Gran Turismo 3: A-Spec

Tillåt mig vara en tråkig gubbjävel. Det första Gran Turismo var och är världens bästa bilspel, punkt slut. Uppföljaren var mer en uppgradering än ett nytt spel och det största förändringen låg i mängden inkluderade bilmodeller. Det tredje spelet är även det en sparsam uppgradering, i alla fall spelmässigt. Polyphony har putsat ytan till en skimrande juvel i den kungakrona Playstation 2 bär. Spelmässigt  är det nästan oförändrat. Frågan många ställer sig är vad Polyphony skulle kunna gjort för att föra konceptet vidare till nästa generation, vilket de borde gjort i det här spelet och svaret är självklart. Realtidsdeformering och realtidsslitage av bilarna vore det som skulle komplettera detta i övrigt fullständiga spel, dessvärre lyser de med sin frånvaro. När jag nu sagt det, fått detta avklarat kan jag börja berätta om  de senaste veckornas kvällar framför tv’n och hur ett enskilt spel hållit mig från den böljande julihettan och de lättklädda sommarflickorna. Gran Turismo 3 är här och jag kan helt enkelt inte sluta spela.

När folk omkring mig fördjupat sig i äventyr och vårdat erfarenhetspoäng i diverse krångliga rollspel har jag nästan alltid valt den snabba vägen. Enligt mig hamnar en tröttsam dialog i Baldurs Gate eller ännu en magi i Final Fantasy 9 ganska långt ned på prioriteringslistan när det finns fart att uppleva. Att kränga chassit till maxgränsen i en asfalterad hårnål eller att möta ett grusigt skogshopp med ännu mer gasgivning är vad som alltid kommer i första hand. Jag spelar det mesta och gillar spel i alla olika kategorier men racing och riktig bilåkning har alltid legat mig närmast om hjärtat.

Gran Turismo kom som ett stenhårt slag mot mellangärdet och tvingade mig krampaktigt försaka allt annat i min dåvarande vardag för att kämpa mig till prissumma efter prissumma. Storheten i spelkonceptet ligger i resurshanteringen i form av prispengarna och utbyggnaden, försäljningen och givetvis inköpandet av allt kraftigare bilar. Körningen i sig är i GT3 precis lika välbalanserad och underhållande som i de tidigare spelen, men lets face it. Utan möjligheten att trimma, köpa sälja, samla bilar och förtjäna  licenser i olika racingklasser vore Gran Turismo inte mer än ett lagom skoj asfaltsrally. Men, åter till ämnet. Mängden licenser, olika tävlingar i olika viktklasser och den utmaning som erbjuds är större och mer balanserad än i tidigare spel. Dessvärre har antalet bilar krympt avsevärt i direkt jämförelse med det förra spelet. Jag vet faktiskt inte varför Polyphony valt att inkludera bara hälften av alla bilarna som var med i Gran Turismo 2, kanske är det platsbrist, tidsbrist eller fördelning av hårdvarukapacitet som påverkat spelets slutresultat. Tråkigt är det oavsett orsak.

Dock återfinns ett digert utbud bilar i alla tänkbara vikt och storleksklasser. Mer eller mindre rasande blir jag då jag finner att Volkswagen Passat Turbo saknas då jag har en egen stående på gården. Jag får nöja mig med Lupo, den som köper en gubbig Passat får skylla sig själv tydligen.  Förutom att GT3 innehåller lite väl mycket japanska bilar och inte alls samma urval från de europeiska, inkluderade biltillverkarna så är fordonsfloran varierad och kul.

Väl ute på banan är GT3 nästan identiskt med sin föregångare. Jag blir lite besviken på den artificiella intelligensen som trots utannonserade förbättringar , fortfarande inte imponerar. Vissa gånger beter sig motståndarna sanslöst dumdristigt och allt för ofta bildar de en till synes död klunga som klarar kurvorna med en rutinartad perfektionism.
Själva svårighetsgraden gör dock att den något bristande intelligensen hos motståndarna förlåts. GT3 blir svårare och mer tidskrävande ju längre in jag kommer i spelet och lämnar inget åt slumpen. Efter att ha spelat spelet flitigt i två veckor  tänker jag i GranTurismo-termer och finner mig själv nynnandes på musiken på jobbet.  Beroendeframkallande är bara förnamnet, men det vet alla som spelat något av de föregående spelen redan.

Grafiken är den del som förbättrats mest sedan vi sist smekte asfalten i Gran Turismo 2. Visuellt är Gran Turismo 3 inget annat än underbart då allt från modellering till ljuseffekter och skärmuppdatering visar sig vara av absolut toppklass. En av de mest imponerande, visuella uppvisningar jag sett  är spelets blöta banor då ljuseffekterna leker i regnet och bilen speglas i den vattentäckta asfalten. Den mängd detaljer som det här spelet innehåller är heller inget anat än häpnadsväckande och alla bilmodeller är perfekt modellerade. Menysystem och presentation är även det strålande, precis som tidigare. Allt har gjorts med en fingertoppskänsla för racing och bilsport samtidigt som det är lättanvänt och välkomnande.

Jag känner att jag kan fortsätta babbla om allt det mästerliga innehållet i det här spelet hur länge som helst. Det tänker jag inte göra eftersom varenda jävel vet att det här är ett superbt spel. Istället tänkte jag försöka sammanfatta vad jag tycker så att du sedan kan springa iväg och inhandla.

Gran Turismo 3 är i stora drag ett Gran Turismo 2 i snyggare, mer välstruken kostym. Väntar man sig några stora spelmässiga skillnader blir man besviken.  Spelmässiga skillnader är dock inte att tänka på då de föregående spelen fortfarande är det bästa du kan köpa för pengar.
Jag har väntat länge på det här och finner mig lika uppslukad som jag blev av det första spelet. På minuskontot hittar jag dock en tragisk avsaknad av realtidsdeformering, en tråkig artificiell intelligens  och ett betydligt mindre antal bilar än i det föregående spelet.  Detta översköljs dock snabbt av den underbara kvalitet som genomsyrar hela produktionen och Polyphony har än en gång fått mig att fastna framför min TV.