springa över hustaken omöjlig. Istället har jag fått möjligheten att "charma" olika personer, oftast vakter, lägligt märkta med hjärtan över sina huvuden. En förälskad vakt följer efter mig under begränsad tid utan att döma om jag råkar muta en smugglare eller två, och håller även fräcka hamnsjåare på visst avstånd under tiden.

Spelmässigt är det inte alls fel tänkt med att kunna byta mellan olika personas med olika förmågor, styrkor och svagheter. Dessutom är det smidigt att kunna förklä sig till en annan samhällsklass om man nu råkat vara lite väl klumpig och fått ett gäng vittnen emot sig i ett annat alias. Som obemärkt lady kan jag då gå omkring och riva ner efterlystaffischer på slavflickan, eller som slavflicka lönnmörda vittnen som sett ladyn uppföra sig mindre ladylike.

Att man enbart ska ha möjlighet till detta på grund av att karaktären är kvinnlig känns dock lite synd. Hade det inte varit roligt att som Ezio smöra in sig hos en soldat och därigenom fått en egen livvakt för stunden? Kunde inte Connor fått byta om till lite roligare saker än att bara gömma sig utklädd till britt? Varför inte vara utklädd till Britt och därigenom få andra förmågor? Nåja, det var bara en tanke.

Det blir alltså en hel del traskande på New Orleans gator och flörtande med sjökaptener och annat löst folk. När jag har problem med att se vart jag ska eller hur jag ska utföra mitt uppdrag kan jag aktivera Eagle Vision för att lättare få syn på ledtrådar. Ibland känns det segt när jag har svårt att hitta, men å andra sidan så är det rätt trevligt att promenera omkring där i andra halvan av 1700-talet, bortsett från att en del av musiken går mig lite på nerverna efter en stund.

Ja, och så det faktum att jag ibland blir upptäckt och angripen av en eller annan falang utan att jag vet vad jag har gjort för att förtjäna detta, vilket leder till strider, vilket i sin tur leder till att människor skriker och springer iväg när de ser mig. Inte avslappnande alls.

Själva striderna är relativt enkla att hantera. Jag sparkas, kontrar ibland när spelet uppmanar mig till det och använder mina knivar för att avsluta jobbet. Mördandet går med andra ord rätt bra, värre är det med den lönnliga delen. Trots höstackar att gömma mig i, bänkar där jag kan sitta och smälta in och raska fötter att springa iväg med så stiger min ryktbarhet mer än vad jag anser är riktigt bekvämt.

Min värsta tabbe är när jag diskret smyger upp bakom ett ovetandes vittne för att tysta honom och därmed ta bort den gula ryktbarhetsmätaren runt just den personan, och gör ett så klantigt jobb att alla runtomkring tydligen ser det. Plötsligt blinkar jag istället i rött och måste fly - eller illa fäkta - mot de horder av stadsvakter som svärmar över mig från ingenstans medan stadens övriga medborgare försöker sätta sig i säkerhet.

För att ge Assassin's Creed III: Liberation mer stämning och för min inlevelse som spelare har Ubisoft, förutom för att ge alla karaktärer en fransk accent, lagt in några små grepp unika för Vitan. Det är inga jättedelar av spelmekaniken utan används som sällsynt krydda och fungerar därmed ypperligt. Jag får öppna ett kuvert genom att riva av toppen (dra tumme och ett finger över övre delen av skärmen både fram och bak samtidigt) och diskret stjäla en nyckel ur fickan på en man på ett mer intressant sätt än att trycka cirkel.

Långdistansvapnen gör smygandet roligare och jag har skoj medan jag tar mig tillräckligt nära mitt offer för att tyst fälla honom med en förgiftad pil från mitt blåsrör.

Något som är desto tråkigare är att spelet hänger sig någon gång, att jag "fastnar" ibland när det inte vill analysera ledtråden jag har precis framför mig, att storyn är lätt rörig och inte så engagerande och så dessa stunder när jag helt enkelt inte vet hur jag ska komma vidare. Det sistnämnda löser sig dock alltid till slut och trots allt finns motivationen till att fortsätta spela kvar. Miljöerna växlar från stad till träsk och det finns inte mycket att anmärka på när det gäller omgivningarnas grafik.

Spelets multiplayer känns tyvärr helt meningslös. Man ska göra så kallade strategiska val för att erövra olika städer, eller nodes, världen över. Tre pet på skärmen så är striden över och det känns inte som att min input gjort någon som helst skillnad för utgången. Visst är världskartan fin med sina sökljus och det är trevligt att se den ha samma färg som det lag man valt, men mer än så är det inte för min del. Kanske blir det annat när lite fler människor börjar spela, men jag ställer mig tvivlande.

Har man tålamod nog att lista ut hur uppdragen ska slutföras och överseende med mindre tekniska missar är Assassin's Creed III: Liberation, förutom en väldigt lång speltitel, ett bra spel som utnyttjar konsolen på passande sätt. Bara att få brottas med krokodiler gör ju sitt för upplevelsen, och för den som tar sig tid att verkligen behärska kontrollerna och inte bara trycka på random knappar (vilket också funkar om man så vill) blir det än mer utmanande och roligt. Att slåss i kjol behöver alltså inte vara så dumt ändå.

Vår recension av Assassins Creed III till Playstation 3 och Xbox 360 hittar du på denna länk.