Svenska
Gamereactor
recensioner
The Walking Dead

The Walking Dead

Femte och sista episoden av The Walking Dead har anlänt. Carl "Köttet" Brännström spelar igenom äventyret från början till slut för att ge det slutgiltiga betyget på zombiedramats första säsong

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

I en bransch som ofta domineras av uppföljare och spin-offs och nyversioner är det alltid roligt när man blir överraskad. Extra roligt blir det förstås när överraskningen visar sig vara riktigt bra också. The Walking Dead, fritt baserad på Robert Kirkmans serieförlaga, är något så ovanligt som ett zombiespel med fokus på karaktärer och berättande. Visst förekommer det blod (i rikliga mängder dessutom) och våld (i alla dess utstuderade former) men det blir aldrig samma actionorienterade slaktfest som i zombiekusinerna Resident Evil eller Dead Island. Lång ifrån.

The Walking Dead
Tio minuter in i spelet och Lee har redan hunnit överleva en bilkrasch, jagats av odöda i skogen och hamnat i handgemäng med en odöd i ett kök. Och dagen har bara börjat.

När spelet börjar sitter huvudpersonen Lee Everett i baksätet i en polisbil på väg ut från Atlanta. Med ett förflutet som involverar en död kongressledamot och en otrogen fru ser framtiden inte så ljus ut för stackars Lee. Fängelse och ofrivillig älskog i duschen hägrar, men det dröjer inte många minuter innan läget går från dåligt till katastrofalt. En kollision och en död polisman senare befinner sig Lee plötsligt på fri fot och fast i en zombieapokalyps av riksnyhetstäckande proportioner. Detta är upptakten till en våldsam, hjärtskärande historia som sträcker sig över fem episoder och involverar alltifrån familjetragedier och svek till fladdrande hopp och mycket, mycket (mycket) ond bråd död.

The Walking Dead
Muntra gänget.
Detta är en annons:

Jag ska erkänna att mina förväntningar inför The Walking Dead var väldigt låga. De första bilderna från spelet tilltalade mig inte. Hågkomsterna från andra säsongen av tv-serien ansatte fortfarande mitt medvetande och att det dessutom var utvecklaren bakom skräpspelet Jurassic Park: The Game som stod för produktionen gjorde att jag inte direkt skakade av glädje när jag satte mig ner för att dra igång första episoden.

Men det räckte med den ovan beskrivna öppningsscenen för att jag skulle vara fast. Atmosfären är tung som bly. Stundtals lika påträngande som rumskompisens buk efter en buffélunch. Det behövs inga storslagna filmsekvenser som visar masspanik på gatorna, inga explosioner eller flimrande tv-klipp där nyhetsankarna proklamerar undantagstillstånd och experter skriker "Shoot them in the head!" för att jag ska känna undergångsstämningen genom teveskärmen.

Den inledande scenen i polisbilen är precis lika effektiv, och än mer hårresande blir det några minuter senare när Lee irrar in i ett övergivet hus. Köksgolvet är täckt av blod. Alla lådor är tömda. På telefonsvararen har husets ägare lämnat meddelanden till sin yngsta dotter. Det räcker med att lyssna på dem för att rysningarna ska leta sig uppför ryggraden. Strax därpå träffar jag flickan som meddelandena är ämnade för: Clementine. Nio år gammal och ensam. Hon blir mitt kall, att skydda och hjälpa genom spelet.

The Walking Dead
Det finns gott om lugna scener som denna...
Detta är en annons:

Jag drar mig faktiskt för att kalla The Walking Dead för ett renodlat spel. Det är snarare en interaktiv serietidning med inslag av trial and error och pussel strax över dagisnivå. Det blir sällan svårare än att du måste hämta ett föremål på ett ställe och använda det på ett annat. Ibland uppstår Quick Time-liknande situationer som kräver viss uppmärksamhet, men skulle du dö är det bara att starta om från scenens början igen. Under flera passager styr jag aldrig ens min karaktär. I sista episoden finns det många scener när spelet bara tillåter mig att gå framåt som på räls.

Jag hade gärna sett några mer utmanande moment. Känslan av att jag måste kämpa för mitt liv infinner sig aldrig riktigt, trots tung stämning och skicklig uppbyggnad. För rent spelmässigt vet jag att jag kommer att ta mig vidare, att oavsett hur många zombies jag stöter på eller i vilken prekär situation jag än försetts i så kommer jag att hantera den genom samma trötta knapptryckande som tidigare.

The Walking Dead
... men däremellan blir det också en hel del våld.

Å andra sidan får själva berättelsen flyta på ganska friktionsfritt och spelar du The Walking Dead så är det i slutändan för berättelsens skull, och karaktärerna. Större delen av de cirka tio timmar som det tar att klara ut alla episoder sitter jag och väljer svarsalternativ i dialoger och njuter/våndas av vilka konsekvenser det ger.

