The Legend of Zelda: Twilight Princess

I en värld som betraktar Wind Waker som "en besvikelse" har såväl förväntingar som krav på Links simultana Wii-debut och Gamecube-sorti varit närmast omänskligt höga. Att Nintendo i det läget går ut och lovar att The Legend of Zelda: Twilight Princess ska bli "större och bättre än Ocarina of Time" är duktigt kaxigt. Lite som ifall Einstein skulle utge sig för att jobba på en ny och bättre relativitetsteori. Efter fyrtiofem intensiva timmar i i godhetens, rättvisans och pussellösandets tjänst är jag dock beredd att hålla med.

Mitt allra första möte med Link är dock lite trevande. När jag tar mig ut ur mitt hus i Ordon Village den allra första morgonen känns det klart ovant att kontrollera Link med Wii-fjärr och nunchaku. Bara en sådan sak som att de två delarna av handkontrollen inte sitter ihop utan förbinds endast med en sladd gör mig ytterst konfunderad.

Kamerakontrollen från Wind Waker har sakats på grund av att Wii bara har en styrspak, så jag får hålla tillgodo med att centrera kameran bakom Link med nunchakuns Z-knapp. Innan jag erinrar mig att Ocarina of Time och Majora’s Mask hade exakt samma kamerasystem känns det lite avigt, men när C-spaksberoendet väl släppt inser jag att metoden fungerar alldeles utmärkt. För precis som i de båda Nintendo 64-spelen hänger kameran med på vad jag vill göra på ett intelligent och förutseende vis. Istället för att leka "stirra in i texturen" eller "gömma sig bakom hörnet", tiltar kameran ner en aning för att underlätta avståndsbedömning vid hopp och andra smarta grejer. Efter en tur runt byn och lite småprat har kameran och jag funnit varandra som de nära vänner vi förblir under resten av äventyret.

Hanteringen av föremål har ändrats något. När jag ska utrusta mig med det metstpö som bygrabben Colin gjort åt mig väljer jag det i föremålsmenyn genom att trycka antingen vänster, ner eller höger på styrkorset. Metspöet hamnar då på motsvarande riktning, exempelvis höger. Du kan ha tre olika föremål fördelade på styrkorset plus ett på B-knappen. Föremålet på B-knappen är det du är redo att använda just då och kan bytas ut mot något av de andra tre föremålen på styrkorset med ett knapptryck i motsvarande riktning.

Exempel: jag har metspöet på B-knappen och vill pröva min nyinköpta slangbella. Då är det bara att trycka i samma rikting som slangbellan på styrkorset och vips så byter spö och huliganpilbåge plats. Sedan är det bara att hålla inne B-knappen för att lägga en dekunöt på strängen och släppa knappen för att skjuta iväg den. Har du låst siktet på en fiende med Z-knappen siktar Link automatiskt, men är fienden för långt bort eller rör sig för snabbt får du sikta manuellt. Och här äntrar en av Wii-versionens definitiva fördelar scen. Att använda Wii-fjärrnens peksikte att sikta med är ljusår snabbare och smidigare än Gamecubens styrspak. Efter att ha övat lite på fågelskrämmor och träskyltar har jag nått Legolas-lik precision med slangbellan och styltigt styrspakssiktande känns redan som en historisk rest från en svunnen tid, pre-Wii. Härnäst ska en uppstudsig apa läras en läxa och Link förses med ett träsvärd för att ta sig an uppgiften. Jag prövar en lätt svepande rörelse med Wii-fjärren. Link svarar med att dra svärdet. Viftar en gång till och Link hugger till. Apjävel, här kommer jag.

Fårvallning, fiske och primatjakt tillsammans med traktens barn, alla dessa aktiviteter tar upp spelets inledning utan att så mycket som ett knyst hörs om vare sig trekraft, mästarsvärd eller ofattbart onda saker i görningen. Nej, inte ens den oroväckande skymningsridå jag anar i horisonten berörs annat än i svävande ordalag, trots att den verkar dela hela landet mitt itu. Det dröjer nära två timmar in spelet innan jag dras över till Hyrules andra sida och får bekräftat att något inte står rätt till. Och då är är jag inte ens människa längre.

Ja, omständigheterna är något oklara, men när jag vaknar upp på ett smutsigt och kallt stengolv är jag definitivt inte människa längre. Nej, jag är en varg. En stenhård och arg varg. Tillsammans med en mystisk figur vid namn Midna som säger sig vilja hjälpa mig börjar jag färden upp ur katakomberna, på jakt efter svar och frihet. På vägen upp får jag lära mig vad min nya form innebär. Till fördelarna hör snabba och spänstiga ben som kan ta mig till avsatser och klipphyllor dit människan Link aldrig skulle våga sig. Ett par bastanta käkar och ett förhöjt sinne för dofter och andliga ting räknas också dit. Även djuren blir mina vänner och delar med sig av både det ena och andra. Å andra sidan har jag svårt att ta kontakt med människor (som inte är så värst pratsamma när det kommer till en raggig och vildsint varg), och kan vare sig använda föremål eller sköld.

