Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

GAME PARTY CHAMPIONS

Pard har fått den stora (o)lyckan att testa det mest meningslösa spel som släppts till en konsol. I detta fall Wii U. Som hennes tioårige son uttryckte det: Vem har gjort det här? Och varför?


Det är ett sällsynt ögonblick i livet när man får sätta tänderna i ett spel som får en att rysa i hela kroppen. Som får håret att stå på ända, ansiktsmusklerna rycka okontrollerat och svagare personer att gråta. Av äckel och förtvivlan, alltså. Förtvivlan över att någonsin ha stoppat in skivan i konsolen, förtvivlan över att inte kunna spola tillbaka tiden och göra de senaste timmarna ogjorda. Fy fan för dig Petter... Jag kommer aldrig att förlåta.

Jag har nu fått uppleva ett av de sämsta spelen i mitt liv som TV-spelare. Game Party Champions till Wii U är en ren festival i koncentrerad uselhet och får både barnafödande och en manlig mans rejäla förkylning att verka lockande i jämförelse. Spelfestmästarna, är alltså temat för denna motbjudande katastrof av minispel (jag ber härmed om ursäkt till alla andra spel för att jag använder samma ord för att beskriva dessa åtta kreationer, vilka spelskaparna själva kallar "spännande nya spellägen" som "garanterat får igång dina tävlingssafter"). Magsafter, möjligen, yttrade i en halsbränna surare än härskna oliver.

Game Party Champions
Här hittar vi en bild på en fruktansvärd del av detta avskyvärda spel.
Detta är en annons:

Först ut för rakning var Story Mode. Här fick man till att börja med välja om ens karaktär skulle vara manlig eller kvinnlig, och jag valde en tjej ur det fjolligt poserande urvalet. Därefter började... Filmen. Horribelt animerade karaktärer, nämligen "jag" som tydligen hette Riley och hennes bästa killkompis, har en djup och innerlig konversation som går från soffan till garaget.

Förlåt, skrev jag konversation? Killen har en monolog, medan Riley grymtar då och då. Min gissning är att hon inte säger något för att vi lättare ska kunna tänka oss att vi är karaktären, lite som Gordon Freeman. Vilket är tragiskt nog i sig med tanke på upplägget här, men när kompisen börjar lägga ut om hur vår svåra barndom måste ha påverkat oss, att växa upp utan en pappa vilket förstås gjort att vi aldrig orkar gå ut och göra något - fast vi är bara bäst på allt som har med spel att göra... Då är skämsfaktorn redan för hög för att jag skulle identifiera mig på minsta sätt med dessa karaktärer utan en ersättning på i runda slängar några miljoner.

Detta är en annons:

Hur som haver så lyckas kompisen tydligen övertala Riley om att ställa upp i en tävling på den lokala arkadhallen. Men först, lite uppvärmning. Air hockey! Ett spel som jag i verkligheten mer än gärna kör en omgång eller femton på, så det lovade ju om än inte gott efter den starten, åtminstone lite hopp om att själva spelandet kunde vara bättre än inramningen. Men ack, så fel jag hade.

Game Party Champions
Här hittar vi en annan bild på en fruktansvärd del av detta avskyvärda spel.

I TV-rutan ser man alltså air hockey-bordet och vår motspelare. På Gamepadens skärm visas mitt eget mål och lite av spelplanen, dock inte ända till mittlinjen ens. Med stylusen ska jag styra "pushern" (klubban) och bängla iväg pucken in i motståndarens mål.

För det första innebär ju detta att jag behöver titta på TV:n för att se vart jag ska sikta. Tyvärr hjälper inte det eftersom det är ett lagg på stylusen som gör att när jag försöker sätta ett snabbt skott så hänger inte pucken med. Så mycket för snärten som krävs för air hockey, alltså. Dessutom hjälper det inte om man till äventyrs råkar få in en perfekt träff, eftersom pushern uppenbarligen glider rakt igenom pucken om man har minsta fart i fingerflärpandet.

Man kan alltså inte sikta, precisionen med stylusen är så genomrutten att jag lyckas göra fyra självmål på två minuter, även om man träffar rätt så missar man pucken och hela upplevelsen är så menlös att den lämnar ett stort, svart hål i själen. Min vapendragare menar dock på att det där gick alldeles finfint och utan vidare diskussion drar vi till arkadhallen, där det är dags för ett parti ping pong.

Game Party Champions
Här hittar vi en tredje bild på en fruktansvärd del av detta avskyvärda spel.

Här är det ungefär samma upplägg, man ser sin sida av bordet på Gamepaden men inte nätet, och helheten med motståndaren på TV:n. Dock är det ingen idé att ens snegla ner på din Gamepad-skärm, eftersom bollen inte syns på den. Hur ska man då kunna träffa den med din imaginära, stylusstyrda racket, undrar du? Ja... Du får helt enkelt låtsas att du, med någon slags känsla, slår till bollen med ett litet fjuttstreck på din kontroll medan du tittar på den på TV:n.

