Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

HALO 4

Fem års väntan är äntligen över. Ny spelutvecklare, ny trilogi. Halo 4 är här, och Mathias har satt betyg på Master Chiefs hett efterlängtade återkomst...


Djupt i sömnen kan jag höra en bekant röst. Hennes ljuva stämma masserar mina öron. Det känns som att få komma hem. Men sen förstår jag att det är rop på hjälp jag hör. Är hon i fara? Jag är Master Chief, John-117, och när jag väcks av den artificiella intelligensen Cortana är det för att hon behöver mig.

Fem långa år har gått sedan krigets slut, men vi befinner oss fortfarande ombord skeppet Forward Unto Dawn. Vi är vilse i den kalla och gränslösa rymden, men vi är inte längre ensamma. Skeppet har omringats av en mindre Covenant-flotta, och som om inte det vore nog har vi också närmat oss en mystisk himlakropp. En planet gjord av metall, som plötsligt öppnar sig. När den blottat sina enorma käkar börjar den suga åt sig alla närliggande skepp. Inom loppet av några minuter har vi alla blivit uppslukade, och allting blir svart.

När jag en stund senare öppnar mina ögon och reser mig upp möts jag av en förödelse som når ända fram till synranden. Hundratals skepp faller från skyn och kolliderar med den hårda marken. Det som tidigare varit ett lugnt landskap har förvandlats till en gravplats. Jag vandrar tystlåtet genom infernot, och tar mig genom en ravin. När jag kommer ut på andra sidan uppenbarar sig en majestätisk horisont, med oändliga bergskedjor och en artificiell sol som värmer de gröna ängarna. Högt upp bland molnen svävar kolossala geometriska former. De snuddar himlavalvet. Det är en omöjlig syn. Jag blir tårögd och handkontrollen glider nästan ur händerna på mig.

Halo 4
En helt ny värld, med nya faror.

Detta är Requiem, en av många världar som lämnats kvar av den enigmatiska Forerunner-rasen. De som för hundratusen år sedan offrade sina liv när de aktiverade de sju Halo-ringarnas vapensystem, och således räddade galaxen från ett parasitiskt hot kallat Flood. Requiem är en vacker plats, och när jag utforskar dess landskap tas jag tillbaka till första gången jag satte fot på Bungies ringvärld. Förgäves sträcker jag fram handen för att känna på dem. När jag vandrar genom en tät skog och ser omöjliga fenomen i skyn som jag inte kan förklara med ord känns Halo 4 överväldigande.

Jag ser hela Halo-serien som just en stor, mystisk skog. Tittar man bakåt kan man se tydliga fotspår från de som tidigare gått denna stig. Fram till den här punkten har vägen varit rak och utan faror, men ser man istället framåt så är allting täckt i dimma. Bungie, den lilla spelstudion från Chicago som över en natt förvandlades till hela spelindustrins rockstjärnor, har valt att stanna här där den tjocka misten tar vid.

Stafettpinnen har de räckt över till ett skräddarsytt drömteam kallat 343 Industries, en begåvad grupp människor som älskar och respekterar förlagan, och som nu fått en rekordhög budget av Microsoft för att föra vidare Bungies arv. De ska forma Halos framtid, men vilken väg de valt att gå genom dimman vet vi inte förrän deras planerade trilogi är avslutad. Det lär inte ske förrän om några år, men med Halo 4 har de åtminstone tagit första steget på sin resa.

Halo 4
Ljussättningen är det absolut bästa med grafiken i Halo 4. Den är som ett helvilt disko dit där alla är inbjudna, och som troligen gör skaparna av Tron väldigt avundsjuka.

Och redan från vårt första steg, det där vi som Master Chief kliver ut ur en kryosömnskapsel precis så som vi gjorde i Halo: Combat Evolved för över tio år sedan, är det klart att 343 gjort allt i sin makt för att återskapa spelmagin som Bungie vävt under ett decennium. Halo-känslan, som den brukar kallas, är intakt.

Många verkar ha oroat sig över motsatsen, men 343 har ju faktiskt fått använda sig av Bungies Halo-motor under utvecklingen, och de verkar även ha haft tillgång till alla verktyg som krävs för att bryta ner spelmotorn i små beståndsdelar för att optimera den. Det är så det känns nämligen. Många av de smådetaljer som justerats har gjort den spelmässiga kärnan ännu bättre, och kontrollen är bland de tightaste som går att hitta till konsolen.

Halo 4
När spelet inte skryter med sina superba utomhusmiljöer så bjuds det gott om atmosfäriska inomhusmiljöer istället.

En gång i tiden talade Bungie om hur Halo: Combat Evolved var roligt i cirka 30 sekunder, och hur man sedan upprepade de 30 sekunderna om och om igen genom hela spelet. Halvminuten i fråga bestod av att smyga upp bakom en fiendepatrull, lönnmörda en av dem bakifrån och kasta in en handgranat bland resten av gruppen innan någon hunnit märka något. Sen skulle man ta kål på överlevande Jackals genom att prickskjuta dem genom deras sköldar, för att sedan plocka fram närstridsvapnet för att ta hand om den sista kvarstående Eliten.

