Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

SIM CITY

Maxis har väntat tio år på en ordentlig uppföljare till Sim City 4 och nu är våra borgmästarböner hörda. Sim City är här och levererar rejält...


Vid foten av ett berg ligger hon... En fjärdingsväg från floden, tryggt omgiven av tre täta tallskogar. En klar dag kan du se toppen av hennes högsta byggnad, Mäklarbyrån Mügel, från flera mils avstånd. Hon mår bra idag. Luften är frisk. De vuxna går till jobbet, barnen gnabbas i skolbussen på väg mot nya kunskaper. Vid dagens slut shoppar medborgarna loss och handlarna myser av kassaapparaternas rasslande. När natten kommer sover man tryggt i sina barnvänliga bostadsområden. I en herrgård i stadens utkant är dock en lampa tänd. Borgmästaren är vaken ett tag till.

Det här är San Salmonella. Och det är min stad.

Recensionen av Sim City har varit svår att få färdig. Inte på grund av betygsångest, ofärdig kod eller Loka Päron över tangentbordet. Det har helt enkelt varit svårt att faktiskt släppa spelet och börja skriva. Sim City förvandlar mig till en brådmogen Alfons Åberg och "jag ska bara" göra en sak till. Och en till. Staden kallar på mig konstant, likt en skrikande men älskvärd baby - och vem vill då springa i väg och pappablogga?

SimCity
De första trevande stegen fram till en blomstrande metropol (eller en misslyckad byhåla). Få igång elförsörjning och bygg munkhak!
Detta är en annons:

Precis som i de gamla PC- och SNES-versionerna av originalet jag spelade sönder när det begav sig börjar allt i Sim City med några simpla spadtag. Det absolut första steget är en anslutande bit asfalt från motorvägen in till min landmassa, som jag noga valt ut (men tyvärr inte fått designa helt fritt själv). Sedan bestämmer jag var bostäder, industri och kommersiella områden ska placeras genom att rita ut olikfärgade zoner. Med ett kolkraftverk och en vattenpump börjar det snart att myllra bland gatorna. Bagel-butiker och små villor ploppar upp, och mer förändring är på väg. Enormt mycket mer.

Detta är en annons:

Precis som tidigare handlar Sim City om multitasking, planering och en förståelse av handling och konsekvens. För att få din stad att växa krävs bostäder och industrier. Men tillväxt för med sig föroreningar och kriminalitet, vilket i sin tur kräver sjukhus och polismakt. Sophämtning, kollektivtrafik, skolor... Allt behövs för en välmående stad. Investeringarna kostar förstås pengar, vilket kräver en "lagom" hög skattenivå och en växande skara skattebetalare.

SimCity
Presentationen av den omfattande mängden data är lyckligtvis väldigt överskådlig och tydlig.

En stad i Sim City är alltså ett enormt pussel, där alla bitar åtminstone indirekt sitter ihop. Humöret för, låt säga, den enskilda Simmen Jenny Levander (känner sig sjuk, ska till sjukhus) är sålunda en återspegling av hur stora koltillgångar du har för tillfället. De här hoppen mellan mikro och makro är fascinerande.

Sim City är ett spel fullt av skiftande historier och öden för alla olika borgmästare, och bygger du flera städer kommer de alla ha sina unika problem och fördelar. I San Salmonella har jag till exempel lagt oerhört mycket tid på ett hälsoproblem som började härja i staden efter några dagars spel. När min befolkning hostade allt för mycket började jag att placera ut kliniker, ett dyrt sjukhus, och expansioner till dessa. Snart insåg jag att jag begått ett klassiskt misstag, ett som finns representarat även i verkligheten: istället för friskvård satsade jag enbart på sjukvård och glömde bort de bakomliggande orsakerna. Efter att ha dämpat mängden virtuellt bajs som släpptes ut i dricksvattnet vände krasslighetstrenden och min stad började blomstra igen.

SimCity
Invånarna har alltid något att säga dig och det är lika roligt att höra vad, oavsett om de är nöjda eller griniga.

Humorn i Sim City är strålande, för övrigt - på ett ganska lågmält och finurligt sätt. Namnen på stadens affärsrörelser (Taco Adjö, Fabriken Lösningsmedel och Sylt AB...), och kommentarerna från dina enskilda Simmar ("jag sätter ugnen på 300 grader!") får mig att flina och gör att jag stannar kvar i min stad längre än jag planerat. Om inte annat för att få bukt på branden i ugn-karlens villaområde. Varningen "kärnkraftverket har korkad personal" är ren poesi och till och med i laddningsskärmarna får jag, eh, intressanta meddelanden om att spelet "genererar våg av misär" och "fogar sig" när den arbetar.

Och just ja, detta är ett spel där man "ploppar ner" saker. Inte bygger.

Det jag älskar med Maxis spel är att det alltid finns något mer att göra, och alltid en lust till att göra det. Bygger jag ut sjukhuset med en klinik får jag reda på att skolskjutsarna inte fungerar optimalt, och när jag väl styrt upp glinens transport får jag reda på att det behövs mer industrizoner. Utöver uttalade påminnelser från mina rådgivare har jag dessutom halvdussinet egna små projekt på gång, som att få ihop nog med pengar för att ersätta oljekraftverket med något renare eller bygga en alarmklocka på brandstadionens tak.