Det här innebär alltså att en eventuell vinst känns fullkomligt oförtjänt, då man inte på något sätt kan påstå att det varken är talang, övning eller färdighet som bidragit. Detsamma gäller förstås för en förlust. På vilket sätt detta ska elda på var och ens inneboende tävlingsanda undgår mig helt. Det ironiska är att detta är ett av de bästa minispelen i Game Party Champions.

Game Party Champions
Här hittar vi också en bild på en fruktansvärd del av detta avskyvärda spel.

Ju längre in i spelet jag kommer, desto mer skrikgråter familjen som tittar på av ångest (under tvång). Folket runt mig försöker lätta upp stämningen med kommentarer om att det är så dåligt att man måste skratta. Men jag skrattar inte. Ingen stämning lättas upp. Istället känner jag hur mina ögon får ett mer och mer dött uttryck allt eftersom spelet suger livsglädjen och njutningen ur varje ögonblick. Jag är galet arg. Jag är rasande. Att ett spel av den här kvaliteten ens får släppas idag, 2012. Det är helt... fantastiskt.

Snart nog får även maken och sonen sin beskärda del av eländet, då vi testar Party mode. Risken finns dock att en kristen martyr skulle haft mer roligt på en fest med romerska senatorer sugna på ett skvätt tortyrlek innan middagen, än vad vi har med detta spel. Den mest spännande grenen är inte en av grenarna, utan att snurra på tärningshjulet för att se hur många steg man ska gå på spelbrädet.

Klarar du minispelet som rutan du hamnar på innebär får du stå kvar till nästa omgång, annars får du backa lika många steg igen. Med tanke på att ingenting är utformat efter att kunna utvecklas av, engageras i eller på något sätt väcka intresse hos spelaren kommer ingen av oss långt på brädet innan vi i panik stänger av för att inte förgås av tristess. Tioåringens åsikt sammanfattas träffsäkert i: "Familjespel? Förlorarspel!"

Game Party Champions
Jaa! Här hittar vi en bild på en fruktansvärd del av detta avskyvärda spel.

I Frispelsläget kan man välja mellan de olika grenarna. Från början är enbart lättaste svårighetsgraden upplåst. Det man spontant genast undrar är hur de gjort med de högre svårighetsgraderna. Ställt in "förlust" oftare i slumpgeneratorn? Det finns ju till och med ett minispel som kallas Skill ball, där den första reaktionen efter en blick ner på Gamepaden blev "Alltså vad har jag här då?" Och så mycket mer än så finns inte att säga om det.

Man ska, med stylusen förstås, "kasta" eller "rulla" en boll längs en bana och försöka sätta den i hålen som ger högst poäng. Men som med allt annat spelar det ingen roll hur man siktar, det spelar ingen roll hur hårt man tar i (hur snabbt man drar med stylusen över skärmen alltså) eller hur man håller kontrollen, bollen går ändå precis hur som helst och du har ingen kontroll alls över om du ska plocka poäng eller ej. Detta är ett genomgående mönster över alla grenar, som baseball, hoop shoot, football och minigolf. I den sistnämnda kan du dessutom stå och putta med din klubba i en evighet och ändå bara leka den berömda "inte nudda boll".

Game Party Champions
Mer avskyvärda screenshots ovan.

En annan pinsam miss uppenbarar sig i spelet Water gun, där du precis som på tivoli ska pricka banditer som dyker upp men undvika att blöta ner damerna. Här står det att poängen som krävs för vinst är 80, vilket är direkt felaktigt då alla i familjen provar ett antal gånger innan vi listar ut att man måste få minst 90 poäng för att klara sig.

Game Party Champions till Wii U är sammanfattningsvis en obehagligt avskyvärd samling onödiga, avföringsdoftande minispel där flera vanligtvis roliga tidsfördriv degraderats till förnedring och avsky, inramat av stela neandertalanimationer med noll texturer, ljudeffekter och musik från alla produktioners B-helvete och ett horribelt försök till underhållande prat. Mayaindianerna missade helt enkelt på ett par dagar när de förutsåg kreativitetens och livslustens undergång i och med detta skräckinjagande exempel på spelhistoriens största misslyckanden.

01 Gamereactor Sverige
1 / 10
+
Nej
-
Extremt värdelös spelkontroll, slumpmässiga vinster och förluster, förskräckligt försök till story, partyförstörande flerspelarläge, avgrundsdålig grafik, genuint horribel ljudbild, äcklig design

En andra åsikt

Petter Hegevall
Avskyvärt. Årets sämsta spel. 1/10
Detta är en annons: