Ninja Gaiden-serien har en ovanlig tradition av att vara actionäventyr som alltid fått nya versioner med extra tillägg efter varje nytt spel. Ninja Gaiden 3 är heller inget undantag och nu, knappt ett år efter att det först släpptes har Team Ninja knåpat ihop Ninja Gaiden 3: Razor's Edge. Ett spel där man lyssnat till vad många kritiska fans haft att säga om originalet, och där man försökt åtgärda bristerna.

Därför känns Ninja Gaiden 3: Razor's Edge redan från start mer som föregångarna i serien. Ryu känns lite tightare att styra, det finns fler vapen att välja bland och man har inte tillgång till alla tekniker från start utan blir sakta men säkert bättre. Den karma man samlar på sig används både för poäng och som valuta, guld-skarabéer finns återigen att samla och den stora mängden Quick Time Events har bantats ned.

Allt det här är såklart goda nyheter och man måste ändå ha respekt för att Team Ninja faktiskt tagit åt sig av kritiken och inte framhärdat att deras lösningar var de bästa. Det största problemet med Ninja Gaiden 3: Razor's Edge förblir dock Ninja Gaiden 3, för hur bra Team Ninja ändå jobbat med att förbättra spelet, finns det ändå grunder som är svåra att bortse ifrån. Det inkluderar bland annat story och bandesign, vilka inte kan ändras genom annat än att radikalt göra om hela spelet ifråga.

Därför består Ninja Gaiden 3: Razor's Edge av mängder av korrigeringar, snarare än att bjuda på något helt nytt. Men det mesta som förändrats är till det bättre och får spelet att kännas som just Ninja Gaiden. Det märks av redan i spelets inledande strider där det inte går att undgå att se hur mycket smartare fienden blivit.

Skurkarna är verkligen ute efter mig och vet att jag kommer hugga dem till köttkonfetti om de inte lyckas med sitt uppsåt - att döda mig. De flankerar, är aggressivare och kommer att kämpa tills varje liten livsgnista är borta. Bli inte förvånad om till synes sönderhuggna fiender plötsligt drar sprinten från en granat och kastar sig mot dig i en självmordsattack, eller om fiender klyvna vid midjan hasar sig fram längs marken som om en komplett benkapning bara är ett ytligt skrubbsår, i bästa Monty Python-anda.

Värt att notera är för övrigt att Ninja Gaiden 3: Razor's Edge är betydligt blodigare än sin föregångare, och det känns riktigt roligt att se att Nintendo är de som serverar mest våld för en gångs skull. Kanske ett tecken på att de faktiskt menar allvar med snacket om att satsa mer på hardcore-spelare och inte kommer att försöka tvinga fram barnvänligare versioner av spelen.

Till skillnad från många andra multiformatsspel som släppts till Wii U försöker Team Ninja inte att tvinga sig på spelaren genom att lägga massa onödigheter på Wii U Gamepad. Något jag applåderar då varken kartor, livmätare eller liknande visat sig vara speciellt praktiska att ha på extraskärmen. Istället får man nu en lista över de attacker man har tillgängliga och med ens känns det helt logiskt. Tidigare har jag varit tvungen att pausa spelet, bläddra i menyer och sedan försökt minnas hur jag gjorde en viss grej.

Nu står det istället på skärmen och förenklar hanteringen rejält. Därmed spelar jag också mer varierat och avancerat. Vilket alltså behövs med tanke på det starkare motståndet som dessutom blir bättre och bättre, samt att man även får mer karma av att spela riktigt tjusigt. Allra bäst känns dock ett spel som Ninja Gaiden 3: Razor's Edge med en Pro Controller. Den extra följsamhet man får från en mindre och smidigare handkontroll går faktiskt inte att underskatta i kategorin ilsnabb action.

Allt är inte frid och fröjd med de förändringar som gjorts till Ninja Gaiden 3: Razor's Edge dock. Bland annat tappar man maxhälsa av att ta stryk, och att komma till en boss med lite liv kvar är lika med bleka döden. För skulle man dö (och det kommer man att göra) så får man starta om striden med lika lite liv. Det här är ett inslag som kändes passé för tio år sedan och som jag verkligen önskar att Team Ninja hade gjort något åt.

På samma sätt har man även rensat bland Quick Time Events, medan andra bara maskerats. Det betyder i praktiken att de fortfarande är Quick Time Events men att man inte informeras om knapptryckningarna man ska göra. Det gör att man ibland inte förstår vilken knapp man ska trycka på och därför går en ond bråd död till mötes helt i onödan. Likaså gillar jag heller inte klättrandet med hjälp av kunais (knivar, typ). Det är onödigt svårt och den bräcklige Jonas Mäki hade förmodligen varit en bättre ninja än Ryu Hayabusa när det kommer till att bestiga väggar.

Grafiskt känns det även snäppet under Ninja Gaiden 3 till Playstation 3 och Xbox 360 med sämre texturer och obefintlig kantutjämning samt bilduppdateringshackande när det blir för mycket action. Team Ninja har heller inte lyckats få bukt med den trilskande kameran och det faktum att det fortfarande står fiender med raketkastare utanför skärmen och beskjuter en mitt i långa ursnygga combos utan att man egentligen har en chans att undkomma. Då hjälper det inte att man lagt in allt extra lullull och fixar, samt försett spelet med möjligheten att spela som Dead or Alive-Ayane på två banor.

Ninja Gaiden 3: Razor's Edge är utan minsta tvekan den bästa versionen av Ninja Gaiden 3. Det påminner mer om de båda tidigare spelet och visar att Team Ninja ödmjukt insett att de var på djupt vatten när de försökte göra om serien. Däremot är det inte så mycket bättre att jag är villig att höja en siffra. Där originalet fick en svag sjua är det här istället en stark sådan, och om du vill ha ett bra actionäventyr till din nyinköpta Wii U så kan jag verkligen rekommendera Ninja Gaiden 3: Razor's Edge.