I början känns det absurt. Jag har sett den här scenen så många gånger förut, på bio och hemma, i originalversion och som förlängd, men jag har aldrig sett slaget vid Domedagsberget utkämpas mellan legofigurer tidigare. Att musik, dialog och till och med kameravinklar är hämtade direkt från filmerna gör det hela ännu märkligare att beskåda. TT Games version av Midgård är måhända en aning plastigare än Peter Jacksons, men den är å andra sidan så charmig och inbjudande att jag efter tio minuter varken reagerar över Frodos legokalufs eller varför Sam rasar ihop i klossar när jag pryglar upp honom.
Har du spelat något av TT Games tidigare Lego-spel så kommer du att känna igen dig direkt, på både gott och ont. Ensam eller tillsammans med en vän i soffan gäller det att slå, pussla och hoppa sig fram genom en uppsjö olika banor på väg mot det hägrande Domedagsberget. Spelar du ensam så räkna med att konstant behöva växla fram och tillbaka mellan karaktärerna och upprepa samma moment flera gånger. Det funkar, men spelet är som roligast när man delar äventyret med någon. Frustrerande nog har TT Games fortfarande inte behagat implementera ett onlineläge, så det gäller att hitta en soffkompis om du vill få ut det mesta av spelet.
Förvänta dig inga intrikata pusselmoment eller utmanande bossfighter. Brölande orcher till trots är detta en mycket familjevänlig Tolkien-värld vi kastas in i. Den största utmaningen ligger i att inte missa något i miljöerna som behövs för att avancera. Striderna sköts fortfarande genom att hamra på en och samma knapp. Inte så adrenalinhöjande för en äldre, luttrad spelare kanske, men desto bättre anpassat för de yngre.
För alla som sett filmerna eller läst böckerna kommer inte handlingen att bjuda på några överraskningar, men mellansekvenserna är fulla av slapstick och humor som ändå gör dem underhållande att titta på. Jag skrattade högt åt scenen när Rohans ryttare omringar Aragorn, Gimli och Legolas och utför någon sorts avancerad dans samtidigt som de för en fullt seriös dialog mellan varandra. Lika bisarrt underhållande var det att se Boromir fälla sina sista ord till Aragorn innan han dör med en stor banan i bröstet. TT Games kan det här med att charma publiken och de vet hur man snickrar ihop ett äventyr på basalt underhållande premisser. Tyvärr är de också ganska fega. De rullar på i samma hjulspår och vågar inte göra några större utsvävningar.
Den största nyheten är att man slopat hubbvärldarna. Midgård är en mer sammanhållen spelvärld än den vi sett i tidigare Lego-spel och sträcker sig hela vägen från Fylke till Mordor. Det är visserligen inte så omfattande som det låter. Avstånden är ganska komprimerade och för mig tog det knappt två minuter att rida från ena änden av kartan till den andra. Men det gör ingenting. Man slipper segdragna transportsträckor och framförallt så passar det lilla formatet spelet väldigt bra. Det är faktiskt riktigt charmigt att ha promenadavstånd från Minas Tirith till Mordor om man känner för att starta lite bråk. Det går dock inte att utforska hela världen från början, men allteftersom du plöjer genom spelets traditionella banor öppnas områdena mer och mer och mot slutet är det fritt fram att resa varthän du vill.
Det är framförallt under dessa stunder som Lego Lord of the Rings sticker ut från sina föregångare. Lego-Midgård är som sagt inte i storleksproportion med Skyrim, eller ens Fable, men världen är ändå proppad med saker att göra och vackra miljöer att förvilla sig i. Du kan plöja ner timmar i att leta efter så kallade mithril bricks och sedan spendera dem hos smeden i Bri för att få nya vapen och föremål. Det finns totalt över åttio olika karaktärer från Tolkiens universum som du kan rekrytera till din grupp, och världen dignar av figurer som behöver din hjälp med diverse göromål.
För en föremålssvärmare och naturromantiker som jag är det en fröjd att rida runt på sin blankpolerade legohäst och leta skatter och posera i motljus. Alla miljöer vi sett i filmerna är smakfullt återskapade. Fylke är precis så gemytligt som jag föreställt mig att det ska vara. Vattnadal badar i ett gyllene, sömnigt solljus och känns så mysigt att jag stundtals bara vill gräva ner mig under Elronds farstubro och stanna kvar där. Howard Shores originalmusik gör det hela ännu mer inlevelsefullt och höjer känslan av att befinna sig ute på ett stort äventyr.
Lego Lord of the Rings är ett ganska mastigt spel. Kampanjen täcker alla tre filmerna och tog mig över tio timmar att klara. Lägg sedan till alla gömda föremål och sidouppdrag och du har att göra under hela julen om du så önskar. Egentligen vill jag inte gilla spelet så mycket som jag gör, mest av principsak för att det händer så lite mellan varje Lego-spel, men som vanligt är det omöjligt att inte vika sig för charmen, humorn och det rena underhållningsvärdet som genomsyrar varenda legokloss TT Games så omsorgsfullt byggt upp.
Visst, spelet har en ibland sjunkande skärmuppdatering, i synnerhet under spelets stora stridsscener. Stundtals är plattformshoppandet irriterande oprecist och onlineläget lyser med sin frånvaro liksom utmaningen för äldre spelare. Men när jag sitter där i soffan och skriker tillsammans med rumskompisen spelar det liksom ingen roll. För det är förbaskat kul att bara utforska, samarbeta och demolera legoklossar. Gillar du de tidigare Lego-spelen kommer du att älska Lego Lord of the Rings. Har du tröttnat så lär inte heller det här ändra din åsikt.