Vi är på ett rent personligt plan en ganska dålig matchning, professor Hershel Layton och jag. Vi går förvisso båda gärna rakryggat runt iklädda hatt. Och nog finns det något förbrödrande i att dela ett så stimulerande intresse som pussel och tankenötter. Men ärligt talat är professorn något av en stropp och en torrboll. Alltid lika optimistisk. Lika gentlemannamässig. Han är hövlig, skyr våld och är den sävligaste typ jag bekantat mig med sedan Skalman.
Trots detta var den glädje jag kände då den välklädde akademikerns 3DS-debut nådde min blygsamma boning lika uppenbar som självklar. Förklaringen stavas Professor Layton and the Curious Village. Spelet där allting började. Jag håller än idag Level 5:s underbart skruvade pusselklassiker som ett av de absolut främsta spelen till Nintendos makalöst välförsedda Nintendo DS.
Förklaringen är delvis de finurliga och ofta utmanande pusslen. Men främst charmerades jag av den helhet som formades av grafisk design, underfundig handling och absurd men något nedtonad humor. Denna mall är nyckeln till Laytons framgångssaga och likaså intakt när alla 3DS-ägare får dyka lite djupare i den välartade arkeologens förflutna.
Historiens börjar aningen klyschigt, men utan att det egentligen stör. Layton har fått ett brev ifrån Angela, en god vän han inte träffat sedan ungdomsåren. Som vilken hjälte som helst ger han sig genast av till ökenstaden Monte d'Or, där Angelas make - ytterligare en gammal bekantskap för övrigt - på mindre än två decennier byggt en metropol ifrån ingenting.
En del av mig önskar att Layton vore lite mer mänsklig. Och då inte i form av att tråkigt avböja inbjudan, sådant leder ju inte till några äventyr. Nej, istället vore det rafflande ifall professorn målade upp en heroisk fasad men egentligen mest brydde sig om att imponera på sin gamla ungdomskärlek och stjäla henne ifrån hennes make i en nedbrytande otrohetskarusell. Men Layton jobbar inte så. Han har naturligtvis aldrig varit kär i Angela och skulle hellre pierca sina akademiska näsborrar än tänka en självisk tanke. Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Eller "fantisera" är väl snarare rätt ord. Dessa idealistiska, avsexualiserade karaktärer är en integrerad del inte bara i Layton-sagan utan också i mycket av den japanska berättartradition som i mångt och mycket präglar vårt medium. Det vore därför aningen fånigt av mig att haka upp mig på det, något jag heller inte gör. Och nog finns en viss charm i att Layton, medhjälparna Luke och Emmy, samt alla de stora och små bifigurer som sätter sin prägel på upplevelsen är naiva karikatyrer, snarare än mänskliga avbilder.
För att återgå till berättelsen i Professor Layton and the Miracle Mask så plågas Monte d'Or av en mystisk person som iklädd, just det, en än mer mystisk mask, skrämmer slag på invånarna på de mest spektakulära sätt. En gång ger han karaktärer ur målningar liv och låter dem sedan härja gata upp och gata ned. En annan gång blir några olycksdrabbade individer förstenade. Paniken, men också fascinationen, som "Den maskerade gentlemannen" bär med sig tilltar allt mer. Folket skakar av rädsla, polisen är oduglig. Endast Layton kan rädda Monte d'Or.
Att nysta i mysteriet på bästa Scooby Doo-vis är på sina håll riktigt underhållande, även om det skall sägas att handlingen känns klart svagare än den i Professor Layton and the Curious Village. Berättelsen presenteras via lika delar stramt animerade dialoger, som endast är röstsatta i de mest dramatiska skeendena, och via den uppsjö av pussel, pyssel, knåp och gåtor som utgör spelets kärna.
Både vana och nytillkomna spelare lär inte ha några större problem med att förstå förutsättningarna i spelets problemlösarinslag. Det gäller att i vanlig ordning klura ut en lösning via hårt tänkande, bitvis chansande och öppenhet för nya perspektiv. Eller, när nöden kräver det, genom att köpa ledtrådar för de tipsmynt som finns gömda snart sagt överallt.
Att klurigheterna har tillräcklig variation såväl till svårighetsgrad som till innehåll är av yttersta vikt för att ett spel av denna typ ska kännas relevant hela vägen till slutet. För egen del ser min tolerans sådan ut att jag inte mäktade med hela det andra Layton-spelet kort efter det första. Detta trots en imponerande uppfinningsrikedom vad gäller pusslen.
Efter en längre tids avhållsamhet från allt som rör den hattbeklädde snobben fanns här heller inga direkta svackor vad gäller mitt problemlösarengagemang. Min genomspelning tog tvärt om rejält med tid då jag med stor glädje både letade gömda pussel och tampades med några av de minispel som Hershel Layton stoppar ner i sin koffert under spelets gång.
Det skall dock sägas att medan alla de 150 klurisar som ingår i huvudspelet visar prov på imponerande påhittighet vad gäller sin utformning så kan inte riktigt samma sak sägas om graden av utmaning. Här finns en inte oansenlig mängd riktigt krävande varianter, men allt för många kan läsas väldigt snabbt. Särskilt av en hjärna som värmts upp med en stunds spelande. Dessutom upplever jag vissa problem med att man som spelare inte blir särskilt bestraffad för felaktiga svar.
De två första felsvaren på varje problem medför ett avdrag i picarats, den belöningsvaluta som utfärdas efter varje avklarad gåta. Något som tvingar mig att tänka till på frågor med tre olika svarsalternativ. Men när det gäller lite mer invecklade gåtor, där det gäller att själv skriva ner svaret, i form av en siffra eller så, blir man inte alls motiverad att försöka klura ut svaret efter två missar. Ytterligare missar medför ju inga sanktioner.
Att sammanställa en uppsättning problem som känns välavvägda för samtliga spelare är dock naturligtvis inte en realistisk målsättning. Det är snarare svårt att tänka sig ett spel med avsevärt mycket bättre variation i det avseendet. Särskilt som spelets bonusmaterial är riktigt påkostat, bland annat i form av dagliga nedladdningsbara pussel ett år framåt. Faktum är att dessa ofta tillhör de mest finurliga i hela spelet, sett till påhittighet. Deras svårighetsgrad har dock varit märkligt låg för en uppsättning klurisar som man får anta ska stimulera de som redan klarat äventyret.
Professor Layton and the Miracle Mask har egentligen inga allvarliga brister. Snarare finns en del inslag som känns relativt alldagliga. Hit hör själva handlingen, som bleknar i jämförelse med den i seriens höjdpunkter. Jag hade också gärna sett flitigare användning av mellansekvenser, då dessas styltiga animationer vägs upp av trevligt röstskådespel. Och mer än ett fåtal pussel som alls utnyttjar 3D-funktionen hade väl varit skoj. Sammantaget fungerar spelet bra som inkörsport till serien, likväl som långvarigt tidsfördriv till de redan frälsta. Nästa del får dock gärna vara aningen mer tillskruvad och påkostad.