Svenska
Gamereactor
recensioner
F.E.A.R. Extraction Point

F.E.A.R. Extraction Point

A war is coming. I've seen it in my dreams. Fire sweeping over the earth. Bodies in the streets. Cities turned to dust. Retaliation...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Paxton Fettels ord ekar i skallen på mig. Ett av de mest minnesvärda spelögonblicken jag har upplevt var när man fick avrätta den knäfallne mannen. Inte för att det är roligt att avrätta människor på deras bara knän. Snarare på grund av att Monolith hade gjort ett så lyckat jobb med att göra den hämndlystne mannen till ett sådant ärkesvin, att man inte ville något annat än att pumpa honom full med bly. Ögonblicket efter att skottet träffade Fettel i huvudet avslöjdades fler av hans vidriga våldsdåd, och tillfredställelsen över hans bortgång var enorm, jag kände att jag hade uträttat något. Detta monster var stoppat, en gång för alla.

HQ

F.E.A.R var ett lysande actionspel som bjöd på löjliga mängder action, ett tempo som kunde svänga åt båda håll på en femöring, men som samtidigt ibland kunde bli lite enformigt och stillastående i handlingsutvecklingen. Blandningen av övernaturlig skräck, vansinnig action och underbar grafik resulterade ändå i ett solitt spel. Handlingen var skruvad och på sina ställen vidrig. Den lilla flickan man såg emellanåt, och som gärna tömde människor på blod och lossade på deras kroppsdelar visade sig vara ett mysterium av sällan skådat slag. Men någonstans i all hennes illvilja kände man att hon trots allt bara gjorde det som var rätt, Med tanke på vad hon hade fått utstå. I slutändan blev allt en bubblande soppa av skumma familjeförhållanden, schizofreni, hämnd och ond, bråd, död. Det förkastliga origin-projektet grusades tillsammans med en stor del av staden, och man trodde att allt var över, dumma tanke.

Extraction Point tar vid precis där F.E.A.R. slutade. När man trodde att allt var över, visar det sig istället att börjar igen. En helikopterkrasch senare och man tror att de livlösa replika-soldaterna är lika döda som Paxton Fettel. Men den hämndlystne och skitarge Fettel dyker snart upp tillsammans med Alma, och jakten börjar på nytt. Denna gång är det inte spelaren som jagar sanningen, utan snarare tvärtom. Det som följer är en omtumlande resa som bjuder på många minnesvärda ögonblick.

Precis som grundspelet bygger Extraction Point väldigt mycket på ögonblick. Vissa ögonblick varar i en minut, vissa i en halv sekund. Må det vara intensiva strider där kroppsdelar separeras från överkroppar och omgivningarna målas innanmäte-rött, eller en oväntad syn som blixtrar förbi för att skapa panik eller förvirring. Många strider sker nu i områden med betydligt större yta än vi är vana vid, och detta skapar en variation som saknades i grundspelet.

Vapenarsenalen har fått sig ett par välkomna tillskott. Det som står ut mest är den nya laserkarbinen. Detta verktyg ger upphov till en röd stråle som som lätt skär genom bålen på en replika-soldat, och som dessutom lämnar ett läckert brännmärke i omgivningen. Som en varm kniv i en smörbytta kapar det fula laservapnet allt som kommer i dess väg, och även om det är lite snålt med att få tag på kraftceller till det, är det ändå det mest tillfredställande vapnet som tillkommit.

Detta är en annons:

En smått gigantisk minigun är även det en ny bekantskap man får lära sig använda. Detta vapen bärs av en ny typ av tung soldat som efter ett tag dyker upp bakom ett hörn och väntar på att få sprutlackera spelaren med bly. Precis som de tunga soldater med spikvapen man titt som tätt träffar, kräver även dessa bestar massvis med bly innan de vänder buken i vädret. När man väl får använda detta vapen själv är det som att bära runt på en skördetröska med gevärspipor på. Precis allt framför spelaren träffas, och även om man själv blir långsam och lätt att träffa, behöver man inte oroa sig speciellt länge. I all ärlighet är det ett vapen som inte egentligen tillför något konkret, men lite skön variation skadar inte. Dessutom kan man plocka upp små kanontorn som kastas på golv, vägg eller tak, och som sedan kommer att öppna eld mot allt fientligt som närmar sig. Ett mycket effektivt hjälpmedel i ett par av striderna, då fienden verkligen väller in från varje tänkbart skrymsle.

Fiendemässigt har det inte hänt speciellt mycket. Förutom en ny tung soldat, och en ny typ av mech som gillar att ställa till förtret för spelaren. Dessutom har en helt ny typ av dold fiende gjort debut. I grundspelet fanns visserligen soldaterna med osynlighets-dräkter, denna gång är det dock värre än så. De nya monstren må inte visa sig speciellt ofta, men när de gör det, är det desto värre. Det enda som skvallrar om deras närvaro är deras glödande röda ögon. Med tanke på att de rör sig med imponerande hastighet mellan olika former av skydd, och man ser dem sällan innan de försöker lägga sina slemmiga händer på spelaren. Om man använder sig av sina förhöjda reflexer kan man ha en sportslig chans, men att träffa dem, även i slowmotion, visar sig vara en utmaning.

Spelmässigt utvecklas Extraction Point hela tiden och finalen är enligt mig fullkomligt lysande. Känslomässiga scener med syndare och hämnare utspelas sig i en episod som till stor del känns som Silent Hill när det är som bäst. Man har någonstans mellan 4-8 timmar att spela, första gången man tar sig igenom Extraction Point, trots att det låter som ganska dåligt tilltaget speltid bör man ändå minnas att tilläggspaketen till förstapersonsskjutare inte är så långa numera. Vem minns inte Episode One till Half-Life 2 till exempel? Här känns det som att man får betydligt mer valuta för pengarna, samt att variationen av miljöer, och även historieberättandet är bättre än i F.E.A.R.

TimeGate Studios har verkligen lyckats att omfamna allt som var bra i grundspelet, och byggt en expansion som tar detta till nästa nivå. Något som utmärker sig speciellt är de strider som sker på lite större ytor. Detta är något som bryter av från grundspelet där allt verkade utspela sig på väldigt små ytor hela tiden. Att klättra upp i ett torn för att ge krypskytteunderstöd till Delta Force-hårdingen Holiday är en ren njutning, och när man dessutom hör hans egna beröm om sig själv om att spelaren inte är den enda "bad motherfucker", kan man inte göra annat än le stort. I slutändan är Extraction Point ännu bättre än F.E.A.R, och bästa expansionen sedan Half-Life: Opposing Force.

Detta är en annons:
F.E.A.R. Extraction PointF.E.A.R. Extraction PointF.E.A.R. Extraction PointF.E.A.R. Extraction Point
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Förbättrad variation, fantastiska strider, audiovisuellt imponerande, strålande final
-
Lämnar vissa frågor obesvarade
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • b00m
    Väldigt likt första F.E.A.R men i detta kunde man sparka/slå/spränga upp dörrarna vilket jag tyckte var mycket bättre, i detta var det... 9/10
  • Exceptional
    F.E.A.R. var ett riktigt bra spel. Expansionen: Extraction Point är ännu bättre. Läskigare, intensivare, coolare, men dock även kortare. Det... 10/10

Relaterade texter



Loading next content