Buzz: The Big Quiz

När man förlorar i tennis är man sämre än sin motståndare på att svinga en racket. När man förlorar i Tekken är man sämre på att trycka på knappar vid rätt tillfälle. Ingendera känns för mig som en speciellt svår förlust. När man däremot förlorar en frågesport - då är man sämre på fakta. Det mina vänner, är en förlust som svider. Man får svart på vitt: min samlade kunskap är mindre än din.

Tänk er en soffa där fyra vänner sitter som på nålar framför teven. Alla vill vinna, ingen vill förlora. Den som ligger sist vet precis hur mycket poäng som saknas för att knipa tredjeplatsen. Trean vet exakt vad som saknas för att nå silvret. Tvåan och ettan har benkoll på poängskillnaden dem emellan. Poängtavlan är ofta i blickfånget. Alla är taggade på att förbättra sin ställning och trycker otåligt på sina knappar för att få nästa omgång att sätta igång. Då yttrar programledaren: "Nu skall vi ta en titt på poängställningen". Sen följer en rad animationer där de flamsiga karaktärerna en efter en antingen blir helt knäckta, eller firar triumf inför "avslöjandet" av poängen. Detta är en av de nackdelar som framträder då frågesport blir digital. Det finns ingen chans att själv bestämma tempot. En del av charmen med att spela Trivial Pursuit är att sitta och vara osams om reglerna. Det är underhållande att se sin mest obstinata släkting vägra ge med sig och hänvisa till uppslagsverk för att försöka stödja sina felaktiga svar. I Buzz: The Big Quiz hinner man knappt höja ett förvirrat finger och ropa "men..." innan nästa fråga redan är igång. Obligatoriska diskussioner huruvida spelet favoriserar en viss spelare eller ej bör hållas inom två sekunders tidsram.

Jag spelar sällskapsspel främst på grund av att det är ett trevligt sätt att umgås. Med den inställningen märker man snart att någonting fattas i spelet. Vem är det egentligen som är i centrum? Det är inte längre din putslustiga morbror som läser frågan med fejkad dialekt. Det är inte heller din bästa vän som sitter och kallsvettas över en extra klurig sportfråga. Istället är det den enerverande programledaren som alla lyssnar på. Eller stereotypkaraktärerna som representerar spelarna. Den här recensionen skall dock inte gå över i en dystopi om hur människan sakta ersätts av digitala programledare. Det finns många positiva aspekter också.

En av dessa är naturligtvis tillfredställandet av en viktig grundläggande drift hos människan: att få leka med roliga plastgrejer. Spelet använder sig av samma kontroller som föregångaren Buzz: The Music Quiz. Det innebär att om man har båda uppsättningarna spel med tillhörande kontroller så kan man vara upp till åtta spelare. Formatet och de trevliga kontrollerna gör att spelet känns som en blandning mellan ett tävlingsprogram på tv och en traditionell frågesport. Det mesta är sig likt i nya Buzz och har du spelat originalet så vet du ungefär vad du kan förvänta dig. Frågorna är denna gång av en mer allmän karaktär. Där föregångaren inriktade sig på musikfrågor vill Buzz: The Big Quiz bredda repertoaren. En varning bör dock utfärdas. Om du sitter med uppslagsverket och pluggar europeiska floder eller forntida grekisk arkitektur för att utklassa dina vänner så kan du genast slå igen det. Det är mer fokus på kändiskunskap och förmåga att uppfatta bildmotiv än klassiska frågesportkategorier. En naturlig utveckling av spelserien borde vara möjligheten att betala för att ladda ned de frågekategorier som intresserar. Min förhoppning är att Sony skall erbjuda samma valmöjligheter med Buzz som de skall göra med nästa generations Singstar.

Om humöret och kampviljan hos dig och dina vänner är på topp kommer säkert många underhållande timmar att flyta iväg. Jag vet att jag kommer att ta med spelet hem till mamma nästa julafton för en passande avrundning av kvällen. Har man överseende med bristerna kan Buzz: The Big Quiz vara ett riktigt kul spel att utmana dina nära och kära på. Om du råkar hamna i samma spelsoffa som mig så kom ihåg två saker; Napoleonkaraktären är bokad, och Napoleon segrar alltid.