Super Monkey Ball Adventure

Sega är ett lustigt företag. Den senaste tiden verkar de ha gett sig den på att förstöra allt förtroende de byggt upp med tidigare geniala titlar, genom att antingen göra enkla spel komplicerade och tråkiga, eller göra genomtänkta och precisa spel barnsligt simpla och dumma. Ett tidigt exempel är Crazy Taxi 3, som bytte ut ett soligt San Francisco mot mörka Las Vegas-gator som krävde en massa specialmanövrer för att ta sig fram. För att inte tala om tokhemska Virtua Fighter Quest som lyckades göra världens mest invecklade och utmanande fightingspel till en Digimon-wannabe med usel design, eller för den delen Shadow the Hedgehog och Sonic Riders som är spelens motsvarighet till att rulla någon i tjära och fjäder, för att SEDAN hänga honom högt, piska hans fru och skända hans häst.

Super Monkey Ball Adventure är tyvärr en lika stor slakt. Grundidén i serien är ju lika enkel som genial: rulla en boll genom en labyrint där minsta felsteg leder till att du får börja om. I Adventure rullar du istället bollen genom besvärliga plattformsbanor. Du kanske inte alltid får börja om när du trillar ner, men du kan behöva upprepa långa sektioner för att komma tillbaka dit du var, och det är banne mig värre. Av någon anledning har också Traveller's Tales, den extremt ojämna utvecklaren bakom både Lego Star Wars och diverse usla Disney-spel, lagt till superkorkade "pussel" som när du ska vrida upp dörrar genom att springa runt runt runt i en cirkel, ungefär varannan minut. Ibland hamnar man visserligen på klassiska pusselbanor men de är över lika snabbt som de började.

Som om det inte vore nog med sladdriga sekvenser som känns ungefär som att spela Super Mario 64 med en halvtrasig trackball har Adventure en handling. Handlingen är förstås simplaste möjliga, snäppet under Bananer i Pyjamas i komplexitet. Två förälskade apkungligheter rymmer hemifrån tillsammans och hamnar i trubbel, samtidigt som elaka fiender invaderar ön, på ett så där lagom mysigt sätt. Aiai, Meemee, Baby och Gongon håller ett kort rådsmöte och bestämmer sig sedan för att rädda dagen inuti sina plastiga apbollar. Jepp, de fyra aporna (och hundratals andra apor) pratar en massa, allt överdubbat med slumpmässiga apljud. Efter sju miljoner "ooo-i ooo-i mo-ki-ki-ki-ki mo-kiiiiii" (och det bara i introt) vill jag strypa mig med kontrollsladden alternativt dränka spelskivan i ett syrabad. Visst, om du framhärdar i ditt försök att finna nöje på apön kommer du att hitta nya förmågor för att ta dig runt och samla fler bananer, vilket nästan ger spelet en Metroid-aktig känsla. Du kan få bollen att sväva, klättra på väggar och en del annat, som låter dig utforska banorna lite mer ingående. Dock kommer man aldrig ifrån den sega kameran som måste justeras manuellt (till skillnad från i pusseldelarna) och den menlösa grafiken anno 2001.

Nej, Super Monkey Ball Adventure är ett typexempel på hur man överkomplicerar en genial grundtanke och i samma veva gör ett lysande spel till ett uselt. Den enda förmildrande omständigheten är att pusselbanorna faktiskt går att köra separat och att det finns ett par flerspelarspel. Playstation 2- och PSP-versionerna är också helt identiska (vilket kanske förklarar den dassiga grafiken på konsolupplagan) vilket innebär att du kan överföra sparfiler mellan de två versionerna, om du nu mot all förmodan skulle älska det här spelet så mycket att du vill spela det både borta och hemma. Men jag kan inte se någon anledning att spela det här, alls. De två riktiga Monkey Ball-spelen bjuder på samma sak, bara mer och roligare. Det här är bara så oengagerande och trist att jag inte ens orkar hata det ordentligt. Det bara finns.