Svårt! Jag spelade ärligt talat inte särskilt många banor i Sonic & All-Stars Racing Transformed innan jag slängde handkontrollen i väggen och skrek av vild förtvivlan. Detta eftersom Tails skrattsmiskade mig gång efter gång och detta eftersom jag precis blivit brutalägd av ett Bollibompa-doftande barnspel. Förbannat! Men så går det när man, som inbiten racingräv, kaxar sig och tror att det ska gå sladda sig till vinst i Hard-läget.
Sumos efterlängtade uppföljare är sådär retromysigt utmanande som spel var förr i tiden. Skoningslöst, stundtals (på de högre svårighetsgraderna) vilket fått mig att tänka på F-Zero GX vissa stunder. Kliver man ned på "Easy" är det dock lätt som en plätt att glida förbi startfältet och vinna varje lopp likt en slentrianstressad klåpare. Man vinner då extremt få stjärnor, vilket gör att det blir svårt att avancera i karriärläget (där valutan är vinststjärnor) samt jobbigt att låsa upp de 16 osynliga, inspärrade figurerna som bara skriker efter att få nöta asfalt mot Sonic och hans shitty friends.
Sonic & All-Stars Racing Transformed är, precis som föregångarenSonic & Sega All-Stars Racing, ett Mario Kart-liknande racingspel främst avsett de lite yngre. Det är puttinuttgulligt med rosa go-karts och bananformade Monkey Ball-bilar samt sådär typiskt Sega-töntigt med skrikig speaker-röst, arkadmenyer och old school-aktig musik. På det hela taget är detta ett välgjort spel, rakt igenom. Ett spel som för tankarna till Crazy Taxi, Outrun 2 och Sega Rally.
Den största skillnaden från föregångaren är man nu, som speltiteln antyder, automatiskt förvandlas från bil till båt och sedan från båt till flygfarkost på utvalda delar av varje bana. Båtracingen skiljer sig inte särskilt mycket från bildelen (mer än att det går långsammare och givetvis känns mindre precist att ratta i vatten) medan flygplanen och de luftburna rutterna som med jämna mellanrum poppar upp erbjuder en radikalt annorlunda spelupplevelse.
Väl i luften kan man nyttja luftrummet, välja hur man vill tackla anstormande, rörliga hinder samt utföra "barrel rolls" eller andra fräsiga flygtrick. I början kändes den nästan slaviskt inklämda variationen mellan de olika racingmomenten en aning krystad, men efter tio timmar tillsammans med singleplayerläget applåderar jag Sumo Digital för att de vågat göra något annorlunda med den beprövade Mario Kart-formulan.
Precis som Outrun 2 och det första Sonic Racing-spelet handlar det i Sonic & All-Stars Racing Transformed om drifting. Om att inför varje kurva placera sin gulliga go-kart (eller bananbil) högt upp mot kurvans utsida för att sedan trycka ned den vänstra avtryckaren (man gasar såklart med den högra) och liksom styra sladden genom kurvan. Ju längre man sladdar, ju mer boost samlar man på sig. Boost som automatiskt utlöses när man väl släppt sladdknappen och rätat upp sin kärra. Det lönar sig såklart att sätta ihop lång pärlhalsband av furiösa arkadsladdar och det finns banor där man i princip kan drifta igenom hela varvet.
Spelmekaniken är lånad direkt från Outrun 2 och passar precis som i det första Sonic Racing-spelet väldigt väl till den hör typen av ultragullig leksaksracing. Det existerar givetvis inte så mycket som ett uns av realism i det här spelet utan istället en hel del högkoncentrerad, arkadmässig spelglädje. Det är direkt löjligt roligt att lyckas sätta en 900 meter lång supersladd, utlösa den hoptjänade dunderboosten och liksom slunga sig förbi motståndet för att sekunden senare kasta ifrån sig en av spelets många power-ups.
Precis som i Mario Kart samlar man på sig diverse vapen och hjälpmedel under tävlingarnas gång. Här faller dock Sonic & All-Stars Racing Transformed ganska platt jämfört med framförallt Mario Kart Wii vars vapenarsenal vida överglänser den i det här spelet. Blåsfisken är förvisso lite rolig liksom virvelvinden och den där basebollhandsken som skyddar ens minibil från attacker bakifrån.
Samtidigt märks det att Sumo arbetat hårt för att liksom uppfinna hjulet, igen, då man självfallet inte velat sno idéer om fiffiga vapen direkt från Nintendos storsäljare. Getingsvärmen, fyrverkeripjäserna och flera andra vapen i Sonic & All-Stars Racing Transformed är riktigt dåliga och ordentligt frustrerande på ett sätt som ett gladlynt partyspel av den här typen skulle klara sig alldeles utmärkt utan.
När det gäller bandesignen är det här spelet en ganska vildsint mix mellan briljanta racingsvängar och ganska planlöst korkade skräpbanor. Ibland bjuder Sega här på underbart välförpackad fanservice i form av underbart utformade After Burner och Samba De Amigo-banor proppade med retromysigt godis för den uppmärksamme gamern. Andra gånger är banorna i det här spelet så otroligt fantasilöst supertråkiga att det är direkt svårt att hålla sig vaken. Shinobi och Sonic-banorna är goda exempel på detta.
Sonic & All-Stars Racing Transformed erbjuder tonvis med olika spellägen för den ensamme spelaren men det är i multiplayer som det här spelet verkligen briljerar. Här märks det tydligt att Sega avser att underhålla en mer initierad gamer än vad exempelvis Nintendo gör med Mario Kart, eller Sony med Modnation Racers. Sylvasst nyttjande av drifting-funktionen och bra vetskap om banornas utformning är A och O om man ska lyckas i de stundtals helvilda onlinetävlingarna. Inkluderat är också ett mycket välgjort läge med delad skärm för upp till fyra spelare som känns sådär härligt retromysigt.
I slutändan har Sumo lyckas väl med denna färgstarka och charmiga uppföljare. De yngre spelarna kommer garanterat att uppskatta variationen mellan bil, båt och flygplans-racing medan de äldre och mer erfarna fansen lär djupdyka i det välgjorda multiplayerläget. Med bättre bandesign och lite vassare grafik hade Sonic & All-Stars Racing Transformed klivit upp på en åtta. Nu stannar det på "bra" och för mig utklassar detta Sony-utmanaren Little Big Planet Karting.