Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

CALL OF DUTY: BLACK OPS 2

Då var det dags igen. Spelindustrins jätte är tillbaka, men den här gången har Call of Duty tagit steget in i framtiden. Mathias har satt betyg på årets största actionrökare...


Los Angeles står i lågor. Asfalten har färgats röd, och himlens vita moln har besudlats av den svarta rök som kommer från de höga skyskraporna. Explosioner bländar mig först, innan de piper i mina öron. När motorvägen kollapsar känner jag vibrationerna genom min kropp, och jag hör hur tusentals ton metall krossas under cementplattorna. Jag befinner mig i stridens hetta, mitt i stridsfältet.

Visst har jag varit här många gånger tidigare. Jag har bott i dessa skyttegravar under många års tid. Men den här gången är saker och ting lite annorlunda. Nu befolkas slagfältet av soldater med förmågan att bli osynliga, och med sonarutrustade vapen som kan se genom väggar. Det bebos av hundratals fjärrstyrda drönare som blockerar solens strålar, och som skjuter mot hjälplösa civila på marken. Här härjar robotbjörnar som spottar missiler mot kolossala pansarvagnar. Detta stridsfält är byggt på digital krigföring, men trots det är förödelsen större än någonsin. Året är 2025. Välkommen till framtiden. Välkommen till Call of Duty: Black Ops 2.

Jag vet att jag tillhör en minoritet, men jag har alltid gillat kampanjerna i de senare årens Call of Duty-spel. De har alltid varit explosiva berg-och-dalbanor, med bombastiska actionsekvenser och skäggiga machomän som skjuter onda människor i ansiktet med stora vapen. I Call of Duty: Black Ops lyckades utvecklarna Treyarch dessutom göra det lite mer spännande med en (för ovanlighetens skull) grym story, och på många sätt blev resultatet bättre än Infinity Wards Modern Warfare-spel.

Call of Duty: Black Ops 2
Call of Duty i framtiden alltså. Tänk dig förra årets Call of Duty: Modern Warfare 3, fast med fler högavancerade puffror.

Av just den anledningen såg jag väldigt mycket fram emot årets uppföljare, och precis som i det första spelet kretsar storyn kring Alex Mason och hans följeslagare. Men det handlar inte längre om konspirationsteorier och existerande konflikter. Istället tar sig Mason och gänget an en fiktiv (men ack så karismatisk) antagonist vid namn Raul Menendez, som smider ondskefulla planer under kalla krigets senare år. Dessa planer visar sig sedan hota världsfreden år 2025, där en helt ny grupp hjältar introduceras, ledda av Masons son David.

Fadern och sonens äventyr berättas parallellt och vävs till slut ihop på ett väldigt minnesvärt sätt, men även om storyn i Call of Duty: Black Ops 2 ofta är gripande så lider den av bristfälligt berättande. Alla uppdrag som utspelar sig under 80-talet är i själva verket flashbacks som fanfavoriten Frank Woods (ni vet, han som gjorde ett magplask på en granathög i föregående spel) berättar för David. När det sedan blir dags för de så kallade "chockerande avslöjandena" har många troligen redan listat ut allting i förväg. Många lösa trådar lämnas även hängandes, och som om inte det vore nog finns det också några väldigt stora logiska luckor och märkliga slutsatser som spelet inte ens försöker åtgärda.

Call of Duty: Black Ops 2
Menendez är mer av en serietidningsskurk, och är klart och tydligt inspirerad av Heath Ledgers Joker i The Dark Knight (David S. Goyer har författat båda verken). Menendez virtuella skådespel är en av anledningarna till att man ändå orkar ta sig igenom kampanjens lite mer utdragna stunder.

