Justice League Heroes

Jag ska säga med en gång att jag aldrig har gillat DC Comics och deras karaktärer. Visst, Batman gillar jag, vem gör inte det? Men resten, Superman, Wonder Woman, Flash, Green Arrow, Aquaman och så vidare, är stenålderskaraktärer i spandex, totalt endimensionella fjanthjältar som får mig att rysa av obehag varje gång de häver ur sig sina floskler, och det märks att många av dem skapades för över sextio år sedan. Förresten, nu när jag ändå gör mig till måltavla för Sveriges rabiata seriefans kan jag passa på att såga Captain America, Fantastic Four och det mesta av Marvels produktion förutom X-Men och Spiderman också. Så, nu var det gjort.

Med denna brasklapp ur vägen upptäcker jag snart att jag gillar Justice League Heroes. Det försöker inte göra något speciellt och spelupplägget är tämligen identiskt med allt som Snowblind gjort den senaste generationen, det vill säga ett slagsmålspel med rollspelsinslag. Men Snowblinds sedvanliga teknikuppvisningar med en smidig grafik som flyter på trots massvis av explosioner och krossade prylar, tillsammans med en lättsam handling utan några större överraskningar, kompletterar ett mycket trivsamt slagsmål.

Det hela börjar med Superman och Batman som ska slå sig fram genom ett labb och stoppa ett gäng onda robotar. Kontrollen är smidig och figurerna gör precis det man vill. Utöver vanliga slagkombinationer kan man förstås utnyttja respektive specialkrafter, i Clarks fall att han kan skjuta laserstrålar med ögonen och frysa fiender med sin andedräkt medan Bruce förstås använder bataranger och andra prylar. Trots att man i praktiken har ungefär samma sorts attacker blir karaktärer ändå rätt olika då Superman förstås kan lyfta bilar och slänga omkring sig medan Batman är lite svagare rent fysiskt och istället måste satsa på snabbhet och kombinationer. På samma sätt fungerar resten av rollbesättningen, där magikern Zatanna och hennes brist på byxor snabbt blev en favorit. Lite synd är det att spelet oftast väljer vilka två figurer du ska använda inför varje bana, men ibland får man välja fritt och då även bland upplåsbara karaktärer utöver de sju vanliga.

Även om Justice League Heroes är ett enspelarspel är det alltså alltid två figurer på skärmen. Man kan ge allmänna förhållningsorder till sin kompanjon som sedan sköter sig själv eller helt enkelt byta till den figur man föredrar. Ibland har de en tendens att ta rätt mycket stryk och ibland kan de fastna bakom väggar, men det löser sig alltid till slut och upplägget med två figurer som kan snacka sinsemellan bidrar till den där klassiska superhjältekänslan.

Spelet har också ett rätt avancerat rollspelssystem som låter dig justera dina attacker in i minsta detalj. Allt eftersom får man poäng som kan spenderas på nya färdigheter eller för att förbättra befintliga. Utöver det finns också ett system för att samla ihop och kombinera bonusförmågor som påverkar dina attacker, exempelvis för att göra dem snabbare eller för att dra mindre specialkraft. På så sätt kan man anpassa spelet efter hur man spelar och jag valde rätt snabbt att lägga mer krut på avståndsattacker för att få ett bra komplement till närstridskombinationerna och för att lättare kunna sänka fiender som är svåra att komma åt.

På det hela taget är Justice League Heroes alltså ett sjysst actionspel som räcker rätt länge och som bjuder på variation och lite pysslande med färdigheter utan att fastna i samla utrustning- och dricka drycker-träsket som många av fantasyspelen av samma typ. Nackdelen gentemot Marvel: Ultimate Alliance är alltså att karaktärerna för de allra flesta inte är lika bekanta, men det går som sagt att hitta favoriter här också.