Något jag alltid tyckt om med Platinum Games är att det ständigt tycks finnas en känsla för arv och ursprung i deras spel. En tydlig linje som löper mellan dåtiden och nutiden. Och inte i form av industrins vanliga "Hey, låt oss kittla nostalgitarmen så att folkets plånböcker öppnas" eller indiescenens nästan tjatiga vurmande för pixelgrafik.
Nej, istället handlar det om spelbarheten och hur Platinum Games ständigt tycks bärga gamla glömda idéer från förr och sedan klä upp dem i helt nyskräddade kostymer. Ofta hämtade från de allra mest inrökta arkadhallarna med flimriga displayer och knastriga högtalarsystemen som hostar ut spruckna jinglar från forntiden. Och det är förstås inte unikt för Platinum Games i sig, utan verkar stort sett ha varit någon form av ledmotiv för de här spelutvecklarna, ända sedan det deras studio bar namnet Clover och ägdes av Capcom.
I deras senaste titel Anarchy Reigns har Platinum lagt den gamla skolans arkad-beat 'em ups på operationsbordet och korsat dem med den smala, men betydligt mer moderna online-brawlern där flervägsfajter utkämpas på stora arenor över cyberspejs. Resultatet är mycket riktigt en plats där ren och skär anarki råder.
Världen har här förvandlats till en postapokalyps på steroider där ett konstant "battle royale" råder mellan katastofens överlevare och där två män, Jack Cayman från Platinums Games-spelet Mad World, och prisjägaren Leo söker hämnd på en och samma man.
Under hela min tid med Anarchy Reigns så ringer ett citat konstant i sinnet.
"You are already dead."
Anarchy Reigns är nämligen så nära det går att komma en spelbar version av den gamla animeklassikern Fist of the North Star. En film så manlig att du får helskägg bara av att se den. Det är en excentrisk och ofta hutlös blandning av estetiska och spelmässiga stilar där allt är uppskruvat till 11 och självmedveten camp och parodi samsas med melodram och blodigt allvar. Slutprodukten är därför rörig men svår att inte tycka väldigt mycket om.
I sina bästa stunder blir det nämligen så bra som tomt underhållningsvåld någonsin kan bli. Det är engagerande, utmanande och fascinerande. Olikt exempelvis Mad World försöker Anarchy Reigns aldrig leverera några överliggande teman eller poänger i hur spelet och historien är utformad, utan satsar istället på att vara en så bra genreprodukt som möjligt. Det finns tyngd och fysik i attackerna och det hyperboliska lekvåldet har en nästan renande verkan som balsamerar actionsjälen.
I sina värsta stunder är det istället tråkigt och monotont. Något som alltid varit den återkommande sjukdomen för brawlers såväl som old school-beat 'em ups och något som tydligen inte ens Platinum Games kan råda på. Den öppna spelvärlden blir mellan varven tom på innehåll och de lösryckta uppdragen och striderna går stundom på tomgång. Den värsta synd Anarchy Reigns begår i det här fallet är i hur få attacker det finns. Trots en uppsjö av fantastiska karaktärer där monstruösa metalltjurar samsas med spikdamer och elektroryssar, så trodde man att variationen skulle vara större. Visst finns skillnaderna här, men nog lutar sig spelsystemet allt för ofta mot samma knappkombinationer och attackmönster.
Med tanke på att det är en brawler fungerar lustigt nog Anarchy Reings ändå som bäst i de svårare en-mot-en-striderna, som kräver mer av ett pareringsarbete och där all action istället portioneras ut i strategiska små explosioner av vansinne. När det är fullt av saker på skärmen går systemet alltför ofta emot sig själv med tanke på att du bara kan ha en fiende i målsiktet samtidigt.
Men dessa problem gäller enbart storyläget. Online däremot fungerar det betydligt bättre eftersom alla då plötsligt kämpar på lika villkor. Och det är i onlineläget som Anarchy Reigns verkligen hör hemma. Så pass att kampanjläget stundtals känns som en andrahandsprodukt till det. Online blir det slumpmässiga kaoset av specialattacker som förlöses, bossar som trollas fram och gigantiska maskiner som anstormar de stora banorna istället en del av spelet snarare än något som känns som ett lösryckt irritationsmoment.
Visserligen gör alla slumpmoment så att Anarchy Reigns aldrig kommer kunna bli något som folk investerar seriös speltid i, men som likväl gör det till strålande partyfighting. Som jag sa satsar Anarchy Reigns om något på att vara en så bra genreprodukt som möjligt men inte mer än så. Det är mer Power Stone än Super Smash Bros Melee.
Online känns variationen mellan de 16 karaktärerna också lagom stor. Nyansen är tillräcklig för att tillfredsställa olika smaker men det är samtidigt lättillängligt nog för att alla ska kunna ta del av alla karaktärer, utan att behöva plugga in en telefonkatalog först.
Lobbyn tar sin tid på sig att bygga matcher men erbjuder likväl en stabil nätkod för upp till 16 spelare samtidigt och i nästan lika många spellägen.
Förutom standardkosten av flaggfångning och olika sorters dödsmatcher så finns även saker som den våldsamma bollsporten Death Ball och Survival-lägen. Att det inte finns något splitscreen-läge känns smått obegripligt men en tröst är i alla fall att det finns möjlighet att använda bottar om man vill. Allt som allt är det otroligt mycket innehåll som bjuds offline som online. Inte minst med tanke på att spelet dessutom är rabatterat (Anarchy Reigns släpp-pris ligger på 349).
Priset rimmar dessutom väl med den audiovisuella stilen på spelet. Inte för att det ser fult ut, eller nåja, tekniskt lämnar det väl en del att önska. Utan för att Anarchy Reigns medvetet tycks sträva efter en budgetlook av grälla färger och precis lagom mängd överdesign. Det finns en stor kreativtet här som skapar många minnesvärda stunder. Inte minst när det kommer till karaktärerna och vilken schizofren variation de bjuder på. Det känns rentav som att alla egentligen skulle kunna vara stjärnor i sina egna Platinum Games-spel. Inte för att jag tror att Anarchy Reigns kommer bli vad Diddy Kong Racing blev för Rare, men visst finns ändå ambitionerna här.
Till det hela finns också en drös röstskådespelare av varierande skicklighet som, för det mesta, lägger lagom många skivor smält ost över det pajiga manuset. Ljudavdelningen domineras annars av ett av årets, redan nu, bästa soundtracks som matar tung och kontextanpassad hiphop med elektroniska syntångvältar och rökig jazz.
För oss som gillar en bra brawler är det långt mellan måltiderna, men här bjuds vi en som levererar på samtliga punkter och som inte ens behöver förlita sig på en gammal katalog av nostalgiska karaktärer för att lyckas. Istället bjuds vi på nytt, nytt och åter nytt om än med en vördnad och respekt för det förflutna.
Anarchy Reigns är inte perfekt. Storyläget haltar i engagemang och avsaknaden av ett splitscreenläge är tydlig. Mycket talar för att Anarchy Reigns i sig nedprioriterades av Platinum Games när de fick kontraktet av Hideo Kojima att utveckla Metal Gear Rising: Revengeance. Inte minst eftersom det nu smygs ut till rabattpris månaden innan Revengeance släpps. Det är synd, för Anarchy Reigns är en fighting- och vansinnesfest som är större än summan av alla sina delar och som inte bör missas av något genrefan.