Haven

Sex, kärlek och vänskap. Spelvärlden är inte främmande när det kommer till att blanda dessa högoktaniga ingredienser för att svarva fram nya berättelser, men även om det finns mängder av virtuella romanser värda ett omnämnande i branschen så är frågan om det har gjorts på ett mer naturligt sätt än det man får möta i nysläppta Haven. Denna färggranna indiepärla cirkulerar nämligen kring en högst vardaglig relation mellan två individer (Kay och Yu), och bortsett från faktumet att de flytt från sin hemplanet för att kunna vara med varandra så är det just den där vardagligheten som får äventyret att kännas så genuint och helhjärtat från start till mål.

Haven handlar nämligen inte om att rädda världen. Det handlar inte om att visa upp ett flashigt Sci-fi-universum fyllt med tolvtusen A4-sidor backstory, och även om det finns en spännande blandning spelmoment i detta minirollspel så är tydligt att det inte handlar om det heller. För Haven handlar om kärlek och hur långt man är villig att gå för att vara med den man älskar. På pappret låter det givetvis töntigt och till en början var jag rädd att den där krystade "cringe-känslan" skulle ta över hela smakpaletten, men utvecklarna lyckas som tur är ducka för de största fallgropar och lämnar en istället med en rosaskimrande och varm själskram som uppskattas lite extra mycket under ett så pass mörkt år som 2020 ändå har varit.

Att karaktärerna är höjdpunkten i Haven råder det absolut inga tvivel om, och att utforska dessa två personers förflutna samtidigt som de kämpar för en ny framtid tillsammans är ett nöje att vara del av under de 10-12 timmar det tar att nå eftertexterna. Mycket av magin kommer sedan från att manuset är så pass skickligt skrivet med små subtila nyanser och en känsla för detaljer där varje dialogruta erbjuder en ny pusselbit till en större helhet. Ett bra manus kan dock givetvis inte leva om det inte levereras på ett inlevelsefullt sätt, och som tur lyckas de båda huvudrollerna bränna av en stämningsfull insats som sluter sig perfekt till tonen man försöker sätta. Att höra Yu berätta om sin problematiska barndom eller se Kay nörda ner sig i ett brädspel är exempelvis små berättelsetrådar som flätas samman till ett stort och värmande täcke, och att man väljer att respektera sin publik genom att inte överdriva med skamlös exposition eller världsbyggande är något jag respekterade enormt mycket.

Bakom utvecklingsspakarna befinner sig förövrigt studion bakom Furi, och förutom den kärleksfulla storyn finns här en del olika spelsätt att fördriva tiden med. I ärlighetens namn så spelar dock dessa moment en tydlig andrafiol bakom den ljuvliga karaktärsutvecklingen, och emellanåt - framför allt under spelets sista fjärdedel - kunde det nästan vara lite i vägen när man bara ville följa historien i mål. Överlag är det däremot en spännande blandning av stilar man får ta del av, och även om ingen briljerar så håller de uppe intresset med ett godkänt resultat. Det finns som exempel rollspelsmoment där man slåss mot planetens djurliv och däremellan bjuds vi på ett Tony Hawk/Journey-liknande rörelsesystem där man kan glida över marken och utforska miljön för hitta nya föremål och eftertraktade tillgångar. Det ska dock sägas att det är lätt att fasta i saker. När man glider har man nämligen bara en hastighet, och även om man kan gira och sakna ner vissa svängar så var det aldrig helt problemfritt att ta sig från en sida av kartan till den andra. Problematiken tillkom även av att den ibland kan vara svårt att veta vart man ska. För även om du kan se utgången till vänster så betyder det inte alltid att du ska till vänster för att ta dig dit. Man måste nämligen använda sig av specifika energitrådar för att nå vissa plattformar och ibland är de placerade i andra änden av kartan vilket är både svårt att komma ihåg och tröttsamt att genomföra när man bara vill ta sig från punkt A till B.

Musiken gör däremot mycket för att höja stämningen med sina svävande syntar och subtilt medryckande melodier, och presentationen överlag lämnar lite att önska. Laddningstiderna kan dock bli lite tröttsamma. Det är inte så att de är långa i sig, men då spelet är uppdelat i flertalet mindre områden, och du tvingas se en laddskärm varje gång du färdas mellan dessa, blir det snabbt störande.

Avslutningsvis är dock Haven ett underbart spel på ett sätt (berättande och karaktärer) och ett tämligen medelmåttigt äventyr på ett annat (gameplay). Jag rekommenderar dock alla att ge detta ett försök då komponenterna som briljerar gör det med besked, och att plöja igenom en del oinspirerade spelmoment är helt klart värt besväret för att uppleva resan som Yu och Kay genomgår. För även om helheten kunde varit bättre och mindre spretig så är Haven samtidigt ett av de mer intressanta spelen för i år och bland det mysigaste äventyret jag spelat på länge.