Det heter ju att allt går att lösa med lite våld. Något som gäller för Hitman: Absolution i allra högsta grad. Det är inga problem att dra båda puffrorna, skjuta allt som rör sig och undan för undan avancera längs banorna. Men mina lönnmördarpoäng blir därefter. Jag hinner inte heller upptäcka några nya puffror, jag hinner inte hitta alla roliga utstyrslar man kan svida om till, jag hinner inte hitta några av banornas många roliga hemligheter - och framför allt känns det osofistikerat.
Därför kan jag välja hur jag vill hantera uppdraget som väntar mig. Jag står ute i regnet utanför ett hotell mitt i natten. Lite förstrött tittar jag mig omkring och insuper de läckra omgivningarna. Visserligen bara en unken bakgata, men känslan för detaljer är makalös och förstärker känslan av att IO Interactive tagit i från tårna för att göra Agent 47:s comeback så komplett som möjligt.
Mina motståndare sitter nedsjunkna i tunga lädermöbler i hotellobbyn och ser ut att ha det rätt trevligt. De noterar mig inte när jag elegant går genom svängdörrarna. I ett mörkt hörn av receptionen går en vaktmästare omkring i hotellmundering och jag får en idé. Sagt och gjort, när jag är säker på att ingen ser mig drar jag fram pianotråden, stryper den arme kraken och gömmer honom i ett skåp samt byter till hans kläder.
Agent 47 klär inte så bra i flaskbottenglasögon och gula gummistövlar som jag hade tänkt mig, men skit samma. Jag svassar in i ett närliggande rum för att leta alternativa vägar då en kvinna med ansiktet nedkletat av skönhetsprodukter inser att det är något skumt med mig. Eftersom hon sannolikt kommer avslöja förklädnaden tvingas jag improvisera snabbt. Lösningen blir att ta det heta strykjärnet i rummet och göra proceduren kort med henne.
Jag skyndar vidare när jag efter ett tag noterar att fienden mobiliserar. Jag hör någon i förbifarten säga att de har hittat hennes kropp, och jag inser att jag såklart borde ha gömt undan henne. Jaja, säg den lycka som varar för evigt, tänker jag för mig själv och halar diskret fram min ljuddämpade pistol. Här ska lönnmördas.
Många har varit oroande över att IO Interactive kraftigt gjort om Hitman, och anpassat honom till en Call of Duty-älskande publik. Men även om det ligger något i det, så är det är faktiskt över sex år sedan vi såg den danske lönnmördaren, vilket snudd på betyder "tidens ände" på spelspråk. En viss förnyelse har ofrånkomligen varit nödvändig - och jag tänker inte hymla med att jag tycker att man träffat helt rätt.
Istället för att bjuda på stor värld är det nu korta, intensiva och linjära banor som gäller och spelmekaniken för tankarna till ett kärleksbarn mellan Gears of War och Splinter Cell. Trots att jag är aktiv motståndare till fördumning av spel, har jag inga som helst problem med de prioriteringar och beslut IO tagit. Visst, jag kan inte gå precis dit jag vill, men vid varje givet tillfälle har jag ändå en uppsjö av alternativ att välja bland.
Det gör Hitman: Absolution intressant och fler än en gång har jag dött 2-3 gånger och bestämt mig för att radikalt prova något annat. Kanske ska jag inte maskera mig, lönnmörda eller smyga förbi. Varför inte prova att krypa i ventilationstrummorna istället? Eller försöka hitta en annan väg. Upplägget är så intressant att jag kommer på mig själv med att knappt kunna sluta spela. Jag vill verkligen försöka utföra uppdragen så bra det bara går.
En annan fördel med konceptet, åtminstone i teorin, är att IO Interactive mycket lättare kan bjuda på en bra historia med ett mer linjärt berättande. Det här har man visat sig vara mästare på i de ganska mediokra Kane & Lynch-spelen som haft design och story på sin sida men backat upp det med högst tvivelaktig gameplay. Tyvärr drar man inte så mycket nytta av det här som jag hade önskat och skurken Blake Dexter känns alltför blek och anonym för att jag riktigt ska orka bry mig om honom. Dessutom är mellansekvenserna paradoxalt nog mindre välgjorda än spelet i övrigt.
