När jag var liten var vår kompisgrupp nästan alltid överens, nästan. Vi var fem malliga grabbar som gillade allt vad spel, film och serier hette men delades upp i två åsiktsstarka grupper så snart ämnet seriehjältar togs upp.

Två av oss prenumererade och samlade på Batman medan de tre andra aldrig svek de enligt dem oövervinneliga X-men. Detta gjorde vissa gånger att vårt annars så problemfria ungänge förvandlades till arga diskussioner och onödigt livliga dispyter. Jag kunde inte acceptera att någon av mina närmaste vänner gick omkring och hävdade att mörkrets riddare skulle få stryk av mutanter i gult spandex, det gick bara inte. Känslan var ömsesidig och detta förändrades aldrig, utan trappades snarare upp och blev värre. Conan ställdes mot Spindelmannen, Gröna Lyktan mot Hulk och så småningom Spawn mot Judge Dredd. Jag är och har alltid varit löjligt och ogenerat fascinerad av seriehjältar, då först och främst allas vår Läderlapp och Spindelman. Batman har sedan början på 60-tolkats av flera och har fungerat lika väl som seriehjälte såsom tv-stjärna eller hårdbarkad skurksmiskare på vita duken. Den senare, animerade tv-serien med stark känsla av stilistisk, sparsmakad 50-talsform är en av de bästa Batmantolkningar någonsin tycker jag, en del som nu alltså blivit spel.

Fram till nu finns det en del lyckade spel med den kallhamrade fladdermusen i huvudrollen. Batman Returns på Super Nintedo och Batman till NES tillhör de bästa medan bottennapp som Batman & Robin till Playstation bara försämrat läget för den redan stressade hjälten. I filmväg har Tim Burtons mörka boningar på senare dar bytts ut mor Schumasers leksaksgula superfåneri där den stiliga gentlemannen porträtterats av en icke alltför passande, halvspansk, kort akutkirurg. Jag sväljer dock det mesta som har med Batman att göra och hade verkligen jättehöga förväntningar på det här spelet. Av det som tidigare visats såg produktionen lovande ut och jag kunde knappt behärska mig när spelet väl anlände till redaktionen. Dessvärre är detta en besvikelse och trots att det inte är dåligt, ett ytterst medelmåttigt, ultralinjärt actionspel utan överraskningar.

Historien kretsar givetvis kring Jokern ondskefulla planer och hur allas vår Läderlapp återigen ska rädda Gotham från den fnittriga fåntrattens dumheter. När spelet börjar har Jokern bundit en flicka vid en bomb inne på området där hans kemikaliefabrik tillverkar allehanda tokgiftiga ansiktskrämer. Spelets första uppdrag blir att snabbt rädda flickan undan en säker död och fly innan stället sprängs i luften. Efter detta följer en genomgång i hur Batman och alla manicker och diverse tillbehör används och fungerar. Det mest fundamentala och kanske det viktigaste i hela spelet är hans älskade Batarang som gör att Batman enkelt kan kasta sig mellan stadens hus och nå ovanliggande plattformar.

Mer eller mindre omedelbart står det klart att detta är ett av de mest linjära spel som går att hitta till Playstation2. Det finns hela tiden bara en förbestämd väg att gå och enbart ett sätt att genomföra de olika deluppdragen. Så snart man väljer att försöka ta en annan väg eller helt enkelt kasta sig mellan de olika skyskraporna dör vår hjälte, omedelbart. Spelets miljöer är väldigt simpelt konstruerade för på ett väldigt trist sätt leda spelaren på rätt väg hela tiden. Ofta kan Batman Vengeance jämföras med det sena  80-talets plattformspel i sin begränsande struktur, något som åtminstone får mig att vilja somna, illa kvickt. Givetvis gillar jag enkla actionspel med en rättfram spelmekanik men detta är en hybrid mellan något som kanske skulle kunnat fungera på Super Nintendo och något som mest liknar en förprogrammerad film.
Efter att ha kastat Batarangen på ett hundratal, fasta, utmärkta punkter och hoppat mellan massor av strikt förbestämda plattformar bara för att komma till nästa börjar jag bli riktigt trött på det här spelet. Inte blir det roligare heller när det finns skurkar att spöa heller. Slagsmålen är repetitiva och långtråkiga och fienderna är ofta dumma om inte helt scriptade.

Faktiskt så blir jag lite nedstämd av att sitta här och klaga på det här spelet. Givetvis gör jag det eftersom jag nånstans hoppas att ingen av er ska behöva slösa bort 600kronor vid ett onödigt inköp men jag älskar verkligen Batman. Jag har ivrigt följt den animerade tv-serie som detta spel är baserat på i flera år och kan inte annat än misströsta. Utgångsläget och förutsättningarna som utvecklarna haft i produktionen av Batman Vengeance är nästan för bra för att misslyckas anser jag. Det grafiska konceptet från tv-serien är otroligt bra, nästan på gränsen till mästerligt. Dessvärre har formen tappat hela sin charm i det här spelet, och det känns som ett ganska svårt misstag att göra. Batman ser förvisso ganska bra ut och rör sig som han gör i tv-serien, nästan i alla fall. Däremot är de färgade polygonerna alldeles för kontrastbleka och den strålande siluettfärgläggningen från serien är som bortblåst. Gotham City känns platt, plastig och ytterst livlös medan allt från skurkar till lokaler och hus lämnar massvis att önska. Effektarbetet har lämnats åt slumpen och det visuella helhetsintryck som ges är inte godkänt.

Efter fem timmar med Batman Vengeance känner jag mig både besviken och uttråkad. Med en fullständig DC-Comics/WarnerBros-licens med allt vad seriematerial, manusförfattare och röstskådisar heter har Ubisoft lyckas göra ett spel som är både tråkigt och dåligt. Jag tänker nu försöka glömma dessa fem timmar och gå ned i källarn för att gräva fram några välförvarade serievolymer där Batman inte görs till åtlöje av några klåfingriga praktikanter.