Att komma in som europeisk utvecklare och förvalta en japansk serie med anor från åttiotalets mitt kan inte vara det lättaste, särskilt inte när historiken och handlingen är så snårig och omfattande som i Castlevania. Spanjorerna i Mercury Steam är därför alldeles säkert nöjda med att ha till synes fria händer vad gäller att låna ur seriens rika karaktärsgalleri, oavsett om figurerna hör hemma i den aktuella tidsåldern eller inte.
I Nintendo 3DS-äventyret Castlevania: Lords of Shadow - Mirror of Fate, en slags brygga mellan det första Castlevania: Lords of Shadow och den kommande uppföljaren, får man därför nöjet att bland andra spela som såväl Simon Belmont som Alucard. Dessa två har här dessutom ett nära blodsband till varandra, något som bidrar till en särskilt minnesvärd händelse i spelets mitt. Möjligen har vissa trogna kännare problem med det brottet mot seriens konventioner. För egen del är jag mer tveksam till konceptet med multipla huvudkaraktärer som sådant.
Det är inte så att jag av princip är emot alla former av berättande i episodformat, men just Castlevania tjänar inte på att brytas upp i tre akter med delvis separerade miljöer. Mycket av tjusningen med dessa anrika vampyrjägarspel ligger ju i själva upptäckandet. En enda akt med ett tre gånger större slott hade kunnat göra underverk i det avseendet.
För även om miljöerna är så varierade och snyggt återgivna som någonsin förr, där de spänner ifrån katakomber, märkliga fabriker, höga torn och undervattenssegment, så får jag sällan känslan av att vara ute på äventyr på egna premisser. Istället är nivåernas olika vägskäl nästan uteslutande av typen "gå rakt fram för att föra handlingen vidare eller hoppa upp på avsatsen för att hitta en uppgradering till hälsomätaren".
Det ger mig visserligen valmöjligheter, att klara spelet fort med få bonusföremål, eller halvfort med fler sådana. Men jag känner långa stunder att jag saknar mer svulstiga spel från förr, där jag kunde förirra mig långa stunder i klocktorn och källarkorridorer, utan att veta vart jag skulle eller varför. Men visst finns ändå en poäng i detta något mer linjära upplägg då vi har att göra med en bärbar titel, som gärna ska kunna avnjutas i ganska korta stötar, när vardagen gläntar med sin tid.
Nu är Castlevania: Lords of Shadow - Mirror of Fate fortfarande ett bra spel med bibehållen Castlevania-känsla. Det hör bara inte till seriens höjdpunkter. Inslagen av att utforska något nytt finns ju fortfarande där, och många av slottets gamla kammare är rena fröjden att plötsligt befinna sig i, oavsett om det skett genom planlös serendipitet eller genom en bitvis linjär vandring.
Att hitta nya förmågor att testa i strid mot någon av de många ofta krävande fienderna är heller inget jag tröttnar på i första taget. Samma sak gäller i ännu högre utsträckning det som kanske är subgenrens främsta kännetecken: diverse uppgraderingar eller föremål, såsom klätterförmåga eller änterhakar, som helt plötsligt öppnar upp nya delar av kartan. Men återigen, det halvlinjära upplägget ser tyvärr till att denna bit inte känns helt gedigen.
Att Castlevania: Lords of Shadow - Mirror of Fate bygger tillhör en avstickarserie från de klassiska Konami-utvecklade spelen märks som allra tydligast i den övergripande designen. Miljöerna är liksom i det första Castlevania: Lords of Shadow äldre, mörkare och mer medeltida än vanligt, vilket passar handlingen och karaktärerna mycket väl. Dessutom är allting uppritat i 2,5D som det så populärt heter. Det vill säga karaktärerna rör sig helt i två dimensioner, men då miljöerna är tredimensionella möjliggör det en del läckra panoreringar och perspektivbyten.
Resultatet är ett med 3DS-mått mätt snyggt spel, även om bilduppdateringen sjunker emellanåt. Orkestreringen fungerar mycket bra också den, då den tematiskt har mer gemensamt med den grafiska stilen än med Castlevania-arvet i stort. Det är mörkt, tryckande, elegant och tar sällan mycket plats.
Det enda i estetisk väg som jag har lite svårt att fastna för är de ganska frekventa mellansekvenser som för den släktfejd som utgör spelets handling vidare. Karaktärsdesignen så här på nära håll tilltalar mig inte alls. Kanske för att den inte motsvarar vad jag tror mig se då jag betraktar Simon och de andra från håll, under själva spelandet. Dessutom har jag svårt att förstå varför alla ska prata med tung skotsk dialekt. Vad hände med lustiga rumänska brytningar?
Jag har sammanfattningsvis riktigt kul med Castlevania: Lords of Shadow - Mirror of Fate, helt enkelt för att det är så väldigt trevligt att svinga sig igenom fuktiga borgar och piska besatta rustningar sönder och samman. Att spelkontrollen är gedigen och precis, liksom att äventyret inte är onödigt långt är också lätt att uppskatta.
Faktum är att det mesta av det jag anmärkt på är sådant som är "mindre bra än Castlevania-seriens höjdpunkter", snarare än dåligt. Det som möjligen är mest svårförlåtligt är snarare att bossarna dels är anonymt designade, och dels bygger på en designfilosofi jag inte riktigt förstår. De är överlag nämligen ganska svåra, men med det lilla tillägget att fighterna mot dem är uppdelade i små episoder. Detta innebär att en plötslig bossinducerad död gör att man får börja om, fast med motståndarens livmätare halvtom. Jag hade tusen gånger sett lättare fighter där man gör hela i ett kör.
Detta är extra tråkigt med tanke på alla de fantastiska jättemonster som fått bita i ovigd jord i dussintals tidigare Castlevania-spel, men det vore ovärdigt att runda av en text om ett spel som faktiskt blandar tradition och nytänkande med gott resultat, via ett klagomål. För om sanningen ska fram ser jag hellre fler vågade försök än bekväma, traditionsbundna Castlevania också i framtiden.