Storyn är dock absolut inte dålig och har flera höjdpunkter, men när man vet vad IO Interactive är kapabla till så hade jag ändå förväntat mig mer. Drivkraften att fortsätta äventyret och till och med spela om uppdragen är istället att klara dem så galant som möjligt - att verkligen få vara superlönnmördare och komma på de bästa lösningarna. Att banorna dessutom är ursnygga och genomtänkta samt framför allt varierade gör också sitt för underhållningsvärdet.
Den här gången håller sig Agent 47 innanför USA:s gränser, vilket känns skönt istället för att osammanhängande flacka runt i världen såsom tycks vara kutym i actiongenren idag. Utan att spoliera allt för mycket vankas både banor på trånga bakgator i Chinatown med massor av folk i rörelse, lyxiga villakomplex med privata tennisbanor, cannabisdjungler i bohemiska hippiekollektiv, plyschklädda strippklubbar och till och med besök i Amerikas Midwest.
Även om grundförutsättningarna på varje ny bana är desamma så varieras lönnmorden hela tiden. Uppfinningsrikedomen för hur man kan ta livet av folk är det verkligen inget fel på och det går utmärkt att dräpa någon genom att välta ett valskelett över ett offer eller svida om till samuraj och hugga en stackars krake med samurajsvärd. Vidare kan man distrahera fiender, gömma sig i folkmassor, sätta på billarm, starta elektronik och mycket annat på ett sätt som gör att Hitman: Absolution aldrig känns repetitivt.
Trots allt detta och det faktum att Hitman: Absolution ju är ett spel om lönnmördare vill jag ändå slå ett slag för actionscenerna. Att tvingas dra sina vapen (eller glatt göra det av egen vilja) eller råka i handgemäng är nämligen inte alls så förbaskat illa. Tvärtom är skjutmekaniken makalöst bra och det är lätt att ta skydd och ändå se vad fienden gör. Det gör det ganska kul när det vankas eldstrider, till skillnad mot tidigare då actionscener på grund av spelkontroll var det värsta som kunde hända. Även slagsmålen är underhållande och av Quick Time Event-modell på ett fiffigt sätt som känns som en bra kompromiss.
Man kommer dock inte behöva råka i strid alltför ofta om man sköter sina kort rätt. IO Interactive har visserligen tagit bort kartan som visar var alla fiender finns, men man har ersatt den med en mer funktionell röntgensyn samt en liten radar. Ett ganska märkligt val kan tyckas, men gör egentligen samma sak som kartan gjorde på ett sätt som inte innebär några avbrott. Även det här tycker jag är ett bra val som främjar spelbarheten.
I slutändan är jag därför väldigt nöjd med Hitman: Absolution som bjuder på en både lång och bra singeplayer-kampanj. Istället för att lägga till multiplayerstöd av dödsmatchmodell som närmast tycks vara ett krav i actionspel idag, har IO Interactive byggt vidare på sin underhållande grundmodell. Här kan man nämligen välja en av spelets alla banor, bestämma vem som ska vara måltavla samt sätta upp ett regelverk för vilka vapen och/eller utstyrslar som får nyttjas.
Sedan är det bara att klara uppdraget så snabbt och snyggt man kan och utmana sina vänner i det. Som jag redan slagit fast är Hitman: Absolution genuint roligt att spela och det här ger de många banorna ännu bättre livslängd. Och eftersom man själv måste klara sina hemmasnickrade uppdrag innan man låter andra ta sig an dem kan man vara säker på att det alltid finns en lösning.
Kort innan jag skrev den här recensionen satte jag mig ned för att spela Hitman: Blood Money, för att fräscha upp minnet och se vad som hänt sedan sist. Och det är en hel del, kan jag meddela. Det är nästan omöjligt att tro att Hitman: Absolution hör till samma generation. Det är så mycket bättre, så mycket mer genomtänkt och så mycket mer dynamiskt.
Jag inser såklart att det finns folk som kommer att avfärda ett underhållande spel med argumentet att det inte är likadant som förr. För min egen del känns det dock vansinnigt och jag tycker Hitman-serien är i bättre form än någonsin och visar att Agent 47 absolut förtjänar att nämnas i samma andetag som stealth-kollegorna Sam Fisher och Solid Snake.