Mycket av förhandssnacket har kretsat kring stormakternas militära försvar som vänds mot dem, och även om det såklart låter spännande har man redan nått äventyrets slut innan man når fram till den punkten i spelet. Den fem timmar långa vägen dit består istället av några av de tråkigaste uppdragen i seriens historia, och det är vare sig man springer runt i ännu en latinamerikansk stad under kalla kriget eller i framtidens nattklubbar. Att hoppa runt på dansgolvet och skjuta terrorister i ultrarapid (till tonerna av onödigt pampig discomusik) känns underligt. Ibland känns Black Ops 2 nästan som en omedveten parodi på hela serien.

Det är också riktigt beklagligt att kampanjen inte lyckas nå upp till den potential som framtidsupplägget erbjuder. Det finns en sekvens då man glider genom luften med ett par mekaniska vingar och attackerar en militärbas från skyn, och en annan där man får styra en mördarmaskin på fyra ben. Men oavsett man vad gör så är det väldigt scriptat och på spelets egna villkor. Det finns aldrig något utrymme för kreativitet från spelarens sida, och vad är egentligen meningen med att huvudkaraktären har en supercool änterhake om man endast kan använda den på ett enda ställe i spelet? Här finns med andra ord massor och åter massor av outnyttjad potential...

Call of Duty: Black Ops 2
Call of Duty: Black Ops 2 innehåller några av de mest brutala scenerna som någoinsin visats i ett TV-spel, som lär få många att vrida sig av obehag.

Med det sagt så visste vi väl redan att Call of Duty föredrar att hålla oss i handen när det är dags för blytunga action. Det är egentligen inget fel med det enligt mig, då serien ofta sköter sina scriptade händelser på ett bra sätt. Tyvärr är dessa inte lika finslipade i Black Ops 2, vilket kan leda till att spelaren dör om och om igen bara för att man inte utfört scenariot på sättet som spelet begärt.

Samtidigt känner jag att motsatsen, alltså uppdrag där spelaren får springa runt på öppna fält och välja själv hur striderna ska utkämpas, hade varit ännu värre. Det finns nämligen ett kapitel med lite mer frihet i storyn, där man rider runt på en häst genom öknen och skjuter på pansarvagnar och helikoptrar. Det råkar dock vara kampanjens svagaste del, och det kanske är ett tecken på att den klassiska Call of Duty-formeln inte riktigt fungerar när man inte är i ett slutet område med osynliga väggar och skjuter mot allt som rör sig.

Call of Duty: Black Ops 2
Fordonsekvensen i mitten av spelet är skrattretande dålig, och personen som programmerade fysiken verkar tro att flera ton tunna bilar flyger iväg som heliumballonger vid minsta lilla kollison.

Det finns dock en ett par punkter som skiljer kampanjen i Black Ops 2 från tidigare spel i serien, bland annat de Mass Effect-liknande valen som måste göras. Alla viktiga karaktärers slutgiltiga öden går att påverka, och några av valen för med sig oförutsedda konsekvenser. Jag har aldrig pausat ett Call of Duty-spel förut för att analysera situationen jag befinner mig i, men här tvingades jag göra det både en och två gånger. Det finns till och med val som man första gången genom spelet kommer att göra omedvetet.

Trots att jag inte var särskilt imponerad av kampanjen rent spelmässigt så hoppade jag in för omgång nummer två bara minuterna efter eftertexterna rullat förbi. Det är så många olika faktorer som spelar in i slutet att skillnaderna kan bli radikala, men samtidigt så är det ingenting som påverkar det spelmässiga på något vis. Man kommer fortfarande springa igenom samma korridorer och skjuta mot samma anonyma soldater oavsett vilken väg genom storyn man tar.

Ytterligare djup har dock tillkommit tack vare de nya Strike Force-uppdragen. Under spelet gång låser man upp kortare utmaningar som utspelas sig parallellt med David Masons egna bravader, och storyn i det riktiga äventyret utvecklas beroende på hur man presterar i dessa. Det är en ambitiös tanke med intressant spelmekanik som är hämtad från strategispel. Man kan hoppa mellan de olika soldaterna i gruppen med enkla knapptryckningar, vilket kommer väl till hand när man måste vara på fler än ett ställe samtidigt.

Detta är en annons:
BETA +