Det är en fin linje mellan spektakulärt och spektakel. I synnerhet i actionspelens värld. Och ännu mer specifikt: i God of War: Ascension. Detta är en värld där bossar större än ditt vardagsrum kastar runt vår gamle vän Kratos som en vante, som i sin tur hämnas genom halshuggningar, krigsvrål och uppsprättningar. Sonys Santa Monica-studio har tagit i så de blivit blå denna gång och slutresultatet är lyckat - till större delen. Visst, här väntar knapphamrande och självspelande upplevelser, men även pampig inramning, svårslagen teknik och tjusiga platser.
God of War: Ascension är en prequel till de övriga spelen i serien och utspelar sig cirka tio år innan det första God of War, och ett halvår efter att Kratos lurades att brutalt mörda sin familj. Sony Santa Monicas ambition har varit att skapa en betydligt mer mänsklig Kratos, och till viss del har man lyckats - om man har karaktärens tidigare, extremt ickemänskliga personlighet i åtanke förstås.
I början av Ascension visar Kratos åtminstone upp lite mänsklig, klassisk trumpenhet. Man blir ju lätt småbitter när man fängslas och blir utsatt för regelbunden tortyr efter att ha brutit heliga löften till sina tidigare mästare, i detta fall krigsguden Ares. Efter att den lömska Megaera klantat till en tortyrsession sliter sig Kratos loss, viftar med sina Blades of Chaos och lägger benen på ryggen. Här börjar en kamp mot allehanda småknytt och spelets Furies, de tre större fiender spelet kretsar kring.
Du som spelat God of War III vet ungefär vad som väntar: vansinniga perspektiv, svulstiga sammandrabbningar och mytologiska omgivningar. Fantasin har flödat även i mellansekvenser, som när jag får skjuts av en mekanisk jätteorm som slingrar sig mil efter mil mot en ny miljö. När jag någon timme senare får slåss ovanpå (och inuti) jättesnoken är det bara att kapitulera inför de stora ambitionerna.
Jag noterar att jag tidigare beskrev Sonys spel som "tjusigt" förresten. Jag ber om ursäkt för underdriften. God of War: Ascension är dregelsnyggt och ett av de vackraste konsolspelen jag testat på länge. Precis som när man kramade ur de sista dropparna prestanda från Playstation 2 när det begav sig, är det återigen tydligt att Sony Santa Monica liksom lirar i sin egen grafikdivision.
Den mest uppenbara grafikexcellensen upptäcker man under striderna med bossar och minibossar, men tittar man noggrannare är även subtiliteter i ljusarbetet och Kratos många animationer av elitklass. Det är dessutom imponerande hur Sony lyckas knyta ihop olika typer av scener, med skiftande perspektiv, och få dem att växelverka så sömlöst.
Jag är dock inte lika övertygad av själva stridssystemet som tyvärr blir en ganska monoton upplevelse, trots allt det häftiga som sker kring mig. Visst är fiendevariationen god och man kan verkligen inte anklaga Sony för dålig fantasi när elefantmonster, mördarhundar och elektriska svävardamer bjuder upp till våldsvals. Men den muskliga torson av övervåld och dramatiska kameravinklar vilar på ganska taniga ben i form av ett trist knapphamrarsystem och - givetvis - ständiga quick time events.
När jag möter svagare grupper av underhuggare upptäcker jag till exempel att det räcker att bara mata R1 (knappen som drar åt mig och kastar iväg fiender) för att segra oskadd. Den obrutna combokedjan på 200 träffar känns liksom inte lika imponerande när den utförs - och detta har jag faktiskt prövat på riktigt - enbart med näsan. Det här drar God of War: Ascension åt det ytliga hållet och efter att eftertexterna rullat klart vet jag att detta, åtminstone rent gameplaymässigt, har varit okej men inte något minnesvärt.
Sony Santa Monica försöker variera knappmörsandet på diverse sätt. Gudarna ger dig till exempel möjlighet att spetsa till dina vapen med el, is och eld, vilket kan slöa ned motståndet eller ge dig raskare attacker. Det går även att plocka upp specialvapen som spjut och jättehammare. Detta mynnar dock ändå ut i ett håglöst tryckande och det känns aldrig riktigt som att vapnen har någon tyngd när jag drämmer till.
Varvat med de intensiva striderna hittar vi även en del pussel- och plattformsmoment. Ofta handlar det om att aktivera hissar eller knuffa stenblock till rätt plats för att avancera, men det är sysslor som tyvärr känns ganska ljumma. Tanken är förmodligen att variera tempot, och låta oss varva ner efter strider i 300 km/h, men resultatet blir istället trista farthinder i Kratos väg.
När jag går online växer dock God of War: Ascension och kombinationen Kratos och multidöd fungerar riktigt bra. Det finns en hyfsad mängd spellägen, många möjligheter att skräddarsy sin kämpe och viktigast av allt: här lönar det sig faktiskt att vara taktisk och inte bara att näshamra Dualshock. Den som lär sig combos, reagerar snabbt och använder föremål klokt kommer att segra och även om jag till en början fick rejält med spö av bättre spelare, sporrade det bara mig att bli bättre.
Det är mycket möjligt att du kommer att tillbringa större delen av din multiplayertid i någon av Favor of the Gods-varianterna. Här börjar du med att välja en gudomlig bästis, vilket i praktiken innebär val av klass. Poseidons polare får en stöttande roll på slagfältet, Hades homies får speciella stealth-förmågor, Ares anhöriga blir närstridsexperter och Zeus namn börjar på Z.
I Team-versionen pucklar två fyrmannalag (Spartans och Trojans) på varandra i en ivrig jakt på så kallad Favor, vilket utgör spellägets poäng. Favor samlar du in genom att döda dina motspelare, men den kan också intjänas genom att lägga beslag på kartans altare eller att öppna skattkistor. Lagversionen är kul, men lider också av en del balansproblem, särskilt när någon lämnar matcherna och du hamnar i ett underlägset tremannalag.
Då är free for all-varianten roligare och mer rättvis. Här är allt upp till dina färdigheter och klantiga lagkamrater eller sekundära uppdrag kan inte ställa till det för dig. Att med en snygg combo få en motståndare på fall och greppa tag i honom när den magiska vita symbolen över vederbörande dyker upp är en kittling varje gång.
Den obligatoriska Horde-varianten heter Trial of the Gods i Ascension och här samarbetar man med en andra spelare och kämpar mot fiendehorder av successivt ökande styrka. Även klockan är din fiende då varje bana går på tid. Tack vare att Sony Santa Monica även slängt in några bossfighter här blir Trial of the Gods ett kul spelläge, särskilt om du spelar med en god vän.
Intressant nog blev det alltså det fansen tvekade mest inför som till slut lyfter God of War: Ascension i min värld. Hack 'n' slash-genren är en subkategori i stort behov av nytänkande och multiplayer är absolut en väg att gå. Sony Santa Monicas spel är långt från ett simpelt spektakel, men hade man bara gett lite mer kärlek till solospelarna hade detta även kunnat bli spektakulärt rakt igenom.