Street Supremacy

Ett av de första spelen jag någonsin recenserade var Tokyo Highway Challenge till Dreamcast. Det var ett roligt racingspel, som dock var ytterst begränsat i sitt koncept med den enda långa motorvägen som man kuskade runt på och utmanade medtrafikanter genom att använda sina blinkers. Inte trodde jag väl då att jag skulle sitta här sju år senare och recensera ett spel med ett liknande upplägg från samma utvecklare och skriva att det snarast är ett steg tillbaka jämfört med Dreamcast-version jag på den tiden gav ett godkänt betyg. Under tiden har det släpps mer än en handfull liknande racingspel från Genki till allehanda format och det känns inte speciellt konstigt att den europeiska utgivaren Konami valt att döpa om titeln till Street Supremacy (Ubisoft döpte för övrigt också om Xbox 360-spelet i samma serie till Import Tuner Challenge). Det finns knappast någon direkt positiv klang kring spelserien, helt enkelt.

Visst har det hänt några positiva saker. Team Battle-läget är ett välkommet tillägg som ger en ökad dimension till racingen och som åtminstone försöker skapa lite verklig rivalitet. Jag gillar också hur man går upp i nivåer som låser upp nya uppgraderingsmöjligheter (som man sedan kan köpa). Motorvägen är indelad i olika sektorer den här gången som domineras av ett racinggäng. Det gäller givetvis att bli asfaltens kung, vara ledare i sitt lag och dominera kartan. Upplägget betyder dock att hela tanken med att fritt åka omkring och utmana valfri bil är helt borta. Istället hamnar man direkt in i duellen och man kan således inte välja var den ska starta. Detta gör i sin tur duellerna oerhört repetitiva. Du måste också nöta samma delar av banan om och om igen, men nästan identiska korta lopp där det handlar om att jaga ikapp motståndaren, ta sig förbi och undvika den sparsamt utplacerade drönartrafiken. Fullständigt urtråkigt och när man spenderar längre tid i menyer och stirrandes på laddskärmar gör jag som George Michael och somnar framför ratten... jag menar den analoga knappen.

Själva körkänslan är inget extra, men faller inte heller helt ur ramen. Bilarna är lite tröga att styra, men det handlar knappast om någon simulatorlik upplevelse och mestadels handlar det om att trycka ner gasen så hårt du kan över långa raksträckor. Spelet är heller inte tänkt att passa någon tuning-ekvilibrist heller utan delarna är enkelt rangordnade efter hur bra deras effekt är. Däcken ger antingen bättre grepp eller något bättre fart och växellådan uppgraderas för snabbare acceleration. Det är ungefär så enkelt jag vill ha tuning i bilspel, bra eller dåligt punkt och slut, men för någon mer bilintresserad framstår det som alltför banalt. Det finns annars en hel del olika delar att uppgradera sin bil med och du kan givetvis även välja att köpa en bättre bil under resans gång.

Som om det inte vore nog med det tråkiga upplägget så fungerar wi-fi-läget inte alls speciellt bra och grafiken lider förutom av att vara relativt primitiv också av en del pinsamma buggar. Nej, även om jag gillade själva ursprungskonceptet i Tokyo Highway Challenge (Tokyo Extreme Racer) så går det inte att blunda för att Genki varken fört konceptet framåt eller ens kommit riktigt nära att skapa ett underhållande racingspel den här gången. Men det som framförallt stjälper Street Supremacy är att själva tävlandet är så enformigt. Det här är inte ens nära, Genki...