Bionicle Heroes

Spel baserade på någon sorts franchise riktad till barn brukar bli riktigt, riktigt usla. Det verkar som om utgivarna iskallt räknar med att kidsen köper vilken skit som helst bara den har rätt ansikte på omslaget. Och det tidigare Bionicle-spelet som släpptes för tre år sedan var mycket riktigt total apdynga, så förväntningarna på Bionicle Heroes var inte direkt tokhöga. Men ibland blir man glatt överraskad, och även om det inte rör sig om något mästerverk är Bionicle Heroes faktiskt ett spel man med gott samvete kan köpa åt fans av Legos robotar.

Nu ska jag inte låtsas som att jag är expert i ämnet, men Bionicle handlar om hjältar som slåss mot ondskan, lite som klassiska sentai-grupper såsom Power Rangers och Sailor Moon. Fast Bionicles är maskförsedda plastrobotar med söderhavstema. Jepp, danskarna går på knark. Sex helt vanliga plastrobotar var på uppdrag när de plötsligt träffades av blixten och förvandlades till hjältegruppen Toa Inika. Var och en har ett eget tema baserat på ett element, som eld eller jord. Figurerna, som byggs ihop av legobitar, har förstås också egna vapen, även om spelet har valt att ge allihop skjutvapen istället för mestadels närstridsvapen.

Hur som helst, uppdraget är att hitta livets mask (ansiktsmask alltså, inte en krypande sak). Men givetvis står det en hel massa fiender i vägen, och det hela urartar till ett ganska hyggligt skjutaspel i tredjeperson. Man kan hela tiden skifta mellan sina olika hjältar och utnyttja deras färdigheter efter omständigheterna. Nuparu kan till exempel klättra på vissa väggar, eldbaserade Jaller kan springa på lava och Matoru kan utöva prickskytte. Men oftast handlar det bara om att ha ihjäl fienden så fort som möjligt och då tycker jag att Hewkii fungerar allra bäst.

Hans målsökande eldklot är visserligen långsamt, men har ihjäl det mesta med en träff. Hewkii kan också påverka legobitar i omgivningen och aktivera dörrar, öppna behållare, skruva ihop små legoklossar eller få små legoblommor att växa. Allt detta framkallar en storm av små legobitar som flyger all världens väg, samlar man in dessa får man pengar att spendera i affären mellan banorna.

Bionicle Heroes ser verkligen inte mycket ut för världen på stillbilder, men när man spelar spelet känns det faktiskt helt okej. Trots att det ibland är tre miljarder legobitar som flyger runt tappar spelet aldrig fart och även om figurer och bakgrunder inte är särskilt detaljerade har Traveller's Tales lastat på massor av ljuseffekter och en allmänt bra ljussättning. Samma ojämna kvalitet har ljudet där effekterna är totalt meningslösa men musiken är riktigt upplyftande och varierad. Värt att notera är dock att samtliga versioner av spelet använder precis samma modeller och texturer, vilket gör att Playstation 2- och Gamecube-versionerna känns rätt fräscha medan PC- och Xbox 360-spelet däremot känns otroligt fattiga. Jag menar, något hade de väl kunnat lägga den där mångdubbla prestandan på, mer än att köra spelet i högupplösning?

Spelet körs som sagt i tredjepersonsperspektiv där karaktären alltid står till vänster på skärmen. Detta innebär några problem. Det är ofta svårt att se fiender på den sidan, vilket gör att man måste förlita sig på radarskärmen. Det gör det också rätt bökigt att sikta. Men det har utvecklarna tänkt på, och helt enkelt programmerat ett autosikte som hela tiden letar efter nya fiender att skjuta på (den gröna lasern som syns på bilderna). Det fungerar bra när man väl vant sig vid att inte få sikta riktigt som man vill, men ibland fastnar siktet på fiender som sprungit bakom ett hörn medan någon annan är betydligt närmare. Då måste man liksom "rycka" loss autosiktet för att få det att byta mål.

Jag undrar också varför spelet inte har en äkta dubbelanalogkontroll. Kontrollen påminner lite om Metroid Prime vilket inte riktigt passar i ett så actionfyllt spel. Men eftersom spelet är relativt enkelt är det ändå inga större problem att komma vidare, inte ens i de rätt pampiga bosstriderna. Om energin tar slut förlorar du bara tillgången till just den Bioniclen för tillfället och kan spela med någon annan under tiden. Jag utnyttjade detta för att meja ner fiender med Hewkii för att sedan byta till exempelvis den rätt värdelösa gröna Kongu, låta honom "dö", och sedan fortsätta med Hewkii på full energi igen. Det är kanske aningen ogenomtänkt men det sänker åtminstone frustrationsnivån ordentligt.

Det är de här problemen som drar ner spelet från vad som hade kunnat vara ett riktigt bra spel till "bara" ett helt okej sådant. Med tjugofyra stora banor håller det hyfsat länge och varje bana har också hemligheter som du måste återkomma senare för att hitta. Och även om handlingen är rätt menlös med små fåniga sekvenser efter varje bana tror jag att Bionicle-fans kommer att njuta bara av att springa runt och meja ner fiender, bygga ihop diverse bisarra guldrobotar och samla på sig femhundrafjorton miljoner legobitar. Det är barnvänligt, lättillgängligt och riktigt kul i några timmar. Själv spelar jag dock hellre Transformers en gång till.