Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

HITMAN: ABSOLUTION

Efter sex långa år är väntan äntligen över och Agent 47 är tillbaka för nya spektakulära lönnmord. Redaktionens fredligaste medlem, Jonas Mäki, har spelat för allt vad kjoltygen håller och satt betyg...


Det heter ju att allt går att lösa med lite våld. Något som gäller för Hitman: Absolution i allra högsta grad. Det är inga problem att dra båda puffrorna, skjuta allt som rör sig och undan för undan avancera längs banorna. Men mina lönnmördarpoäng blir därefter. Jag hinner inte heller upptäcka några nya puffror, jag hinner inte hitta alla roliga utstyrslar man kan svida om till, jag hinner inte hitta några av banornas många roliga hemligheter - och framför allt känns det osofistikerat.

Därför kan jag välja hur jag vill hantera uppdraget som väntar mig. Jag står ute i regnet utanför ett hotell mitt i natten. Lite förstrött tittar jag mig omkring och insuper de läckra omgivningarna. Visserligen bara en unken bakgata, men känslan för detaljer är makalös och förstärker känslan av att IO Interactive tagit i från tårna för att göra Agent 47:s comeback så komplett som möjligt.

Hitman: Absolution
Även om eldstrider är en sekundär del av Hitman: Absolution är de så roliga att det ibland är värt att brassa på lite bara därför.

Mina motståndare sitter nedsjunkna i tunga lädermöbler i hotellobbyn och ser ut att ha det rätt trevligt. De noterar mig inte när jag elegant går genom svängdörrarna. I ett mörkt hörn av receptionen går en vaktmästare omkring i hotellmundering och jag får en idé. Sagt och gjort, när jag är säker på att ingen ser mig drar jag fram pianotråden, stryper den arme kraken och gömmer honom i ett skåp samt byter till hans kläder.

Agent 47 klär inte så bra i flaskbottenglasögon och gula gummistövlar som jag hade tänkt mig, men skit samma. Jag svassar in i ett närliggande rum för att leta alternativa vägar då en kvinna med ansiktet nedkletat av skönhetsprodukter inser att det är något skumt med mig. Eftersom hon sannolikt kommer avslöja förklädnaden tvingas jag improvisera snabbt. Lösningen blir att ta det heta strykjärnet i rummet och göra proceduren kort med henne.

Hitman: Absolution
Detaljrikedomen i PC-versionen av Hitman: Absolution är väldigt bra, både sett till design och teknik.

Jag skyndar vidare när jag efter ett tag noterar att fienden mobiliserar. Jag hör någon i förbifarten säga att de har hittat hennes kropp, och jag inser att jag såklart borde ha gömt undan henne. Jaja, säg den lycka som varar för evigt, tänker jag för mig själv och halar diskret fram min ljuddämpade pistol. Här ska lönnmördas.

Många har varit oroande över att IO Interactive kraftigt gjort om Hitman, och anpassat honom till en Call of Duty-älskande publik. Men även om det ligger något i det, så är det är faktiskt över sex år sedan vi såg den danske lönnmördaren, vilket snudd på betyder "tidens ände" på spelspråk. En viss förnyelse har ofrånkomligen varit nödvändig - och jag tänker inte hymla med att jag tycker att man träffat helt rätt.

Hitman: Absolution
För en gångs skull är inte ventilationstrummorna så rena att de för tankarna till Star Trek.

Istället för att bjuda på stor värld är det nu korta, intensiva och linjära banor som gäller och spelmekaniken för tankarna till ett kärleksbarn mellan Gears of War och Splinter Cell. Trots att jag är aktiv motståndare till fördumning av spel, har jag inga som helst problem med de prioriteringar och beslut IO tagit. Visst, jag kan inte gå precis dit jag vill, men vid varje givet tillfälle har jag ändå en uppsjö av alternativ att välja bland.

Det gör Hitman: Absolution intressant och fler än en gång har jag dött 2-3 gånger och bestämt mig för att radikalt prova något annat. Kanske ska jag inte maskera mig, lönnmörda eller smyga förbi. Varför inte prova att krypa i ventilationstrummorna istället? Eller försöka hitta en annan väg. Upplägget är så intressant att jag kommer på mig själv med att knappt kunna sluta spela. Jag vill verkligen försöka utföra uppdragen så bra det bara går.

Hitman: Absolution
Det kan ofta vara glest mellan checkpoints, så det gäller att nyttja förklädnader för att inte bli upptäckt i onödan.

En annan fördel med konceptet, åtminstone i teorin, är att IO Interactive mycket lättare kan bjuda på en bra historia med ett mer linjärt berättande. Det här har man visat sig vara mästare på i de ganska mediokra Kane & Lynch-spelen som haft design och story på sin sida men backat upp det med högst tvivelaktig gameplay. Tyvärr drar man inte så mycket nytta av det här som jag hade önskat och skurken Blake Dexter känns alltför blek och anonym för att jag riktigt ska orka bry mig om honom. Dessutom är mellansekvenserna paradoxalt nog mindre välgjorda än spelet i övrigt.

BETA +