Tekniskt sett är grafiken i Twilight Princess inte perfekt, antalet polygoner hålls hela tiden på en blygsam nivå och en del texturer ser i ärlighetens namn inte särskilt bra ut. Men det Zelda tappar i teknik tar det igen i konstnärlig utformning. Designen är underbar rakt igenom och såväl ljussättning som partikelefftekter är på sina håll helt makalösa. När jag äntligen tagit mig upp ur de fuktiga källargångarna och står på taket till en hög byggnad tar utsikten andan ur mig. Skymningsvärlden skimrar i ett dis av giftiga neonpasteller och under den gulsvarta himmelen svävar monstruösa varelser, inspirerade av Disneys kultfilm Tron och doppade i Wind Wakers cel-shading. Det är vackert, trolskt och kontrasten mot det "vanliga" Hyrule briljant. Men regnet piskar mot tegelpannorna, vinden river i min våta päls och vargen inom mig känner att det är dags att röra sig vidare.

Några timmar och åtskilliga strapatser senare har jag lyckats återta min människoform och befinner mig tillbaka i skogen, inte långt bort från hembyn. Min tidigare ovisshet är utybtt mot en tung insikt: Hyrule står på randen av kollaps och endast jag, Link, kan rädda det. Så klassiskt det kan bli och när jag för första gången får ikläda mig hjältens gröna tunika kan jag inte undgå att känna det episka anslaget som en behaglig rysning längs ryggen. Och när jag strax senare får glänta på dörren till spelets första tempel är känslan närmast jämförbar med att packa upp en efterlängtad klapp på julafton.

Om Ocarina of Time var revolution så är Twilight Princess evolution. Den som förväntar sig en aha-upplevelse anno 1998 riskerar att göra sig själv besviken. Dock, med detta sagt är Links senaste äventyr faktiskt både större och bättre än sin spirituella föregångare. Utan att avslöja för mycket är det inledande skogstemplet en klockren start och därifrån blir det bara bättre. Längre fram i spelet lurar skapelser som tar upp kampen med Ocarina of Times vattentempel och Majora’s Masks Stone Tower om titeln "jävligast i serien"; hjärnskrynklande konstruktioner där varje rum känns som en personlig kamp mellan dig och bandesignern och varje erövrad nyckel ger samma tillfredställellse som ett löst korsord eller en knäckt sudoku.

Templenas uppbyggnad, Links varg- och människoform, det supersmidiga teleporteringssystemet och det fördjupade stridssystemet, allt detta är bara några få av alla de saker som får mig att bubbla lyckligare än den sötaste lilla gröna dinosaurie rakt igenom hela äventyret. Min mystiska följeslagare Midna är en helt fantastisk kompanjon, överlägsen allt vad tråkiga féer eller röda talande båtar heter och Hyrules övriga invånare målas även de upp med kärleksfull pensel och en god portion skruvad humor. I kombination med en sprittande välskriven dialog får alla skumma möten mig att skratta högt, även fast handlingen i sig är både mörkare och mer komplex än i något tidigare spel.

Men det som slutligen får mig att smälta är musiken. Samarbetet med Toru Minegishi har resulterat i storslagna och mångfacetterade kompositioner med en fantastisk känsla för melodier. Att Nintendo inte orkestrerat musiken (trots att de lovade detta på heder och samvete under utvecklingsprocessen) gör mig lite arg och principsänker ljudbetyget ett snäpp ner från det maximala tio, även fast det får mig att framstå som lite sur och grinig. För i övrigt är musiken i Twilight Princess i all sin anspråkslöshet något av det mest gripande jag hört på år och dag. Hjärtskärande vackra herdevisor, pampiga stridsteman och mystiska tempelslingor förgyller resan genom Hyrule i Koji Kondos kanske allra bästa soundtrack någonsin.

Och till er som fortfarande tvekar ifall Link kan styras på Wii: jo, det kan han, alldeles utmärkt dessutom. Vad det gäller Gamecube-versionen har jag inte haft möjlighet att testa den, men av allt att döma är kontrollupplägget där identiskt med Wind Waker. Huruvida du föredrar att trycka på en knapp istället för att vifta med en Wii-fjärr för att hugga med svärdet är en fråga om personliga preferenser, inte om bättre eller sämre kontroll. I början kändes det lite avigt, det erkänner jag, men jag kan samtidigt säga att efter några timmar störde det mig inte alls. Och att sikta med Wii-fjärren när du använder bumerang, änterhake eller pilbåge är så otroligt mycket smidigare, snabbare, precisare och roligare att jag helt kapitulerar. Ett helt nytt Zelda-spel som från grunden skräddarsytts för Wii skulle kunna erbjuda ännu fler kreativa användningsområden för kontrollen, men det är en annan sak.

Egentligen skulle jag vilja ta dig med så mycket längre. Jag skulle vilja berätta om allt jag har upplevt och alla människor jag har träffat. Jag skulle vilja dissekera varenda rum i varenda tempel och skryta om alla häftiga bossar jag besegrat. Men det skulle vara att ta ifrån dig möjligheten att få upptäcka allt det där själv. Så därför väljer jag att avsluta här, precis i början. Jag lämnar Link när han för första gången rider ut över Hyrules södra slätter och låter dig ta över. Vart ni tar vägen härifrån är upp till dig och honom. Jag har redan gjort min resa tillsammans med hjälten och njutit av varenda sekund. Nu är det din tur.