Kombinerar man alla dessa bitar så får man pusslet som är Halos stridssystem, och det är ett system som finslipats under tio års tid nu. I Halo 4 är antalet pusselbitar fler än någonsin tidigare, med en drös nya vapen och fordon, men trots det så känns det fortfarande som att alla bitar fallit på plats och skapat en fantastisk spelbarhet som inte kan matchas av många andra förstapersonsskjutare.

Halo 4
Tro det eller ej, men Needlern är ett av de bästa vapnen i spelet. Se till att siktet är rött, och håll nere skjutknappen tills fienderna sprängs som rosa piñatas.

Det finns även ett helt nytt hot som debuterar i stridspusslet den här gången. På Requiem väntar nämligen Prometheans, som åtminstone till en början framstår som planetens försvarssystem. Dessa metallbestar är mördarmaskiner med helt nya manövrar som tvingar bekväma Halo-veteraner att byta taktik på stridsfältet. Promethean Knights kan teleportera sig fram och tillbaka och är dessutom väldigt farliga i närstrid, medan de skyddas av sköldar av flygande Watchers som även kan stoppa spelarens granater i luften och kasta tillbaka dem.

Denna nya ras för även med sig ett antal nya vapen till Halos sandlåda, som ofta har mer än en avfyringsmekanism. Här bland annat finns ett gevär som kan växla antalet skott det skjuter samtidigt, och en pistol vars magasin kan laddas upp och bli till en superdödlig hagelbössa. Dessa nya dödsredskap ser även supergrymma ut, då de bygger ihop sig själva framför ögonen på en när man laddar om dem. Självklart återvänder gamla klassiker så som Battle Rifle, DMR och Covenanternas energisvärd också, och allt som allt så känns vapenarsenalen i Halo 4 som den bästa i seriens historia.

Halo 4
Ljudmixen i Halo 4 lyckas imponera mer än grafiken till och med. Requeim är en trevlig plats att utforksa ljudmässigt också, och vapnen låter så kraftfulla och skarpa att du tror att du är under beskjutning på riktigt. Även röstskådisarna gör ett bra jobb.

Det är även skönt att återse Master Chief för första gången på fem år. Att fortsätta hans berättelse, samtidigt som man utforskar den uråldriga världen Requiem och får svar på frågor som ställts sedan det allra första spelet, är oerhört tillfredsställande för Halo-nörden inom mig. Halo 4 tar storyn till några väldigt spännande, och emotionellt laddade, platser - åtminstone för de av oss som varit med ända sedan starten. Räkna också med att det kan bli lite svårbegripligt mot mitten av spelet om du inte redan är bekant med det utökande universumet. Forerunner-rasens ursprung och historia har nämligen redan dokumenterats i en bokserie, och här möts de båda tidslinjerna till sist.

Med det har också Master Chief fått sig en ny ärkefiende, i form av en ondska som har en hel del osagt med mänskligheten. Det är en nästintill mytologisk figur som väntat på sin hämnd i tusentals år, och denna konflikt kommer alltså att definiera hela trilogin. Men handlingen i Halo 4 lyckas faktiskt stå på egna ben tack vare ett riktigt bra avslut. Inga ökända cliffhangers här alltså. Beklagligt nog så finns det dock intressanta storyelement som inte leder någonstans, som endast är där för att reta en inför de kommande delarna.

Halo 4
När man hoppar in i en stor stridsmech och ödelägger exakt allting i sin väg känner man sig som kung över världen. Och ja, den finns tillgängligt i multiplayer.

Det är även lite tråkigt att spelets skala tonats ner rejält sedan det fullskaliga kriget i Halo 3. Många karaktärer saknas, och Covenanternas del är väldigt underutvecklad. Deras story följer man istället via gömda terminaler som går att hitta i spelet, medan själva huvudäventyret fokuserar helt på relationen mellan Master Chief och Cortana. Deras symbios får dem att framstå som mer än en hjärntvättad krigsmaskin och en matris av ettor och nollor, och resultatet är en mer personlig berättelse som lär fängsla alla insatta Halo-veteraner.

Den här gången ställs Cortana inför sin egen dödlighet då hennes psyke bryts ner, och man känner sig ofta hjälplös när man höra henne strida mot sig själv samtidigt som man själv trycker upp lite hagel i någons ansikte. Detta, och den respektingivande antagonisten, gör det lättare än förr att motivera sig till att fortsätta strida mot dessa tillsynes oändliga arméer i sju till åtta timmar.

Halo 4
Delad glädje är dubbel (fyrdubbel?) glädje! Tycker man det är ensamt på Requiem kan man alltid bjuda in tre vänner och spela genom kampanjen tillsammans över Xbox Live. Det finns precis som vanligt även stöd för två i soffan.

I övrigt består kampanjen av några av de största banorna vi skådat i den här serien, präglade av en fenomenal tempovariation och några väldigt ambitiösa sekvenser som lär behaga de mest inbitna fansen. Vad jag inte förstår är dock varför det vid två väldigt separata tillfällen i spelet begärs att man ska utföra såkallade Quick Time Events. Det känns som ett underligt designval om man jämför med resten av spelet.

BETA +