Alla fans av klassiska shoot'em ups har nu en solklar anledning att köpa sig en PSP, för det blir inte mer klassiskt än Gradius. Redan 1985 släpptes det första spelet i arkadhallarna och några år senare hittade det, i något nerbantad form, till våra NES:ar. Jag minns fortfarande hur jag kämpade och kämpade med att komma vidare, för Gradius var en rejäl utmaning. Vanligtvis brukade mina liv ta slut ungefär vid de där djävulska vulkanerna på första banan, och än idag har jag aldrig sett slutet på spelet. Det var inte förrän halvuppföljaren Life Force, som hade Konami-koden som gav mig 30 fuskiga extraliv, som jag kunde klara spelet. Men nu spårar jag ur en aning. Ahöm. Det som var nyskapande då, och faktiskt fortfarande är rätt nyskapande inom den här genren, var vapensystemet som låter oss välja vilka vapen vi vill förbättra allt eftersom vi spöar fler fiender. Sätta in en snabb extramissil nu eller spara ett tag till för att få den där allsmäktiga bautalasern? Detta ger spelet en taktisk dimension som följer med genom hela serien.

Jo, för det är förstås nästan hela serien på en praktisk bärbar skiva, från det första spelet till Gradius Gaiden från 1997 och Gradius IV från 1998. Upplägget är identiskt i samtliga spel, med bara smärre förändringar i vilka vapen du har att välja mellan. Men det spelar ingen roll. Redan från början var Gradius närmast perfekt med en balanserad, hård men rättvis utmaning. Det handlar om survival horror, "survival" eftersom det är det enda du har att göra, "horror" eftersom du blir av med alla vapen om du dör och måste bygga upp dem från grunden igen.

Trots att spelen är tio-tjugo år gamla imponerar grafiken, tack vare klockren design och för tiden makalöst häftiga effekter. Jag menar, visst har tekniken gått vidare, men om man tänker på att Konami gjorde de brinnande drakarna och den tillika brinnande fenixen samtidigt som Nintendo utvecklade Super Mario Bros 2, så är det rätt imponerande. Var och varannan minut stöter jag på nya skärmstora monster, brinnande omgivningar och massvis med laserstrålar åt alla möjliga håll. Det är förstås inte riktigt i klass med det ultraläckra Gradius V, men nästan. Gradius Gaiden släpptes bara i Japan till PSone och bjuder på lite av en Best Of, med massvis av smarta nyheter och läckra effekter, och är kanske det bästa spelet i serien. På tal om det hade jag gärna haft med även det femte spelet i den här samlingen, samt gärna också Life Force, men man kan ju inte få allt här i världen.

Med fem spel, som tack vare alla inställningsmöjligheter kan justeras från "svårt" via "toksvårt" till "men snälla lilla Konami, hur hade ni tänkt er det här?", är Gradius Collection ett mycket välkommet bidrag i min PSP-samling. Förutom del ett och del fem har jag inte haft tillfälle att riktigt sätta mig in i serien, men det kan jag alltså göra nu och det tänker jag också göra. Under årens lopp och efter att ha formats av Ikaruga och Espgaluda har jag numera en sportslig chans att klara mig, så nu ska de små kräken äntligen få igen! Tack vare en generös autofire slipper jag också trycka högertummen ur led, vänstertummen som ska styra skeppet är det dock värre med. Men men, ett kärt besvär.