Ända sedan jag störtade galaxen i Star Wars: Knights of the Old Republic har jag tokälskat alla former av narrativa valmöjligheter i spel. Val ger mig hybris. Konsekvenserna av mitt handlade i The Walking Dead når dock inte upp till samma grandiosa magnitud som i Biowares rymdepos, men här finns ändå gott om möjligheter att skapa osämja i sin grupp och moralisk huvudbry hos mig som spelare.

The Walking Dead
Clementine lär sig av Lee hur hon ska försvara sig.

Under större delen av äventyret befinner jag mig i en grupp. Det är en brokig skara individer; några vänligt sinnade, några inte, alla med sina egna agendor och åsikter. Bland dem har vi fiskaren Kenny, en familjeman med redig mustasch; Lily, en ledargestalt som inte tar skit från någon; Larry, en åsiktsfrisk rasistgubbe med hjärtproblem, och många fler.

Genom spelets gång hamnar jag i flera tuffa dispyter där jag måste välja sida. Ibland försvara mig. Ibland konfrontera någon. Ibland fatta livsomvälvande beslut som kan resultera i att en annan karaktär börjar hata mig. Eller ännu värre. Det är aldrig enkelt, och precis som det bör vara i den här sortens historia finns det ingen tydlig gräns mellan rätt och fel.

The Walking Dead
Här finns några riktigt tragiska ögonblick att genomlida.

Utom ibland då. I en scen valde jag att rädda en kvinna på bekostnad av en annans liv. Jag grundade mitt beslut på att jag eventuellt kan charma mig in bakom troskanten på henne senare. Ett inte helt genomtänkt beslut, skulle det visa sig. I en annan scen får jag möjlighet att ransonera ut mat till mina gruppmedlemmar. Det är för många munnar att mätta, så här måste det fattas några tuffa beslut.

Efter lite grunnande bestämmer jag mig för att ge mat till kvinnorna. Åter igen för att eventuellt få komma till skott senare. Barnen, som kvider av hunger, får ingenting. Det uppskattas inte av föräldrarna. Min karaktär skäms, men jag njuter. Tråkigt bara att mina val aldrig har någon riktig påverkan på slutet. Efter att ha experimenterat sig fram står det klart att många beslut jag fattar blir små omvägar till samma ändhållplatser.

Estetiskt är det en klockren efterlikning av serieförlagan. Innan jag började spela trodde jag att den tecknade stilen skulle göra att allvaret i historien tappade nerv, men lyckligtvis hade jag fel. Spelet är stundtals så mörkt och brutalt att en mer realistisk yta hade blivit för deprimerande. Ansiktsanimationerna är för övrigt uttrycksfulla och röstskådespelarna gör ett stabilt jobb. Tekniskt är det dock ganska haltande. Kroppsanimationerna känns styltiga och alldeles för ofta fryser spelet till i några mikrosekunder när det laddar, ofta mitt i dramatiska scener. Lite extra utvecklingstid och finputsning hade kunnat göra storverk för illusionen att befinna sig mitt i en zombieapokalyps.

The Walking Dead
I några sekvenser får man faktiskt panga zombieskallar. Det är dock fortfarande inte fritt att göra som man vill, utan det är lika hårt styrt som vanligt.

The Walking Dead är som sagt episodbaserat. Fem stycken som vardera klockar in på runt två-tre timmar, minus sista som är i kortaste laget; cirka en timme. Utvecklaren Telltale Games har utnyttjat formatet på ett strålande sätt. Genom att dela upp handlingen så känns det verkligen som om det har förflutit tid mellan episoderna, och det är spännande att se hur alla karaktärer (de som inte dör på grund av att jag försöker få omkull någon) förändras från ena delen till den andra. Detta gäller inte minst Kenny, som efter händelser i tredje episoden känns som en helt annan människa. Att börja på en ny episod blir också som en kär återförening med sitt gäng. Lite som i en bra tv-serie.

För mig är de tre första delarna de starkaste. I synnerhet gillar jag hur fokus i del två ligger på matbristen och konflikterna som uppstår kring detta. Det är inte ofta som en så primär sak får utrymme i ett spel. Att huvudpersonerna bråkar om mat och vem som ska ha vad spär på känslan av utsatthet och brutal vardagsrealism. Del tre är - tillsammans med slutscenerna i sista episoden - den allra tyngsta rent emotionellt. Här finns scener som framkallar samma sorts upprörda känslosvall som annars bara en redig svensk kriminalfilm kan göra (men här i positiv mening).