Allt detta kan låta stressigt, men är enligt mig något oerhört positivt. Det vanebildande upplägget påminner om onlinerollspelens färdighetsträd och ständiga rum för förbättring.

SimCity
Med hjälp av Maxis så kallade Glassbox-motor simuleras sånt som trafikstockningar dynamiskt av enskilda medborgare. Resultatet är en stad som reagerar mer realistiskt på dina beslut.

Sim City bjuder också på mer konkreta miniutmaningar, utöver de man formulerar för sig själv. Går du ner på marknivå kan du till exempel få reda på att en ung bohem i ett låginkomsthus planerar en stor fest, och att det "kommer att bli stökigt". Ditt mål är då att under 24 timmar se till att samla in tillräckligt mycket skräp, vilket kräver att sophämtningen fungerar som den ska. Personligt. Komiskt och utmanande. Belöningen blir en bunt Simdaler, och tro mig när när jag säger att det finns många hål att stoppa dem i.

När jag för tillfället tröttnar på San Salmonellas smågnälliga medborgare ger jag mig ut till regionsvyn, där det går att välja bland fler stora landplättar för att starta nya städer. Jag lägger grunden för staden Dyngböle och inom en halvtimme inser jag att jag startat ett slags multiplayerläge med mig själv. Dyngböle har nämligen gott om markyta och när jag fått igång ekonomin ploppar jag ner tre soptippar, vilket förstås ackompanjeras av en spyfluge-ljudeffekt. Det trånga San Salmonella har nämligen ett rejält avfallsproblem, och nu kan jag låta Dyngböles sopbilar ta hand om dessa. Win-win. Åtminstone tills Dyngböleborna klagar alltför mycket på den konstiga lukten i stan.

SimCity
Sorry, staden. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Med eld ska du renas.

Det är nog så intressant att se hur ens grannstäder kan ta hand om varandras skräp, studenter och naturtillgångar. Men det riktiga multiplayerläget startar förstås när man tar Sim City online (vilket spelet visserligen måste vara jämt, på grund av det irriterande kopieringsskyddet). Sightseeing i städer skapade av andra borgmästare, i mitt fall andra spelmedier som testlirar, och rundtittarna är på flera sätt ögonöppnare. Jag inser till exempel att alla inte delar mina metropoldrömmar utan bygger slumrande byar i skogsmiljö, där bara några hundra Simmar lever.

Det blir ännu mer fängslande när man inser möjligheterna till att nischa sin stad, för att få en oersättlig position i regionen. Du kan skapa ett turistparadis med casinon och parker, eller grisa på med ohållbar utveckling och utvinna skiten ur oljetäta markområden. Att byta tjänster med grannarna är kul, likaså att spana in onlinetopplistorna där de mest framgångsrika städerna inom olika kategorier kan beskådas.

Tillbaka till San Salmonella, där problemen börjar hopa sig. Brandstationerna och polisen är strömlösa och bränder och inbrott härjar över hela staden. Jag försöker desperat att smälla upp några billiga vindkraftverk för att få liv i staden, men jag kunde lika gärna gnidit två pinnar mot varandra. Budgetsiffrorna blinkar rött. Jag kan inte ta några fler lån. Hade detta varit verklighet hade jag offentliggjort min avgång och lämnat över borgmästarrollen till någon bättre lämpad. Istället börjar jag snegla på katastrofknappen.

SimCity
När du kommer riktigt långt med dina städer i regionen börjar det bli aktuellt att bygga ett storverk. Ett rymdcenter eller en internationell flygplats kanske?

Jag fastnar för knappen Stor Ödla. Om inte annat för den mycket tidsenliga beskrivningen av monstret: "Vad vill han, hon eller hen?" Jag tar ett djupt andetag, markerar ett område mellan ett sjukhus och en populär grillplats, varpå en röd skräcködla anländer. Resolut trampar hen sönder min tätort. När bestens eldsprutande käft gör grillkol av mina besvikna simmar krossas mitt hjärta, men jag vet att det måste ske. Dags att göra om, göra rätt. Och vet ni? Att börja från scratch är ett sant nöje i mina drömmars stadssiumlator.

Namnet blir Lypsylköping. Och det är min stad.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Djupt upplägg, rejält vanebildande, snyggt presenterat, pedagogiskt upplägg, skön humor, goda flerspelarmöjligheter
-
Terrängen kan inte förändras, konstant onlinekrav

Medlemsrecensioner

  • Friend4Dinner
    Jag vill gilla det men jag hatar det för mycket. jag vill bygga en stor stad, men det funkar inte i detta spel- man får inte plats med något. alltid... 3/10
  • fille49
    Det börjar med att man får vänta i tusentals timmar innan man ens får spela spelet........ Väl efter ett år ungefär så får man entligen börja... 4/10
Detta är en annons: