Gillar du musikspel? Bra! Då älskar du förmodligen Inis, skaparna bakom klassiker som importhitten Osu! Tatakae! Ouendan, spelet om tre manliga cheerleaders som hjälper japaner ur bestyr så som robotinvasioner, krukmakande och toanödighet, samt den mer anglifierade versionen Elite Beat Agents där tre popagenter hjälper amerikaner med liknande problem.
Efter att ha försvunnit in i karaokeserien Lips under många år är Inis återigen tillbaka med ett nytt musikspel i samma bärbara ådra som Osu! Tatakae! Ouendan och Elite Beat Agents. Symphonica är spelet där europeiska konserthus designats om till hela städer. Där hierarki och samhälle helt utgår från klassisk musik och framförandet av den. Där en ensam ung man vid namn Takt (Ha. Ha. Ha.) drömmer om att en dag få dirigera en orkester i stadens vackraste och mest ärofyllda salar. Samt att hitta sin förlorade bror, förstås.
Ja, sett till historien är Symphonica klassisk j-jargon så att det stänker om det. Det är unga män som söker sin inre kraft och vill bevisa för resten av världen att de duger. Utöver det finns förstås även familjedemoner som spökar och en uppsjö biroller som är lika endimensionella som de är charmiga. Det hela är förstås väldigt klyschigt men jag är för ovanlighetens skull benägen att förlåta en del av latheten här när det är så unikt paketerat med musiksamhället. Det är onekligen milsvida från både rollspelsstrider mot stora monster såväl som digitala rockband. I sina bästa stunder känns det rentav som en sällsynt indiemanga som fått publicering i Shonen Jump. Tänk Death Note eller Bakuman fast inte riktigt så bra.
Själva dirigerandet i Symphonica sköts med en eller två fingrar som skall utföra alla möjliga rörelser som pekskärmen tillåter. Dra, snärta, knacka, trumma, klappa och nyp. Allt till takt med den klassiska musiken. Troget Inis tradition är spelsystemet mästerligt strukturerat. Mappningen är varierad och intressant. Träffytorna väl definierade och urvalet av klassiska verk är strålande. Alltsammans skapar en trollbindande illusion av att du faktiskt dirigerar på din lilla skärm och är medskapande i magin som uppstår när Antonin Dvoraks New World Symphony fullkomligt dränker högtalarna. Det är tveklöst en av de mäktigaste spelupplevelserna jag haft i år. Trots att jag satt på en spårvagn.
Rent musikaliskt är Symphonica också en kanonintroduktion för nybörjare till att börja nosa på klassisk musik. Det är engagerande och upplysande på ett sätt som inte känns som skola utan istället lär dig att både komma in i musiken samtidigt som du också blir mer namnkunnig i den här tyska språkdjungeln av legendariska kompositörer, legender och majestätiska musikverk.
Jag vill också passa på att dela ut en stor bonus till att annars så superdyra Square Enix äntligen mäktat med en vettig prissättning den här gången. När tidigare Square Enix-spel till Iphone kostat så mycket som 300 kronor ligger Symphonica på blygsamma 109 kronor för alla kapitel i spelet. Då får du dessutom de första tre kapitlen gratis för att prova på.
Så finns det en plats i ditt hjärta för musikspel så kommer det fullkomligt att sjunga när du lägger vantarna på Symphonica. Det här kan rentav vara både årets bästa musikspel såväl som årets bästa Iphone-titel. Våga inte missa den!