Det är lördag, solen skiner och isen som ligger som en frostvit slöja över Storsjön ser så... inbjudande ut. En promenad hade verkligen inte gjort ont. Istället har jag spenderat de senaste sju timmarna tillsammans med årets hittills sämsta spel. Activision bjuder nämligen på fullständigt poänglös licenssörja baserat på AMC:s framgångsrika zombieserie. Raka motsatsen till Telltales genomgeniala, storydrivna och episodbaserade, äventyr. The Walking Dead: Survival Instinct är ett ofärdigt, löjligt, korkat och framförallt extremt tråkigt actionspel sett ur ett ultratraditionellt förstapersonsperspektiv.
Det är skräp, helt enkelt.
Om Survival Instinct hade kostat nio kronor via Xbox Live, Steam och PSN, hade det fortfarande kunnat beskrivas som rena rånet. Nu tvingas du punga ut 500 spänn för att ta del av denna supersega soppa av usla produktionsvärden och det är svårt att inte skriklipa av förtvivlan med tanke på hur bra det faktiskt hade kunnat bli. The Walking Dead, TV-serien, måste ju på flera sätt vara det perfekta ramverket för att skapa ett mustigt, mastigt och massivt zombiespel i samma anda som låt säga DayZ. Istället har utvecklarna Terminal Reality krafsat ihop ett Call of Duty-doftande, ofärdigt, ihoplappat, skämt där man smyger längs texturfattiga husväggar i hopp om att spelets 12 000 zombies inte ska upptäcka en.
Äventyret börjar som ett 12 år gammalt actionspel. Spelaren befinner sig i en snortight dike och forslas fram längs en snitslad stig gjord av tre polygoner (det kan röra sig om fyra, men inte mer). Man ombeds prickskjuta en "Walker" som sitter på huk och mumsar i sig pappsens frisyr. Handlingen tar omtag. Farbror och pappa dör. Perspektivet byts och den snacksaliga tuffingen Daryl Dixon axlar huvudrollen. Allting börjar som ett helt vanligt actionspel där man ombeds skjuta först och... torka av stövlarna sen.
Men innan man vet ordet av blir The Walking Dead: Survival Instinct obegripligt svårt och man måste liksom själv räkna ut att de initiala minuternas tutorial-liknande anslag inte riktigt är representativt för spelet i sig. För här handlar det i grund och botten om att smyga. Hela tiden. Blir man upptäckt av en raglande Walker är spelet i princip slut. Man blir ganska snabbt stormad av ytterligare tio stycken styggingar och på grund av ett genuint vidrigt närkampssystem går det i princip aldrig att fäkta undan de köttsugna döingarna.
När man blir anfallen av en zombie dyker en spattig, vilt roterande ikon upp på skärmen. Det gäller då att styra in den högra analoga styrspaken mitt i en liten cirkel för att på så sätt lyckas krångla in knivbladet i fiendens kranium. Problemet med systemet i sig är dock inte att det är dåligt presenterat, enformigt och fantasilöst (vilket det i och för sig också är) utan att utvecklarna inte tänkt på vad som händer om man blir attackerad av flera fiender på samma gång.
Istället för att inkludera någon slags funktion för att rädda sig själv undan flertalet fiender hamnar man varje gång detta sker i ett helsnurrigt kösystem där samtliga av döingarna ställer sig på rad och sedan med en bestämd automatik väntar på sin tur att kämpa i det lilla minispelet. Hur man än spelar, hur bra eller dålig man än är på att styra in den där lilla roterande cirkeln för att så snabbt och kraftfullt som möjligt stycka fienden framför en, hoppar det alltid fram en ny zombie innan man ens hinner fundera på att lägga benen på ryggen. Det går helt enkelt inte att ta sig undan och detta, tillsammans med en hel rad andra bedrövliga designval, gör detta till ett av de dummaste spelen jag testat på flera år.
Bara en sådan sak som att zombie-fienderna inte ser spelaren om han hukar sig är så korkat att jag nästan skäms när jag försöker beskriva det. Mitt på blanka dagen, på en enorm parkering kan man alltså enkelt klättra förbi 22 stönande döingar bara man tryckt ned B-knappen innan man ger sig av. Att huka sig är detsamma som att vara helt osynlig i The Walking Dead: Survival Instinct. Ibland ser inte fienderna en om man slår dem i skallen med en machete, heller. Detta medan andra Walkers kan lokalisera Daryl på 2000 meters håll trots att man gömt sig bakom en lastbil.
Hela spelet stinker fränt av lastgamla sopor och total intelligensbrist. Man färdas längs en karta, får tillfälle att styra sin karaktär mellan de horribla mellansekvenserna och hopplösa försöken till att skapa någon slags valfrihet (vilket innebär att man fyra gånger under äventyrets gång får välja vilken avfart man ska ta medan bilen färdas per automatik på den kluddiga kartan).
Allting är uppdelat i diverse mindre uppdrag som kretsar kring sökandet efter mat, vapen, bensin samt en del andra mer meningslösa sysslor. Det är frustrerande enfaldigt, irriterande mörkt och aldrig någonsin vare sig läskigt, skrämmande eller atmosfäriskt. Istället är det uselt, hela tiden. Genuint uselt. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ofärdigt. För det verkar ofta som om utvecklarna helt enkelt tejpat ihop ett gäng risigt utförda spelmoment vilket i slutändan bildar en rörigt hemsk helhet som ingen gamer i världen bör betala för.
Och ja, den audiovisuella biten ska vi inte ens prata om. Eller jo, det ska vi ju. Men ja, du vet... Grafiken är fruktansvärd. Polygonfattigt, brunt med usel belysning och lågupplösta, fattiga texturer. Det finns utan någon som helst överdrift spel från 2003 som är betydligt snyggare än Survival Instinct. Tillkommer gör röstskådespeleri som får klockorna att stanna. Norman Reedus (Daryl) verkar ha läst sina repliker innantill samtidigt som han njutit av en normallång tupplur och Michael Rookers skrikiga överspel känns så uselt anpassat att det med jämna mellanrum blir skrattretande.
Som du såklart redan förstått är Activisions jämnbruna smörja till licensfiasko bäst lämpat för soptunnan. För detta är utan tvekan årets hittills sämsta spel och en skymf mot en kvalitativ och underhållande TV-serie.