Killzone: Liberation

Många minns säkert den vilt omtalade och bombastiskt mäktiga Killzone 2-trailern som hade premiär under E3 förra året. Spelet som presenterades fick folk att tappa andan och gapa som fån över råkraften som gömde sig under konsolens välpolerade yta. Efter att det första mäktiga intrycket lagt sig började vi istället undra var tvåan hade tagit vägen om spelet på trailern skulle föreställa Killzone 3. Svaret har jag nu i min hand. Killzone 2 blev PSP-spelet Killzone: Liberation - ett spel som är så långt ifrån en halvhjärtad efterrapning av det hyllade PS2-spelet som man kan komma. Istället för att ta den enkla vägen och göra en uppföljare baserad på samma spelmotor som i originalet är Killzone till PSP ett helt unikt spel uppbyggt från grunden med PSP i åtanke. Sånt uppskattas! Men därmed inte sagt att spelet är helt utan problem för den sakens skull...

Killzone: Liberation tar vid två månader efter händelserna i det förra spelet. Handlingen (det lilla som finns av den åtminstone) är dock helt fristående och inga förkunskaper krävs för att kunna ta del av skjutandet i detta lir. Helghast-soldaterna har fortfarande kontrollen över stora delar av Vekta och eftersom man slungas in i rollen som stenhårde elitsoldaten Templar på motsatta sidan innebär det massor av pangande och granatkastande. Fast denna gången i en isometrisk tredjepersonsvy. Ja, du läste rätt. Den tunga förstapersonsskjutaren har ersatts med en utzoomad tredjepersonskamera som inte alls erbjuder samma intensitet eller närvarokänsla.

Däremot får man en helt annan överblick med den nya kameran och faktum är att det känns som att det nya spelsättet gör sig riktigt bra i bärbart format. Med det nya perspektivet följer helt nya regler och även om de gråbruna taggtrådsbelamrade skyttegravarna känns igen är det också mycket som förändrats. Den välpatenterade Killzone-atmosfären lyckas Guerilla dock att förmedla trots byte av både grafikmotor och format.

I början saknade jag den frenetiska och vildsinta actionexplosionen som föregångaren bjöd på. Det tar ett tag innan man börjar uppskatta Killzone: Liberation för vad det faktiskt är; ett smått retrodoftande actionäventyr som hämtar idéer från i princip alla krigsfilmer som gjorts. Och gör om dem till sina egna. Jag irriterar mig på det långsammare tempot och att de flesta eldstrider numera mynnar ut i att skjuta, ta beskydd, skjuta och sedan ducka igen. Det allra viktigaste med kontrollen - siktet - känns också lite för sladdrigt och oprecist för sitt eget bästa. Samtidigt gillar jag att kontrollen i övrigt är simpel men ändå komplex och att den är lätt att lära sig samtidigt som man kommer åt alla viktiga kommandon utan att bryta fingrarna i led i stridens hetta.

De flesta uppdragen i Killzone: Liberation går ut på att lokalisera och frita gisslan som tillfångatagits av Metrac. Trots att krigsskådeplatserna skiftar mellan alltifrån städer som ligger i ruiner till klibbiga träsk handlar det i nio fall av tio om olika nyanser av brun klet. Det mesta ser likadant ut oavsett var man befinner sig och hela spelet går i en småtrist brun färgskala som piffas upp med lite rostiga industrilokaler och explosioner emellanåt. Tekniskt sett är grafiken helt okej och spelet har några av de snyggaste mellansekvenserna jag sett på min PSP. Men designmässigt lämnar det en del i övrigt att önska.

En annan miss är att det fria upplägget ersatts med snitslade korridorer att följa. Det finns egentligen bara en enda väg framåt genom hela äventyret vilket gör det extremlinjärt och en smula långtråkigt. Det finns alltid en massa lådor, vrak eller annat skräp som ligger i vägen och hindrar spelaren från att kila iväg på en egen liten upptäcktsfärd.

Ska man hitta någon ljuspunkt med detta nya superlinjära upplägg är det väl isåfall att det gör att spelet aldrig tappar fart på grund av att man inte vet var man ska gå härnäst. Jag vågar påstå att inte ens en senildement och halvblind gammal gumma skulle ha några problem med att hitta rätt väg, så illa är det. Presentationen är dock toppen. Att slå på Killzone till PSP är att mötas av sköna menyer och läckra mellansekvenser och rikligt med onödig bakgrundshistoria innan pangandet börjar.

Killzone: Liberation är ett helt okej actionspel som innebär en helt ny spelupplevelse för fansen istället för den där trötta PS2-konverteringen som alla hade förväntat sig. Samtidigt kan nog många av seriens fans skrämmas bort av den nya inriktningen spelet tagit som inte har mycket gemensamt med originalet. Men tar man det bara för vad det är - ett bärbart actionspel som fungerar utmärkt i små doser - och inte förväntar sig en regelrätt uppföljare till Killzone fast till det lilla formatet så är spelet värt att kika närmare på. Åminstone om du är en sucker för tuffa militärer, krig och bajsbruna miljöer.