Paper Mario: Sticker Star

Det är omöjligt att inte älska Paper Mario. Åtminstone om man som jag växte upp med Super Mario World, Super Mario 64, Super Mario Kart och allt annat Mario-relaterat du kan föreställa dig. Jag affischerade rummet med den italienske rörmokaren (som ropar Mexico), och jag vill minnas att jag till och med försökte skriva brev till honom när Club Nintendo fortfarande var aktiv som tidning i Sverige. Idioti förstås, men charmig sådan. Kanske.

Den som inte hängt med i krokarna bör veta att den här lilla avstickarserien ursprungligen växte fram ur en märklig storsatsning på 90-talet vid namn Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars. En uppskattad rollspelstitel som aldrig nådde Europa, men väl Japan och Nordamerika. Här tog man bort plattformande och sylvass spelkontroll - allt som gör Mario till Mario med andra ord - och ersatte hela rasket med djupa rollspelselement och en långsam, märklig, humoristisk och lite seglivad berättelse - och det funkade! Konceptet i sig är långt mycket vuxnare än standardspelen med Mario i huvudrollen, om man med "vuxet" syftar på att det kräver viss språkkunskap och en god dos tålamod.

Resten är väl egentligen historia. Innan Sticker Star har totalt tre titlar både släppts och uppskattats av en lojal publik som uppskattat serien för dess humor och annorlunda upplägg. Pressen är därmed stor på den lilla Nintendo 3DS-kassetten. Å ena sidan känns plattformen som gjord för den glatt tecknade estetiken i flera lager. Å andra sidan har stora delar av rollspelsinslagen fått stryka på foten till förmån för ett nytt, aningen snabbare system - och redan under första spelsessionen står det klart för mig att det här kommer att dela upp fansen i två läger. Huruvida man gillar Paper Mario: Sticker Star handlar helt enkelt om vad man vill få med sig ur serien sedan tidigare.

Humorn är intakt. Likaså den genomcharmiga designen och musiken. Kartongkulisserna i bakgrunden i kombination med hur platt och identitetslöst svampfolket ser ut får mig att trivas som en faktura i ett fönsterkuvert redan från första stund, och grafikbriljansen bara ökar ju längre jag tar mig i det långa äventyret. När Bowser rullat ihop huvudstaden till ett enormt pergament och en mindre armé av svampar ska hjälpas åt för att knuffa den på plats igen skrattar jag till lite lätt. När en överentusiastisk Toad råkar fastna på undersidan och hans kompisar bara fortsätter sina liv som vanligt skrattar jag igen. Högt den här gången.

Med lite list går det att rädda fjantsvampen. Självklart med en rejäl belöning som tack för besväret. Här ser jag direkta likheter med det jag älskar från Zelda-serien, och kanske är det just den här typen av småsaker som klistrar mig vid den lilla konsolen långt in på nätterna, snarare än huvuduppdraget i sig. Varje gång jag vill stänga av hittar jag ett nytt klistermärke som måste in i klistermärkesmuseét, eller en ny karaktär som har något kul att berätta. Att jag egentligen borde fokusera på att hämta tillbaka de kungliga klistermärkena som stulits från den allra kungligaste klistermärkesstjärnan känns inte så brådskande.

Jag samlade aldrig på klistermärken som barn. Inte som vuxen heller för den delen. Därför har temat känts svagt såhär på förhand. Supersvagt om jag ska vara helt ärlig. Med spelet framför mig förstår jag dock precis varför man har gjort det val man trots allt har gjort. I en värld gjord på papper och kartong känns det plötsligt fullt logiskt att vissa papperslappar ska sitta klistrade över saker och ting, och att samla på sig alla framkallar samlarmanikern i mig på ett sätt som tidigare känts exklusivt för Pokémon - med några få undantag här och där.

Vad beträffar striderna, som använder just klistermärken som mantra, kommer hardcore-publiken att skrika sig hesa över hur det har "dummats ned". Hur det inte är samma sak som tidigare. I värsta fall har Nintendo förstört ett och annat liv. För till skillnad från Super Paper Mario till Nintendo Wii är det turbaserade strider som råder den här gången. Och till skillnad från Paper Mario 64 är upplägget betydligt simplare.

Här gäller det helt enkelt att använda logik och rätt klistermärken för att vinna, och så lite timing. Vet jag att många fiender kommer att kasta sig över mig i nästa runda tar jag helt enkelt på mig en spikförsedd hjälm och väntar på motståndarens tur. Trycker jag på A-knappen i rätt ögonblick så kommer jag att skada motståndarna extra mycket, och när klistermärket är använt försvinner det permanent tills jag hittar ett nytt likadant.

För att ge tillvaron lite extra krydda har man valt att implementera en enarmad bandit i striderna. Om jag exempelvis möter 3 fiender och vill krossa allihop på en och samma runda kan jag satsa lite mynt på den enarmade banditen. Antalet lika symboler kommer att generera antalet tillåtna attacker den här rundan. Jag kan dessutom vinna priser här såsom pengar eller hälsosvampar.

Överlag trivs jag väldigt bra i Paper Mario: Sticker Star. Bitvis mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. I vissa stunder (som jag inte tänker berätta om här) kan jag verkligen inte släppa blicken från skärmen utan sitter bara och gapar för att till sist brista ut i skratt över hur genialiskt man har lekt med idén om Svampriket i ett litet, litet dockhus.

Men. Jag vill ändå poängtera att jag stundtals blir trött på för många strider med likadana fiender. Som i segmentet där det gäller att ta sig över en mur med bomber fallande från himlen. Det räcker nämligen inte bara med att undvika bomberna. Om en av de rör i mig så måste jag in i det turbaserade läget och dansa hela baletten innan jag tar mig ut igen. När det sker på löpande band bara för att jag ska få ta mig över en alldeles för lång mur känns det snarare som tidsutfyllnad än underhållning, och det gillar jag inte. Särskilt inte när det inte finns några erfarenhetspoäng i potten.

En annan sak som förvirrat och irriterat är hur oförutsägbara spelets hemligheter är. Vissa föremål som krävs för att ta sig vidare finns dolda på en specifik bana, och det är inte ens alltid jag inser att jag ens behöver använda ett specifikt föremål på en specifik plats - och absolut inte när jag inte vet om att föremålet existerar. Förbered dig på att finkamma banor du redan spelat igenom med andra ord. Helt utan att veta vad du letar efter. Precis som i Legend of Zelda till Nintendo 8-bitars, fast med möjligheten att fusktitta på internet.

I slutändan är Paper Mario: Sticker Star ett spel som jag skulle kunna rekommendera till nästan vem som helst. I synnerhet dig som vuxit upp och blivit internationellt bevandrad tillsammans med Mario. Vet du med dig att du har lite svårt för engelska eller helt enkelt saknar tålamod skulle jag istället avråda och rekommendera att du kikar närmare på Super Mario 3D Land istället.