The Walking Dead
Mycket tid i den tredje delen, "A long road ahead", spenderas på ett tåg på väg mot Savannah. Men ibland finns det tid för att utforska bilvrak också.

Det finns också gott om scener som får en att rynka på näsan och uttrycka sina äckelkänslor i ofullständiga fraseringar som: "Urghh..." Det flyter mycket blod i The Walking Dead. Lemmar kapas och krossas, ibland riktigt närgånget. Det krasar och knäcks och dödslätena kommer i alla möjliga tonarter. Jag önskar att jag fått vara mer delaktig i grisigheterna. Nu begränsas våldet till enkla knapptryck när spelet säger åt mig att trycka. Jag hade älskat att svinga yxan/kniven/högaffeln på egen hand, men icke.

Fjärde delen är spelmässigt kanske den mest varierade och innehållsmässigt den mest omfattande, men tyvärr tappar också berättelsen en del fokus. Några nya karaktärer som introduceras får heller inte samma chans till utveckling som till exempel Kenny och Lily. Men egentligen rör det sig om petitesser då det fortfarande är jäkligt spännande. Slutepisoden "No Time Left" lyckas också hitta tillbaka till huvudspåret och river upp rejäla klumpar i halsen under de sista tjugo minuterna.

The Walking Dead
Lee är en jäkel på att försätta sig i livsfarliga situationer.

Det var länge sen jag kände mig så involverad i en berättelse som i The Walking Dead. Den har måhända inte samma psykologiska djup som till exempel Silent Hill 2 och saknar den där känslan av intimitet som fanns i ICO, men lik förbannat sitter jag där som ett våp i soffan under eftertexterna och tänker att det är precis såhär ett spel ska ta tillvara på sin potential som interaktivt berättarmedium. När utvecklare verkligen vågar satsa på story och inte bara på svulstiga actionscener kan spel konkurrera mot film på ett helt nytt sätt.

För i film kan jag aldrig påverka något. Jag är en passiv åskådare och inget annat. I tv-serien spelar det ingen roll om jag hytter med nävarna och skriker "Men dumpa ungen dårå!" så att kaksmulorna sprutar över rumsbordet. I spelet är jag däremot en del av handlingen. Jag får kanske aldrig bedriva otukt med den där heta reportern, men jag får chansen att försöka.

The Walking Dead
Relationen mellan Lee och Clementine är seriens allra viktigaste.

The Walking Dead är årets stora positiva överraskning. Det kom från ingenstans från en oansenlig utvecklare i efterdyningarna av en tv-serie som rasat i kvalité och bevisar hur mycket en bra story kan göra för ett spel. Om det bara varit lite mer involverande rent spelmässigt också - några fler pussel, något som kräver att du inte kan spela med bara en hand under flera passager - hade spelet klättrat ännu högre på betygsskalan. Nu landar det på en stark åtta. Jag längtar redan efter nästa säsong. Tv-serien kan dra något dött över sig, för här är det spelversionen som är den bättre av dem.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Grym story, riktigt bra berättande, stilfullt gjorda moraliska val, gripande narrativ, riktigt bra ljud
-
Blir aldrig riktigt utmanande, styltiga animationer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • ovesmedberg
    Spelad version: PS4/ PAL Gör varje val som om det är ditt sista... Jag älskar verkligen Robert Kirkmans zombieinfesterade universum, allt från... 7/10
  • putterman
    TV-serien The Walking Dead är en av mina absoluta favoritserier, så när jag fick höra att det hade kommit ett bra spel som utspelade sig i samma... 5/10
  • king eddie
    det här spelet suger............................................................................................ 1/10
  • Timano
    Telltale games visar att spel inte bara behöver gå ut på att skjuta och döda, utan att spel faktiskt kan vara lugna, dramatiska och... 9/10
  • zwqase
    När de första bilderna på The Walking Dead visades upp skrattade jag gott. Vad är det här för skit? Grafikstilen var inte alls lockande,... 9/10
  • Biowulfaz
    Härlig spel, jag har länge längtat efter ett sånt spel. Är trött med massa shooting spel och krig spel. Tyvärr så är de flesta spel så nu... 10/10
  • jonte91n
    Det är inte ofta, näst intill aldrig som ett spel verkligen tar tag i en och gör så att man glömmer att man sitter i en etta i Visby med akut... 9/10

Relaterade texter

The Walking DeadScore

The Walking Dead

RECENSION. Skrivet av Carl Brännström

Femte och sista episoden av The Walking Dead har anlänt. Carl Brännström spelar igenom äventyret från början till slut för att ge det slutgiltiga betyget på zombiedramats första säsong

The Walking DeadScore

The Walking Dead

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Jonas Mäki har spelat den fjärde delen av The Walking Dead, och menar bestämt att det är den bästa hittills...



Loading next content