Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

PID

Svenska Might & Delight debuterar i indiegenren med dunder och brak när Limbo möter Portal och Super Mario. Fast tvärtom. Typ. Vi har bevittnat mötet mellan urtjusig design och gripande musik, och dessutom satt betyg...


En tydlig trend när det gäller att recensera spel från indiescenen verkar vara att prisa nästintill varenda liten udda beståndsdel. Ett spel som Limbo behöver knappt ens bjuda på kluriga puzzel när det har mysig musik och en annorlunda, svartvit framtoning. Jag är säker på att det, åtminstone i vissa kretsar, hade mottagits med öppna armar och skyhöga betyg ändå. Detsamma gäller för Superbrothers: Sword & Sworcery EP, Braid och World of Goo, tror jag.

Den gemensamma nämnaren för dessa spel är givetvis att de alla, på sitt eget lilla vis, har rockat sin genre och fött hopp i mången oberoende spelutvecklares sargade bröstkorgar. Kikar man däremot på andra, mer tvivelaktiga titlar, så ser man snart att kanske alldeles för många har belönats med höga medelpoäng på Metacritic just för att de varit annorlunda. Ofta har recensenten, tror jag (återigen), bara trätt på sig finkulturmössan för stunden för att därefter lägga ned både den och spelet för ett bra tag framöver så fort texten är publicerad.

Pid
Designen i Pid är verkligen ljuvlig. Varje bildskärm hade varit värdig en egen liten tavla på redaktionens väggar. På riktigt.

Visst, det kan vara härligt med en ordentligt märklig upplevelse på ytan. Särskilt till ett extra överkomligt pris som vi ju kommit att vänja oss vid när beteckningen "indie" spelar in. Tyvärr känner jag allt oftare att jag råkar köpa titlar som jag fascineras av i fem minuter för att sedan lägga ifrån mig och aldrig röra igen. Varför är det så? Varför blir jag inte lika trollbunden som när jag sträckspelade Minecraft, Braid eller Bastion hela nätterna långa?

Svaret är givetvis frustrerande enkelt. Innehållet, grundpelaren för allt vad indie någonsin stått för, hamnar allt mer i skymundan medan framtoning och lättillgänglighet - krängbarhet - tar första parkett. Det var därför jag valde att inte gå in för den här recensionen med blida ögon, trots att jag vid en första anblick blev totalförälskad av allt från design till musik och spelupplägg. Här måste finnas något mer än yta. Den saken stod klart redan från första sekund. Men vilken yta det gäller, trots allt...

Med drag som faktiskt ser ut att ha målats av ett barns vildaste fantasi är det svårt att inte falla pladask för den lekfulla design som Might & Delight målat upp här. Vad som börjar som en gullig historia förvånar mig snart mer och mer, och när jag tror att jag sett allt blir jag överrumplad av något ännu sjukare, knasigare, större eller vackrare - oavsett om det gäller en ny, uråldrig varelse med något att berätta eller bara en gigantisk matsal med en ettrig hovmästare.

Pid
Musiken är så bra att recensent Oskars öron inte kunde tro det de hörde. Alla borde rekrytera studion Retro Family. Alla.

Ljudet får vi inte heller glömma. Verkligen inte, för Pid är verkligen en genuin fröjd för öronen hela vägen. Folket bakom Retro Family har gjort underverk med musiken som även den ger ett "handgjort" uttryck. Som om den vore komponerad med lite extra omsorg. Varje enskilt instrument får tala för sig själv och tillsammans på samma gång. Det är dessutom härligt att höra lite akustiska trummor i spelvärlden för omväxlingens skull.

Men så var det ju det här med att inte snöa in på ytan, för det är så lätt att göra det i det här fallet. Sanningen är att det finns mycket spelbarhet att kräma ut ur gravitationsknorren som Pid så gärna leker med. Allt från kluriga pussel till mordiska bossar utnyttjar funktionen och det finns även ett gäng föremål att experimentera med. Dessutom har man kikat noga på Super Mario-serien och sett till att implementera mängder och åter mängder av gömda stjärnor som behövs för att inhandla nya prylar på utsatta stationer.

Efter någon timmes svärande åt den annorlunda spelkontrollen, strax efter att jag börjat vänja mig vid att hoppa, kasta ut två portaler, radera den ena och kasta ut ännu en, står det klart att plattformandet är superfint genomfört. Det flyter snyggt och verkar gå i enlighet med min bild av den lilla pojken i den underliga världen. Dessvärre upplever jag långkörarpass som frustrerande då det handlar betydligt mer om välavvägda hopp och kast än om tempo.

Pid
Plattformspusslen är både utmanande och roliga i sitt grundkoncept. Tyvärr blir det ibland för segt under längre spelsessioner.

Om sanningen ska fram helt så känns det ibland direkt långsamt och störigt att ta sig igenom ett riktigt svårt parti bara för att dö om och om igen på det allra sista hoppet. Det finns liksom inget snabbt sätt att ta sig tillbaka, trots att jag kan vägen i sömnen vid mitt tjugofjärde försök. Gravitationsstrålarna tar den tid de tar. Likaså de missilsskjutande fienderna och animationerna när det ska dras i spakar.

Jag misstänker dock att det bara är jag som törstar efter mer action just nu. Den som är redo för långsamt pussetplattformande kommer med största säkerhet att trivas bättre än jag med Pid:s tempo. Samtidigt bör jag höja ett varningens finger till dig som väntar dig en fartfylld upplevelse då någon sådan inte finns att hitta här.
Allt som allt är Pid en fullpaketerad spelupplevelse med supermysig story, fantastisk musik och ljuvlig designmässig inramning. För under hundralappen dessutom.

Pid
Den första bossen bjuder på både charm och utmaning. Fint!

Till råga på allt känns det lite mer välfyllt än vad vi vant oss vid på sistone när det kommer till indiegenren. Strax under 12 timmar för spelets normala svårighetsgrad, med en upplåsningsbar sådan för den som klarar kampanjen, känns som ren lyx idag. Precis som i fallet Portal 2 finns det dessutom ett flerspelarläge för den som vill krama ur de sista dropparna tillsammans med en vän.

Huruvida du bör köpa det eller inte handlar därmed egentligen bara om ditt humör för tillfället. Vill du dyka in i en hektisk actionbatalj bör du göra det först. Samtidigt skulle jag gott kunna argumentera för att bara soundtracket i sig självt är värt pengarna. Tummen upp till nystartade Might & Delight hur som helst. Det här är en strålande start.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Atmosfäriskt, otrolig musik, långt, perfekt svårighetsgrad, extremtjusig design, utmanande bosstrider
-
Stundtals segspelat, lite märklig spelkontroll
BETA +