Destroy All Humans 2

Den lille ljusgrå, Gollum-liknande rymdvarelsen Crypto 137 är tillbaka, eller kanske snarare hans klon Crypto 138. Denna gång är storyn förlagd tio år senare, vilket placerar spelet mitt i 60-talets kalla krig bland långhåriga hippies klädda i naturfärgade bomullskreationer.

Crypto 138 har levt gott ett tag förklädd till Förenta staternas president, då den alltid lika ondskefulla sovjetiska krigsmakten råkar sänka Cryptos moderskepp. Kort sagt så är han strandad på Jorden. Igen. För att komma tillbaka måste han utföra en rad uppdrag och samla ihop allt nödvändigt som behövs för att komma hem.

Uppdragen är varierande och går ut på att starta religiösa kulter, samla bränsleceller samt naturligtvis en väldans massa brutalt forskande med analprober. Tyvärr kommer jag på mig med att tröttna snabbt på Destroy All Humans 2 som känns alldeles för likt sin föregångare. Jag springer omkring med min lille rymdvarelse längs linjära banor och läser folks tankar, tvingar dem att dansa och lyfter sällskapshundar med telekinesi. Dessutom får man återigen ratta Cryptos rymdskepp, vilket dock inte är lika skoj som förut på grund av mer ojämn bilduppdatering samt objekt som liksom bara hoppar fram i horisonten. Även om de olika uppdragen man ska utföra har egna mål, utförs allt på i grund och botten samma sätt och jag kände snabbt av att spelet blev repetitivt.

Men precis som i föregångaren är dessa uppdrag ganska sekundära om man vill och det roligaste i spelet är istället möjligheten att bara springa runt med sin genomonde och ganska fula utomjordning för att hitta på diverse hyss. Allra roligast har jag med vapnet Dislocator som bokstavligt talat ger det stackars offret spasmer av ett sällan skådat slag, samtidigt som denne kastas högt upp i luften innan de brutalt smaskas mot marken. Dessutom kan Dislocatorn uppgraderas ytterligare om man tycker det känns lite för mesigt.

Spelet utspelas på totalt fem platser där vi bland annat får se 60-talets USA, Japan och rymdvärlden Solaris. Personligen hade jag allra roligast på förstnämnda plats bland alla klassiska hippies, så även jag som inte var med under denna speciella era får chansen att prova på deras freds- och kärleksbudskap. Fast mest av allt vill man ju sabba förståss.

Det märks att Pandemic Studios velat komma ifrån den ofta ganska döda känsla digitala städer har genom att öka på liv och rörelse. Det är exempelvis långt mer folk i Destroy All Humans 2 än i något annat fritt spel till Xbox. Tyvärr har man dock kraftigt begränsat just friheten, vilket antagligen beror på att man istället gjort en mer levande stad. Prioriteringen känns klart felaktig och jag frustreras av att inte kunna in i byggnader som tidigare, annat än i de där man har något specifikt som måste uträttas. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över om jag verkligen är den enda klonen i spelet. Antalet människomodeller är försvinnande begränsat och det ser ganska komiskt ut att ta över en annan människa och därefter interagera med en annan exakt likadan.

Visserligen innehåller Destroy All Humans 2 mer av allt, men det känns ändå lite som ett billigt försök att slå mynt av ett i grunden ganska kul koncept. Nästan allt är återanvänt och man har bara lagt till nya vapen och lite fler finesser till Cryptos rymdskepp. Det enda som känns som ett vettigt tillskott är möjligheten att spela två personer samtidigt. Nu kan man hitta på massa skoj med den trots allt ganska avancerade grafikmotorn som att göra gemensamma analattacker och kasta objekt mot varandra uppe i luften.

Men man ska verkligen älska det första spelet för att Destroy All Humans 2 ska vara köpvärt. Det är som sagt endast mer av samma sak och i flera fall är det dessutom sämre utfört. Det innebär att om du inte spelat föregångaren tidigare, är det ändå ett bättre köp än detta och garanterat även billigare.